Roy Andersson gör utställning

På onsdag invigs en utställning av Roy Andersson och Kalle Boman på Forum för levande historia i Stockholm. Den heter Fransson skottar snö och handlar om Sveriges agerande under andra världskriget och medskyldighet till Förintelsen -- ett inte helt okänt Andersson-tema från kortfilmen Härlig är jorden, diverse intervjuer och boken Vår tids rädsla för allvar. De båda pratar lite om sina intentioner i ett nyhetsbrev från Levande historia (scrolla ner en bit). Det tycks också finnas en särskild minisajt om utställningen, men den fungerar inte med min dator.

Man får innerligt hoppas att detta inte betyder att produktionen av långfilmen Du levande ligger alltför oupptinligt på is.

Uppdatering 10/11: Aha! Det där sista får man förhoppningsvis besked om redan i kväll i SVTs Filmkrönikan (eller i repriserna -- själv kan jag nog se programmet först på måndag), där Orvar Säfström följer upp förra årets mycket trevliga reportage som fortfarande kan beskådas på SVT-sajten i uncut-version.

Uppdatering igen: Nähä, det är visst inte förrän i nästa veckas avsnitt. Ber om ursäkt, jag lurades av Sydsvenskans tevetablå.

Dags för Köpenhamns dokumentärfestival

Idag inleds CPH:DOX, Köpenhamns internationella dokumentärfestival, som pågår till och med nästa helg. Programsektioner ägnas bland annat åt nya dokumentärer från Kina (liksom äldre dokumentärer om Kina, företrädesvis av västerlänningar) och Island (i vilka Björk tycks dyka upp i minst hälften), filmer om problematiska fadersförhållanden, filmer om ondska etc. Man kan se tre nya filmer av den nästan löjligt produktive Werner Herzog; man kan gå på seminarium med Sabina Guzzanti, Berlusconihäcklande regissör till Viva Zapatero!; sportentusiaster kan välja mellan Sundancefavoriten Murderball om rullstolsrugby och Game Over: Kasparov and the Machine om den uppmärksammade bataljen mellan kol- och kiselbaserade schackmaskiner; Big Brother in the Middle East, om arbetet med att anpassa tevesuccén för den arabiska kanalen MBC, ser också spännande ut.

Bland de klassiker av blandad årgång som festivalen dammar av finns Claude Lanzmanns monumentala Shoah om Förintelsen (nio och en halv timme lång, uppdelad på två visningar med introduktion av regissören), en kinadubbel med Chris Markers Söndag i Peking följd av Joris Ivens' En historia om vinden, Eyal Sivans The Specialist om Eichmannrättegången och den nästan bortglömda Antonionis Kina.

Själv hinner jag bara se en handfull filmer och sörjer särskilt att visningen av Shoah kolliderar med den enda chansen att se Söndag i Peking och En historia om vinden. Inte utan viss vånda har jag efter att ha vägt in restids- och dvd-tillgänglighetsfaktorer valt att se de båda senare.

Slut på sommaren

Jag har motvilligt kommit fram till att sommaren faktiskt är slut, och därmed får det också vara nog med bloggstiltje.

Bilden är från The End of Summer av Ozu. För halv- och heldanskar visas under hösten ett halvdussin konservativt utvalda Ozu-filmer (Sent om våren och de filmer som mest liknar den) i två identiska serier på Cinemateket i Malmö och Cinemateket i Köpenhamn. Har både Svenska Filminstitutet och Det Danske Filminstitut missat att Ozus 30-talsfilmer genomgått en om- och uppvärdering ute i världen? Det hade varit kul att få se någon av dem.

Rosenbaum om The World

Nej då, jag har inte lagt ner bloggen -- jag har bara lite sommarstiltje i huvet. Som ett litet livstecken ber jag att få rekommendera Jonathan Rosenbaums recension av Jia Zhang-Kes film The World, som jag förut i bloggen kallat den bästa nya filmen jag sett i år, och det gäller fortfarande. (Förvisso nätt och jämnt: det slumpade sig så att jag såg Apichatpong Weerasethakuls Tropical Malady under förra årets sista vecka.) Han lyckas klart bättre med att förmedla filmens företräden än vad Emmanuel Burdeau gjorde i Cahiers du cinéma, åtminstone (och kanske är det orättvist att döma av den) i något haltande engelsk översättning. Själv skulle jag vilja tillägga att den filmkopia som visades på Öresunds Filmfestival hade den snyggaste överföringen av digitalvideo till celluloid jag någonsin sett -- bilden kändes otroligt levande på ett sätt jag sällan känt. Jag kan för lite om filmtillverkningsteknik för att riktigt kunna förstå hur den känslan uppstod, men det var naturligtvis inte enbart en fråga om överföringsteknik.

I helgen avslöjas programmet för årets upplaga av Köpenhamns filmfestival, vars existens jag tills ganska nyligen glömt bort. Minst en till synes omistlig film ska visas där: den ungerska Sorstalanság (eng. Fateless) med manus av Imre Kertész efter sin egen till stor del självbiografiska roman som på svenska kallats både Steg för steg och Mannen utan öde. Festivalen pågår 18-28 augusti.

Rubber Johnny (2005)

Chris Cunningham har arbetat på sin senaste film i drygt tre år, och nu när Rubber Johnny är klar visar den sig ha blivit sex minuter lång, inklusive en väl tilltagen eftertext. En liten åtminstone kvantitativ besvikelse kan man nog få lov att känna. Kvalitativt då? Jovars, man känner igen de Cunninghamska ljusrören, de metalliska ytorna och känslan för groteskt (artificiellt) förvriden anatomi -- men någon särskilt stark idé ligger inte bakom filmen, åtminstone inte på det berättande planet. Ett understimulerat missfoster i rullstol (spelad av filmskaparen själv, dold under lager av masker och digital manipulering) sitter instängd i en källare med en hund och tycks, när han lämnas ensam, roa sig med att ändra form och utkämpa ett slags abstrakta bataljer med inbillade föremål utanför bild, intrikat synkroniserade med den hyperaktiva Aphex Twin-låt som dominerar ljudspåret i en för filmen särskilt omredigerad version. Cunningham har sagt att filmen för honom huvudsakligen var en teknisk utmaning i att kunna maximera antalet klipp och ändå få rörelserna att framstå som kontinuerliga för åskådaren, och man kan inte säga att han misslyckats med det, men jag tycker att det hade varit roligare om han lyckats stöpa det i ett starkare koncept som när han byggde en futuristisk trumleksak i den suveräna Monkey Drummer eller gradvis amputerade sin stackars huvudperson i musikvideon "Africa Shox".

Det kan vara värt att påpeka att de supergroteska färgbilderna som används på filmaffischer och dylikt inte faktiskt kommer från själva filmen utan från den konstbok som hör till dvd-utgåvan (och som jag i skrivande stund inte sett). Rubber Johnny är måhända inte söndagsskolematerial precis men den är inte så äcklig som jag befarade.

お誕生日おめでとうございます, Hara Setsuko!

En av mina favoritskådespelare, Hara Setsuko, mest känd för sina roller i Ozu Yasujiros filmer men som också medverkat i filmer av Kurosawa Akira och Naruse Mikio, fyller 85 år idag. Ingen annan i filmhistorien kunde som hon med ett leende få de mest brutala sanningar att lägga sig som mjukaste bomull runt åskådaren.

Hara pensionerade sig på 60-talet, just när hennes popularitet var som allra störst, kanske som ett slags logisk följd av Ozus död, och har med Pynchonsk konsekvens undvikt all mediauppmärksamhet sedan dess. Som Donald Richie påpekat har inte ens de som velat intervjua henne för ambitiösa dokumentärer om Ozu lyckats locka fram henne från sitt, så vitt man vet (vilket inte är mycket), helt anonyma förortsliv. Jag läste någonstans att en japansk paparazzi lyckades ta en bild av henne för några år sedan och att den trycktes i en lokal skandalblaska, varvid det japanska folket uttryckte sitt kollektiva missnöje över att idolen förnärmats på detta vis genom att helt enkelt inte köpa tidningen. Jag önskar att det är sant. Grattis på födelsedagen.

Jag lyckades inte själv lägga upp någon bild på Hara idag på grund av nätproblem, men här är ett väl tilltaget bildgalleri från olika tidpunkter i karriären.

Cahiers på webben

Efter att under en längre tid bara ha publicerat pdf-filer med senaste lösnumrets innehållsförteckning är nu Cahiers du cinémas webbsajt tillbaka på riktigt. Den är inte helt lättnavigerad tycker jag men det finns mycket intressant att hämta. Flera artiklar från de senaste numren återges, några till och med i engelsk eller spansk översättning. I arkivet hittar man pdf-faksimil av enstaka gamla nummer (spana in nr 100, med en lång text av Bergman, eller nr 300 som Godard gästredigerade). Och så kan man leka med en interaktiv version av Kitano Takeshis ciné-manga-projekt från nr 600 och publicera sitt alster på sajten.

Senaste numret av Cahiers (nr 602) tycks bl.a. handla om den bästa nya filmen jag sett hittills i år, The World av Jia Zhang-Ke, och om Chris Markers MoMA-installation.

B som i bluff (1972), Orson Welles: The One-Man Band (1995) och Brunnen (2005)

Tack vare dvd-revolutionen kan man när som helst leka biografbokare hemma i soffan och ordna sina egna små retrospektiver eller temafestivaler (det må vara nördigt, men det är trevligt), med eller utan anknytning till vad som försiggår på biografer i närheten, och ibland skojar verkligheten till det så att man faktiskt inte kan låta bli. Så skedde i fredags, då min transatlantbeställda dvd med Orson Welles' B som i bluff, högt upp på min personliga lista över filmer jag helst vill se, damp ner i brevlådan samma dag som Kristian Petris Wellesdokumentär Brunnen gick upp på bio här i Malmö. Med sådana förutsättningar kunde det ju inte bli något annat än en Wellesvecka.

B som i bluff utgick från dokumentärmaterial som François Reichenbach filmat om konstförfalskaren Elmer de Hory och om författaren Clifford Irving som skrivit de Horys biografi. Enligt legenden skulle Welles först bara spela in en berättarröst men blev så entusiastisk inför det han såg att han raskt köpte alltihop för att klippa om det själv. Ett tag efter att Reichenbach tog sina bilder blev Irving amerikanskt löpsedelstoff när han publicerade en biografi om den från offentligheten helt tillbakadragne Howard Hughes och påstod att huvudpersonen själv tillhandahållit det mesta av stoffet i boken. Irving anklagades för att bluffa, varpå handskriftsexperter kallades in, skrutinerade diverse dokument och överraskande fastslog att han talade sanning. Hughes bröt då sin mediatystnad och höll en bisarr presskonferens per telefon där han förnekade all kännedom om Irving. Welles spekulerar i om det är en slump att Irving känner en skicklig konstförfalskare -- en sådan kanske kan förfalska handskrifter också.

Det där är dock bara utgångspunkten i Welles' film, där han i obehindrad halvdokumentär fristil kastar sig mellan olika ämnen med en imponerande hastighet. Det mesta kretsar kring olika former av lurendrejeri och illusionism, och åskådaren gör klokt i att inte vara allt för godtrogen. Inte ens berättarjaget är alltid helt pålitligt. Filmens banbrytande stil i intervjuscenerna, där fragment av olika intervjuer klipps ihop på ett sätt som gör att det ser ut som om de kommenterar och speglar varandra, har (man frestas att säga tyvärr) approprierats av många betydligt sämre dokumentärer. Nu är tack och lov B som i bluff ändå mycket njutbar eftersom tekniken används på ett (motsägelsefullt nog) hederligare sätt än i många efterföljare; den vilda korsklippningen är en lek, som ett flödande ordvitseri, och inte ett medel att fördumma och förvanska. (Utanför bild blänger jag ilsket på den korkade, lismande och skadeglada The Battle Over Citizen Kane, vars närvaro i den annars så fina amerikanska utgåvan av En sensation är en av dvd-historiens största skamfläckar.) Jonathan Rosenbaum påpekar i sin för dvd-utgåvan specialskrivna essä att filmens sista halvtimme innehåller element av ohöljt machoskrävlande med scenerna där den alltjämt gifte Welles visar upp sina unga älskarinna Oja Kodars nakna kropp till världens beskådande, men där finns också en scen med en rent Markersk stillsam betraktelse över katedralen i Chartres -- ett av världens mest storslagna byggnadsverk, vars upphovsman är okänd, vilket får Welles att fundera apropå de Horys förfalskningar om en signatur egentligen spelar så stor roll -- och en underbar genomteatralisk scen där Welles och Kojar vandrar i en dimma och spelar upp en dialog där Kodar föreställer Pablo Picasso och Welles föreställer Kojars farfar.

Filmens nio minuter (!) långa trailer, som Welles själv konstruerade och som hans amerikanska distributör typiskt nog inte godtog, är med på skivan och kan förtjäna ett särskilt omnämnande. Den innehåller ett flertal särskilt inspelade sekvenser där filmens fotograf, Gary Graver, får kliva in framför kameran och agera presentatör, i vilken roll han med den äran hasplar ur sig ett sammelsurium av påståenden och teorier varav några har en anknytning till själva filmen och andra snarare tycks spinna vidare på den med egna tankar kring förfalskningar och lurendrejerier. (En mer jordnära sorts charlatanism: det är mer naket i trailern än i filmen.) Trailern visas på dvd:n i överföring från en svartvit arbetskopia. Det har brutit ut en liten kontrovers bland Wellesfanatiker sedan Stefan Drössler på Münchens filmmuseum påstått att Criterion inte iddes vänta någon ynka vecka på att han skulle bli klar med sin restaurering av trailern i färgversion. Jag kan inte bedöma om anklagelsen är rättvis.

Criterions dvd-utgåva innehåller en bonusskiva där det mesta av materialet består av mer konventionella dokumentärer och tevereportage om de Hory, Irving och Hughesskandalen, men det smaskigaste köttbenet för cinefiler är den tyska dokumentären Orson Welles: The One-Man Band som handlar om flera av Welles' ofullbordade projekt med utgångspunkt från det efterlämnade material som finns i Oja Kodars ägo. Det bjuds på många godbitar från t.ex. en tevefilmatisering av Köpmannen i Venedig (negativet stals), en helt oortodox Moby Dick (alla filmade avsnitt tycks bestå av närbilder på Welles själv som läser ur boken på sitt typiska, lätt bombastiska men trollbindande sätt) och trolleriföreställningen Magic Show med eleganta illusionistnummer utan kameratrick. Kanske intressantast är två sekvenser från The Other Side of the Wind, med John Huston och Peter Bogdanovich i stora roller och en otroligt intrikat, kalejdoskopisk klippteknik som inte följer en strikt tidskontinuitet utan ger intrycket av att visa förloppen uppspjälkade i flera synvinklar -- en filmkubistisk approach. Det lär existera åtminstone en arbetskopia av en av Welles färdigklippt tretimmarsversion men så vitt jag förstått finns negativ och ljudband utspridda på många ställen i världen med olika delar under kontroll av olika personer som hatar varann, vilket gör utsikterna för överskådlig tid framöver (innan nästa generation dött bort) mycket små att filmen kommer att kunna visas offentligt i något slags helhet. Dokumentären är mycket frustrerande på det sättet: det är som att se en rad teasers för filmer man troligen aldrig kommer att få se. (Som Borges' fiktiva böcker fast ledsammare eftersom filmerna verkligen finns, om än inte fullbordade.) Ett projekt som nästan helt lyser med sin frånvaro är den Don Quijote-filmatisering som Welles ägnade minst femton år åt, av och till. Det beror förmodligen på att det mesta av det materialet inte kontrolleras av Oja Kodar utan av fiendelägret, den advokatstinna dottern Beatrice Welles.

Man hade kunnat önska sig att Criterion tillhandahållit något slags notapparat för The One-Man Band så att man kunde få reda på precis vilka klipp i dokumentären som kommer från vilket filmprojekt, något som inte alltid framgår helt tydligt. Jag är väldigt nyfiken på vilka avsnitt det är som kommer från Filming "The Trial".

Kristian Petris Brunnen har beskrivits som en road movie men jag tycker snarare att rätt ord är reseskildring. Petri åker omkring i Spanien och söker upp platser där Welles bott och arbetat. Titeln anspelar på den marmorbrunn där Welles är begravd, på tomten hos en berömd tjurfäktare som han beundrade och följde (sådär som en deadhead följer Grateful Dead) under långa tider. Petri pratar med människor som Patxi Irigoyen, som i sin ägo har sextio timmar film som Welles spelade in i Spanien, mycket av det dokumentärt och av rätt stort etnologiskt intresse; Jess Franco, själv (något dubiös) regissör men också regiassistent åt Welles på Don Quijote och den som satt ihop ett (om man litar på Rosenbaum) helt otillfredsställande försök till fullbordan av filmen; och författaren Peter Viertel, även han en tjurfäktningsfanatiker. Gemensamt för Franco och Viertel (och Petri, tycks det) är uppfattningen om Welles' arbetsmetoder: han blev aldrig färdig med något, inte att undra på, han blev aldrig nöjd, kunde aldrig släppa ett projekt, ville ta om saker hela tiden, slösade gärna bort inspelningstid på överdådiga luncher. Det känns rätt trist att huvudpersonen inte själv kan försvara sig; kanske kan Rosenbaum nyansera myten när han nästa år samlar ihop sina artiklar om Welles i en bok (preliminär titel: Discovering Orson Welles). Till de mest njutbara ögonblicken hör en underbar filmsekvens där Welles går omkring på ett cocktailparty och beskriver sina planer för en improviserad film i tjurfäktningsmiljö med arbetsnamnet Sacred Monsters. Omöjligt utan mer information än jag har att avgöra om det är rent dokumentärt material eller om det är iscensatt av Welles (det tycks vara filmat med mer än en kamera; jag undrar om det är dessa bilder som är anledningen till att eftertexten krediterar bröderna Maysles). Finansieringen av projektet misslyckades och det övergick småningom i The Other Side of the Wind.

Brunnen är ingen Wellesbiografi, inte särskilt faktaspäckad, kanske inte ens helt igenom pålitlig som informationskälla vilket inte nödvändigtvis gör någonting -- även myter förtjänar att begrundas, och Welles var inte alltid själv så noga med sanningen. Tonen är inte rapporterande utan poetisk, en smula nostalgisk. En mycket trevlig biostund i det lågmälda registret som att döma av uppslutningen på Spegeln i tisdags inte får så stor publik som den förtjänar.

Schickel & Corliss' 100 favoritfilmer

En notis i Sydsvenskan i förra veckan fick mig att sucka högljutt över frukostbordet: Time Magazine har gjort upp en lista över världens 100 bästa filmer. Jaha, dags igen, tänkte jag -- bergis en sån där lista som satts ihop av ett gäng självgoda nöjesjournalister som inte har någon känsla för filmhistoria eller för filmer utanför mainstream och vars enda agenda, om de har någon alls, är att stryka sina läsare medhårs och gratulera dem för att de redan känner till allt som är värt att känna till eftersom man inte behöver känna till sånt man inte känner till. Och så rapporteras det hela raskt i alla medier över hela världen som om det på något sätt vore mer anmärkningsvärt än om det gjorts av vem som helst. Inte blev mitt humör bättre av att den som skrivit Sydsvenskannotisen kallade en av Bergmanfilmerna på listan för Midsommarnattens leende (sic!) och inte heller lyckades stava till Notorious.

Min reflexreaktion var nog åtminstone en smula förhastad. Det visar sig att listan har satts ihop av Richard Corliss och Richard Schickel, två åtminstone hyfsat respektabla kritiker, inte mina favoriter direkt men inte helt inkompetenta heller. Corliss har skrivit en alldeles utmärkt bok om Kubricks Lolita [ISBN 0851703682] i Brittiska Filminstitutets suveräna klassikermonografiserie. Schickel är nog numera mest känd för sina släpiga dvd-kommentarspår och en (enligt hörsägen, jag har inte sett den själv) genomkonventionell Chaplindokumentär men han var också en av de pådrivande i det inte helt lyckade men ändå välmenta pseudorestaureringsprojektet av Sam Fullers Big Red One: attackdivisionen.

Själva listan hade kunnat vara värre. Den lutar sig tungt mot Hollywood och populära klassiker och är förvisso inte helt befriad från pinsamheter (E.T.) eller märkligheter (för mig är Kandahar väldigt långt ifrån den bästa iranska filmen) men den innehåller några utmärkta och inte helt självklara val, t.ex. Alain Resnais' Min farbror från Amerika och Jirí Menzels Låt tågen gå vilket, om den får några människor här och där att leta reda på och se dem, väl motiverar listans existens.

Givetvis borde jag själv göra upp en favoritfilmslista, såsom Filmforum-Fredrik har gjort, men det får nog vänta ett tag. Intressant nog tycks det dock som om Time-listan inte är med i sin helhet i den tryckta versionen av tidningen, utan bara i en starkt reducerad version med en film per decennium:

20-talet: Metropolis av Fritz Lang
30-talet: Varför byta männen hustru? av William Wyler
40-talet: En sensation av Orson Welles
50-talet: Att leva av Akira Kurosawa
60-talet: Persona av Ingmar Bergman
70-talet: Chinatown av Roman Polanski
80-talet: Dekalogen av Krzysztof Kieslowski
90-talet: Pulp Fiction av Quentin Tarantino
00-talet: Tala med henne av Pedro Almodóvar

...och en sån snabblista kan jag ju haspla ur mig rätt fort, så här kommer i väntan på någon mer ambitiös insats från min sida mina decenniefavoriter:

20-talet: Soluppgång av F.W. Murnau
30-talet: Stadens ljus av Charles Chaplin
40-talet: Sent om våren av Ozu Yasujiro
50-talet: Natt och dimma av Alain Resnais
60-talet: Persona av Ingmar Bergman (ja, jag håller med)
70-talet: Barry Lyndon av Stanley Kubrick
80-talet: The Falls av Peter Greenaway
90-talet: Close-Up av Abbas Kiarostami
00-talet: Tropical Malady av Apichatpong Weerasethakul

Mer om respektive film i en massa framtida blogginlägg efterhand som andan faller på.

Nytt nummer av Rouge

En av de samtidigt roligaste och mest ambitiösa filmnättidningarna, Rouge, har kommit med ett nytt nummer. Nästan allt i innehållsförteckningen ser intressant ut: Yvette Bíró skriver om Bill Viola, Luc Moullet om filosofen och kritikern Gilles Deleuze, filmer som Saraband, Heimat 3 och Café Lumière recenseras, och Nicole Brenez analyserar en scen ur Abel Ferraras re-remake Body Snatchers.

Bill Viola är videokonstnären som av Peter Greenaway värderats till "tio Martin Scorsese". Han gjorde nyligen scenprojektioner till Peter Sellars' uppsättning av Wagners Tristan och Isolde i Paris. (Ah, Paris, min favorit av alla städer jag aldrig varit i! Just nu intalar jag mig att jag ska åka dit nästa år, då operaföreställningen förhoppningsvis är kvar på repertoaren och man samtidigt kan kolla in en installation av Godard på Centre Pompidou.) En av årets stora kultursorger för mig är att jag missade Violas separatutställning på Aarhus kunstmuseum -- min klena ursäkt: det är längre än man tror till Aarhus från Malmö -- men jag vårdar ömt minnet av när Arken i Ishøj år 2000 hade med den överväldigande Nantestriptyken i en i övrigt ganska förglömlig temautställning. (Apropå konstvideo ska jag försöka hinna ta en ordentlig titt innan de försvinner på vietnamesen Jun Nguyen-Hatsushibas två verk som visas på Malmö Konsthall t.o.m. 6 juni. Att döma av den snabbkoll som var allt jag hann med för någon vecka sedan verkade de rätt kul: undervattenscykling och ett slags färgglada badbollsprojektiler.)

Deleuze har jag aldrig läst men den oskulden blir jag snart av med när jag kommit en bit längre in i Trond Lundemos imponerande antologi Konst och film, ett tudelat [texter före 1970, ISBN 9187215454; texter efter 1970, ISBN 9187215470] kompilat av mestadels nyöversatta filmteoretiska klassiker av giganter som Eisenstein, Jean Epstein, André Bazin och Raymond Bellour. Deleuzetexten som ingår heter "Att ha en idé i film" och verkar komma från en bok om regissörsparet Straub & Huillet, vars filmer jag inte tror att vi skåningar haft många chanser att se, om ens någon. Jag är allt lite avundsjuk på stockholmarna som fick en hel serie på Cinemateket häromåret. Misstänker att deras Chronik der Anna Magdalena Bach, som lär bestå av långa obrutna scener av musicerande, passar väl in på det där om filmkonst som förmedlare av annan konstutövning som jag svamlade om för ett par veckor sedan.

Äntligen Garbo på dvd

Amerikanska Warner firar Greta Garbos hundraårsdag med en väl tilltagen dvd-box med stora delar av hennes amerikanska filmer. Förutom den redan utgivna ensemblefilmen Grand Hotel innehåller den tre stumfilmer (Fresterskan, Åtrå och Den mystiska kvinnan) och sex ljudfilmer (Anna Christie i både engelsk- och tyskspråkiga versioner, Mata Hari, Christina, Anna Karenina, Kameliadamen och Lubitschs Ninotchka). Bland bonusmaterialet hittar man kommentarspår till alla stumfilmerna, en nyproducerad dokumentär av den idoge Kevin Brownlow, det enda kvarvarande fragmentet av En gudomlig kvinna, ett alternativt slut till Fresterskan (jag har snokat lite men inte blivit övertygad om huruvida det är sant att filmen gick upp med ett lyckligt slut i USA och ett olyckligt i Europa) samt stumfilmatiseringen av Kameliadamen från 1921 med en annan gigant i rollistan, Rudolph Valentino. Man kan möjligen höja på ögonbrynet åt att de inte tar med Kyssen eller Garbos tidigare filmatisering av Anna Karenina, men de kanske dyker upp i en volym 2 någon gång.

Intressant nog kommer utgåvan också att innebära dvd-debut (och vilken skandal det egentligen är att det tagit så lång tid) för den svenska stumfilmens två regissörsgiganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Stiller regisserade de första 10 minuterna av Fresterskan innan han fick sparken; hans del av filmen anses vara betydligt bättre än resten. Sjöström regisserade En gudomlig kvinna, med Lars Hanson i den manliga huvudrollen, och man behöver inte vara patriot för att tycka att det är en tragedi att det enda som finns kvar av filmen är en ynka rulle som hittats i ett ryskt filmarkiv -- en vansinnigt bra rulle, för övrigt, vilket jag inte vet om man ska bli gladare eller ledsnare av. Det cirkulerar rykten om framtida amerikanska dvd-utgåvor av flera av herrarnas svenska filmer: Stillers Herr Arnes pengar, den ljuvligt entomologerotiska Erotikon och Garbogenombrottet Gösta Berlings saga (samtliga från Kino, som inte brukar ta med originalspråksskyltar) och Sjöströms Körkarlen (från Criterion, som brukar det). De kan inte komma ut fort nog. (Allra trevligast vore förstås om Svenska Filminstitutet, som en gång i tiden gav ut våra stumfilmsskatter på vhs -- jag hyrde Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru en gång, det var den i särklass minst slitna hyrvideorullen jag någonsin sett -- finge ändan ur dvd-vagnen.)

Jag såg Den mystiska kvinnan och fragmentet av En gudomlig kvinna på den fantastiska Filmmusikfestivalen i Malmö 1996, med livemusik av Malmö Symfoniorkester under ledning av Carl Davis, och räknar det till en av mina allra största kulturupplevelser överhuvudtaget. Det blir måhända inte lika grandiost hemma i dvd-soffan, men det blir nog inte fy skam heller. Väl värt ett lite Fylkingskt "Äntligen!"

Chris Marker: ugglor och katter

Jag slumpsurfade in på Silverthreadeds sajt om Chris Marker och upptäckte då att han tycks ha ett nytt filmprojekt i full gång: Owls at Noon, vars första del just nu visas på Museum of Modern Art i New York. Filmen är en betraktelse av första världskriget med utgångspunkt från T.S. Eliots dikt The Hollow Men. Om någon läsare har vägarna förbi förväntar jag mig en rapport. (När jag pratade med en kollega råkade jag oavsiktligt förbättra Markers titel till The Owl of Man, som med lite fransk brytning är en homofon till The Hollow Men. Ska jag försöka tipsa Marker?)

Huruvida den nya filmen på något sätt ansluter till kortfilmen An Owl Is an Owl Is an Owl vågar jag inte gissa, men den och några andra av hans äldre djurfilmer kan tydligen beskådas bland bonusmaterialet på den franska dvd-utgåvan av Markers senast fullbordade film, Chats perchés ("Tronande katter"), där han dels letar efter upphovsmannen till de stora Cheshireleende graffitikatter som dök upp lite överallt i Paris hösten 2001 och dels dokumenterar de anti-Front National-demonstrationer som de anknöt till. (Vilken syn det måste ha varit: hur många 80-åringar har för vana att kila omkring med en DV-kamera i en huvudstads graffitikretsar?) Skivan är inte textad men filmen lär -- enligt Chris Darkes rapport i senaste Film Comment -- för ovanlighets skull inte innehålla någon berättarröst utan bara textskyltar, vilket torde underlätta för den som inte är bättre på franska än jag.

Darke upplyser om att Markers egen "älskade katt och medarbetare" Guillaume-en-Egypte tillbringade större delen av 2004 med att posta satiriska collage till webbsajten Un Regard Moderne (en "dada-punk"-sajt, säger Libération kategoriskt, som om man borde förstå vad det betyder) -- här är ett exempel. Guillaume har huvudrollen i Markers kortfilm Chat écoutant la musique ("Katt lyssnar på musik") som man kan se ett litet (eller förvisso ett substantiellt, eftersom den är så kort) utdrag ur, åtminstone om man lyckas ha någorlunda rätt version av Quicktime installerad när man går till Electronic Arts Intermix' Markersida och klickar "View Quicktime".

Lite vagt apropå det där med versioner av program, finns det något vettigt sätt att köra Macintoshprogram på PC-datorer? (Linux eller Windows kan kvitta.) Markers CD-ROM Immemory översattes till engelska för något år sedan, och den skulle jag gärna vilja sätta tänderna i men det kräver sin Mac (jag har läst Anna Sofia Rossholms essä om Immemory i Montage: Om film [ISBN 9100576387] flera gånger, men det minskar ju inte direkt min lust att prova själv). Alla tips om emulatorer som klarar att köra Hyperstudioapplikationer mottages tacksamt.

Här är, förresten och slutligen, en ett par år gammal trevlig Markerintervju, ursprungligen från Libération och översatt till engelska för Film Comment. Han tycks inte alls ha något emot att ha blivit mest känd som den som gjorde förlagan till De tolv apornas armé (Terrassen, alltså); apropå folk som säger att hans original är bättre konstaterar han lakoniskt att "Världen är ett underligt ställe".

Prosperos böcker (1991)

I premiärnumret av onlinetidningen Light Sleeper återtrycks en virtuell konversation (p.g.a. den otympliga layouten bör man skriva ut i landskapsformat) från 1978 där Jonathan Rosenbaum, Ray Durgnat och David Ehrenstein samtalar om ickeberättande film. De är både yrkesmässigt och allmäncineastiskt intresserade av att ringa in de problem som uppstår när somliga filmer ska beskrivas: standardmallen för filmrecensioner anger att man börjar med att referera filmens handling och ägnar resten av anmälan åt att skrutinera och bedöma den, med på sin höjd små pliktskyldiga referenser till stil, kronologi eller tempo. Hur ska man då göra med experimentella filmer som saknar handling helt, eller med en film som måhända har en handling men där ett torrt referat av den helt och hållet undgår allt som är unikt och intressant med just den filmen?

Peter Greenaways Prosperos böcker är ett typexempel på den senare sortens film. En handlingsbeskrivning blir så gott som identisk med ett synopsis av dess förlaga, Shakespeares Stormen, ja i ovanligt hög grad eftersom filmen textmässigt är originalet synnerligen trogen (Uwe Hemmen har analyserat dess texttrohet i detalj på sin något svårnavigerade sajt). Men bortsett från Greenaways linjedragning mellan Prosperofiguren och Shakespeare själv, såtillvida att man ser Prospero själv sitta och författa pjäsen Stormen, vore det helt befängt att kalla berättelsen för en av filmens företräden -- det är ju en rätt tråkig pjäs, åtminstone för den som likt mig inte gillar fantasy ens i originalversion. Kvalitéerna finns i stället överallt annars: i de översvämma(n)de detaljrika tablåerna, den pampiga scenografin och de till karikatyrens gräns utsmyckade kostymerna, de digitalanimerade iscensättningarna av titelns böcker och rikedomen på bildmässiga infall.

Greenaway är i den här filmen otroligt generös mot sina medarbetare, och det är nog det allra största nöjet jag får ut av filmen: att få en sällsynt chans att ostört iaktta konstnärer i arbete (ja, andra sorters konstnärer än skådespelare, alltså). Caliban görs som en dansroll med genomarbetad koreografi; Prosperos författarpenna förs av en skicklig kalligraf, vars eleganta arbete ofta får fylla bioduken; kompositören Michael Nyman har visserligen till sin irritation fått sin musik manipulerad, nerklippt och överlagrad med allehanda ljudeffekter (Prosperos ö är sannerligen "an island full of noises") men har också fått iscensätta Shakespeares absolut mest snarkningsinducerande scen -- maskspelet som ska intala Miranda och Ferdinand att inte knyta upp oskuldsknuten (jo, jo!) förrän bröllopet har ståndat -- som en smaskigt grandios operascen; på sina ställen verkar filmen också ta en liten paus för att man ska hinna beundra scenografin och ljussättningen. Respekten för Shakespeares dialog är naturligtvis också helt avsiktlig på samma sätt.

Det slår mig att flera av mina favoritfilmer har det gemensamt att de förutom sina filmiska kvalitéer också upplåter utrymme åt att helt praktiskt visa hur en annan sorts konstnärligt utövande verkligen går till. Jag tänker på Jacques Rivettes Den sköna satmaran med de långa, långa tagningarna där man ser konstnären måla; Djiga Vertovs Mannen med filmkameran där klipparen klipper ihop en scen som vi genast får se (som metaälskare må man beklaga att Vertov inte går ett steg längre och visar när hon klipper ihop scenen där vi ser henne klippa en scen, men filmen gjordes ju innan Stan Brakhage ens var född); eller Bruno Monsaingeons video där Glenn Gould spelar Bachs Goldbergvariationer, kanske en av alla tiders bästa konstnärliga prestationer överhuvudtaget och väl förtjänt av den Dreyerskt stringenta kameraföringen. Kanske har Greenaway rätt (liksom kanske Hitchcock, om man tror på att han verkligen sagt det där om boskap) i sin iver att befria filmkonsten från historieberättandets tyranni: filmen är ett alldeles för underbart medium för att man inte ska använda den till att visa upp andra spektakel än skådespeleri.

(Sett på Cinemateket i Malmö. Hade jag förresten haft den här bloggen när de skickade ut sitt vårprogram skulle jag nog ha ondgjort mig i den redan då över att de envisas med att sprida myten att Tecknarens kontrakt är Greenaways "långfilmsdebut" -- ett påstående som blir extra upprörande när man betänker att man då förpassar hans både längsta och mest originella film, den alfabetisk-ornitologiska postapokalyps-science fiction-mockumentären [ja, ni hör själva, så originell att alla vanliga kategoriseringar bryter samman!] The Falls från historieskrivningen. Och det är förbannat synd på en så rolig film. Dessutom missar man en hel del av det som är intressant med Greenaway om man bara intresserar sig för hans långfilmer.)

Två artiklar om Kiarostamis genombrott

Man kan undra om det uppstått ett plötsligt kast i tidsandan som gör att två förnämliga tidskrifter precis samtidigt får för sig att publicera närläsningar av samma nästan tjugo år gamla film. Det handlar om Abbas Kiarostamis Var är min väns hus? som inte bara blev regissörens stora internationella genombrott utan också något av en vågbrytare för den iranska filmen generellt. Den sympatiska skildringen av en skolpojkes vardagsheroiska kamp i en fientlig vuxenvärld är verkligt universellt engagerande och det utmärkta barn- och amatörskådespeleriet gör filmen till en naturalistisk triumf, så jag har verkligen inget emot att filmen uppmärksammas, men undrar ändå lite över tajmingen. (Kanske har det något att göra med Brittiska Filminstitutets stora Kiarostamiretrospektiv på National Film Theatre.)

Var är min väns hus? är den sista av Kiarostamis filmer som både saknar (uppenbara) metainslag och ännu inte visar några tydliga tecken på den reducering i uttrycket som han nu har gått rätt långt med -- den typiska Kiarostamiscenen nuförtiden är en konversation där den ena parten aldrig syns i bild, och Five, som jag inte sett, saknar skådespelare helt -- men Robin Wood hittar i årets andra nummer av Film International en hel del poetiska uttryck strax under ytan: dörrar och fönster tycks öppnas och stängas i samklang med hur Ahmads sökande utvecklar sig, och scenen där han försöker övertyga sin mor om att han måste lämna ge Nematzadeh hans skrivbok kan bildmässigt uppfattas som en abstrakt batalj mellan färgerna blått (modern) och rött (Ahmad). Läsvärt, även om jag hakade upp mig på några detaljer i början av artikeln: jag håller med om att det kan vara fruktbart att skilja mellan "romanfilmer" och "poesifilmer", men finner Woods definition av de senare en smula tveksam.

I majnumret av Sight & Sound skriver Gilberto Perez om hela Koker-trilogin, där Var är min väns hus? är första delen, följd av Livet börjar igen och Under olivträden. Fokus ligger på de accelererande metainslagen, hur varje film delvis tycks handla om inspelningen av den föregående, och hur Kiarostami själv låter sig indirekt gestaltas, speglas och förskjutas på olika sätt allt eftersom trilogin fortskrider. I Under olivträden ser vi t.ex. en skådespelare som föreställer regissören till Livet börjar igen regissera en skådespelare som föreställer regissören till Var är min väns hus?, och Kiarostami tycks också gripa in i berättelserna framförallt i slutet på filmerna så att säga från sin regissörsstol -- den pressade blomman i slutbilden i Var är min väns hus? har förvisso en diegetisk förklaring men tolkas nog ändå bäst, anser både Wood och Perez, som ett slags välsignande hälsning från filmskaparen, och det lyckliga slutet (om det nu är det) i Under olivträden signaleras enbart med den optimistiska musiken på ljudspåret som naturligtvis inte hörs av rollfigurerna utan har lagts dit vid klippbordet.

Två trevliga artiklar som tillsammans understryker hur absurt det är att inget av dessa mästerverk finns utgivet på laglig dvd.

Angeolopoulos kickad

Filmfestivalchefer med genuin passion för film tycks allt mer bli en utrotningshotad art, särskilt de som inte är benägna att vända sina estetiska kappor dit den politiska populismen blåser. Förra året fick Quintín kicken från festivalen i Bueños Aires av stadens borgmästare, clownen Berlusconi har flera gånger bytt ut folk i ledningen för Venedigfestivalen, och senast i raden är Theo Angelopoulos och Michel Demopoulos, som under 13 år arbetat med att föra upp Thessalonikis filmfestival till ett evenemang i världsklass. Sylvie Rollet vid Université de la Sorbonne Nouvelle-Paris III har dragit igång en internationell namninsamling till stöd för dem, och den har förvisso lockat många distingerade undertecknare (elitskribenter som Nicole Brenez, Kent Jones, Jonathan Rosenbaum, Bernard Eisenschitz och filmskaparen Victor Erice) men jag kommer att bli väldigt förvånad om det får någon effekt. I uppdragsgivarnas ögon är det ingen merit att det de gör håller hög kulturell klass.

"It's beginning to look like the more serious a film festival is, the less chance it has of surviving", muttrar Rosenbaum vid sin underskrift. Så sant.

Nytt nummer av Senses of Cinema

Hoppsan då, den utmärkta australiensiska nättidningen Senses of Cinema släppte visst ett nytt nummer häromdagen. Där analyserar Cubie King Punch-Drunk Love som auteurfilm, Geoff Gardner skriver om Feuillade och Franju på dvd, och Stephen Teo recenserar Jonathan Rosenbaums bok Essential Cinema: On the Necessity of Film Canons -- den där han, Rosenbaum alltså, i ett appendix räknade upp sina tusen favoritfilmer, en lista som kan utgöra ett utmärkt kvällsnöje för trainspotters. Med mycket mera, som vanligt.

Cannes 2005: Hou, Egoyan, Jarmusch m.fl.

Bland årets tävlande vid Cannesfestivalen finns trevliga namn som Atom Egoyan, Lars von Trier, Gus Van Sant, Michael Haneke, David Cronenberg, Hou Hsiao-Hsien, Jim Jarmusch och bröderna Dardenne. Utom tävlan och/eller i lägre klasser hittar man filmer av bl.a. Suzuki Seijun, Woody Allen och François Ozon. Hela listan finns här.

Jag tänker inte försöka förutspå någon vinnare, inte ännu i alla fall. Jag brukar ändå alltid tippa fel, och i år vet jag inte riktigt vad jag ska tro om att Emir Kusturica är juryordförande. Han är säkert trevlig, men jag har svårt för hans filmers förvisso säregna blandning av vardagsfantasy och tragedibuskis, och jag har inte en susning om vad han har för smak.

Tillägg 22/4: Shu Qi lär ha inte bara en utan tre huvudroller i Hous film, enligt en artikel i Taipei Times. Då utnämner jag nog den till favorit i alla fall.

Tillägg 24/4: Övriga jurymedlemmar är bl.a. Toni Morrison, Agnès Varda, Salma Hayek, John Woo och Fatih Akin.

Tillägg 4/5: Hastigt och lustigt har även Hong Sang-Soo fått med en film i tävlan. Hong är den regissör jag aldrig sett någon film av som jag brinner hetast av längtan efter att få se någon film av.

Kings and Queen (2004)

Det Arnaud Desplechins medryckande film liknar mest är en roman av Dickens eller Hugo: ett myller av rollfigurer kommer och går i en historia som hela tiden tycks vilja bli så stor att den tänjer ut kanterna på filmrutan. Mest handlar det (åtminstone i början) dels om Nora som inte riktigt vet hur hon ska kunna berätta för sin son att hans innerligt älskade morfar är dödssjuk; dels om den manodepressive, med betoning på mano-, violasten* Ismaël som på sin systers inrådan (tror han i alla fall! och mer säger jag inte!) icke utan visst motstånd tas in på psykiatrisk klinik. Finner sig gör han först när hans advokat -- som också har sina manier, med betoning på narko- -- påpekar att en sinnessjukförklaring kommer att göra underverk för att skriva ner deras skatteskulder. Ja, deras! Hur Ismaëls skulder blivit så intimt förknippade med advokatens redogörs aldrig för utan är en av många stimulerande godisbitar som publiken kan ta med sig hem och meditera över i lugn och ro långt efter filmens slut. Och det finns många fler sådana -- nya personer introduceras oavbrutet, och allihop är så intressanta att de håller för att fundera på i flera dagar. (Till exempel: mot slutet av filmen har vi lärt känna alla Ismaëls syskon utom två, och när de väl dyker upp visar det sig att de har egenheten att ständigt prata i korus, som Knatte, Fnatte och Tjatte ungefär. I en konventionellt berättad film skulle alla personer som inte aktivt för handlingen framåt vara helt ointressanta, för att inte distrahera, eller om möjligt plockas ur manuset helt och hållet. Här råder ett annat berättarideal.)

Kings and Queen når måhända aldrig de operamässiga känslohöjderna där t.ex. Magnolia befinner sig, men den ger ungefär samma sorts glädje: att få träffa en mängd intressanta (och trovärdiga, om än skruvade) människor och åka emotionell berg-och-dalbana med dem. Stilistiskt blandar filmen alla möjliga berättartekniker (från frenetisk handkamera till helt statisk; flashbacks, split screen, jump cuts, intervjuer; fantasiscener och brev från bortom graven).

Jag hade höga förväntningar på den här filmen efter att ha läst årsbästalistorna i Cahiers du cinéma, där den hamnade överst av alla franska filmer både i kritiker- och läsaromröstningen. Den visade sig vara helt olik vad jag trodde (det går helt enkelt inte att förutse att en film kan vara sådan här) men suveränt underhållande -- ska man tvunget komma med en invändning så får det väl bli den lite knarriga kommentaren att dess företräden inte huvudsakligen är så värst filmiska: kanske hade filmen lika gärna kunnat vara en roman. Men då hade den å andra sidan inte varit en fullt så originell roman som filmen är originell som film. Hitta logiken i det resonemanget, den som kan!

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival. Engelsktextad kopia. Gott om fransktalande i publiken -- kul att försöka tjuvlyssna.)

*) Inte ens Nationalencyklopedin vet vad en person som spelar viola egentligen heter.

Cahiers du cinéma fyller 600, firar med Kitano

Jag fick just hem det 600:e numret av Cahiers du cinéma. De har för vana att låta någon filmkändis (t.ex. Godard, Scorsese) agera gästredaktör när de fyller hundratal, så de frågade Kitano Takeshi om han hade lust. Det hade han, däremot inte tid, så han föreslog i stället en liten lek som nu blivit ett skojigt supplement till själva tidningen: en "ciné-manga" där en hel hög andra filmare fått sätta ihop var sin liten historia genom att välja ut några av Kitanos fotografier (ur en repertoar på 69 stycken) och sätta text till dem. Antog utmaningen gjorde t.ex. Catherine Breillat, Apichatpong Weerasethakul, Hong Sang-Soo, Arnaud Desplechin, Gus Van Sant och Kurosawa Kiyoshi. Resultatet har blivit väldigt varierat och demonstrerar tydligt att en konstnär med talang kan göra intressanta saker med vilket medium som helst.

I själva tidningen finns en stor Fassbinderspecial, artiklar om bl.a. Kings and Queen och Tarr Belas Damnation, och en omfattande genomgång av Apichatpong Weerasethakuls kortfilmer vilken jag tänker läsa med lupp och entusiasm (bäva månde mitt fransklexikon).

Lösnummer av Cahiers kan man köpa från Info Presse. Med porto till Sverige kostar det en hundring ungefär. Tillägg 22/4: Enligt en artikel i Libération tänker Cahiers snart göra alla sina gamla nummer (ja, alla!) tillgängliga på webben.

När jag bläddrade lite förstrött i tidningen upptäckte jag att Chris Marker har gett sin katt Guillaume-en-Egypte medregissörscredit på den kommande dvd-utgåvan av Le Tombeau d'Alexandre. Sympatiskt.

Bitter Dream (2004)

Skojig liten debutfilm av Mohsen Amir-Youssefi om livet på en iransk begravningsbyrå. Den gamle herr Esfandiari styr och ställer utan någon större varsamhet (eller frikostighet) över sin brokiga skara anställda: en ung slacker vars jobb är att bränna de dödas tillhörigheter, den opiumrökande dödgrävaren och änkan som tvättar de kvinnliga liken. Några särskilda utsvävningar ägnar han sig inte åt -- kvällarna tillbringar han oftast framför sin teve där han tittar uppskattande på utländska dokumentärer om mumier och annan yrkesrelaterad verksamhet. Åldern börjar dock ta ut sin rätt och efter ett litet yrselanfall, som föranleder byprästen att beordra honom att göra slackern till sin lärling, försjunker han i grubblerier om -- och rentav visioner av (ofta i sin teveapparat: en transasiatisk referens till de demoniska videobanden i Ringu-filmerna, månne?) -- sin egen hädanfärd och blir avsevärt bekymrad både för sitt eftermäle ("Klart att jag förlåter dig alla oförätter", säger dödgrävaren lugnande på direkt fråga, "...om du ger mig din cykel") och för hanteringen av sin kropp när det väl beger sig: något större förtroende för sin elev har han då inte.

Filmen är delvis utförd som fejkdokumentär men lämnar ofta realismen för mer poetiska utflykter, och det bästa enskilda ögonblicket kommer när vi ser Esfandiaris nacke då han sitter framför sin teve som visar -- samma nacke, à la Magritte! Strax efteråt blir det rena Pratchetthumorn när gubben gillrar en fälla och ger självaste dödsängeln Azrael en smäll på käften. Dock tycker jag inte Amir-Youssefi lyckas något vidare med de av titeln antydda mer allvarliga inslagen, särskilt inte när han försöker kombinera dem med ett slags ljudsurrealism (tystnader och förhöjda ljudeffekter, som i Bergmans drömscener ungefär). Filmen är bäst när den är kul.

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival.)