Två artiklar om Kiarostamis genombrott

Man kan undra om det uppstått ett plötsligt kast i tidsandan som gör att två förnämliga tidskrifter precis samtidigt får för sig att publicera närläsningar av samma nästan tjugo år gamla film. Det handlar om Abbas Kiarostamis Var är min väns hus? som inte bara blev regissörens stora internationella genombrott utan också något av en vågbrytare för den iranska filmen generellt. Den sympatiska skildringen av en skolpojkes vardagsheroiska kamp i en fientlig vuxenvärld är verkligt universellt engagerande och det utmärkta barn- och amatörskådespeleriet gör filmen till en naturalistisk triumf, så jag har verkligen inget emot att filmen uppmärksammas, men undrar ändå lite över tajmingen. (Kanske har det något att göra med Brittiska Filminstitutets stora Kiarostamiretrospektiv på National Film Theatre.)

Var är min väns hus? är den sista av Kiarostamis filmer som både saknar (uppenbara) metainslag och ännu inte visar några tydliga tecken på den reducering i uttrycket som han nu har gått rätt långt med -- den typiska Kiarostamiscenen nuförtiden är en konversation där den ena parten aldrig syns i bild, och Five, som jag inte sett, saknar skådespelare helt -- men Robin Wood hittar i årets andra nummer av Film International en hel del poetiska uttryck strax under ytan: dörrar och fönster tycks öppnas och stängas i samklang med hur Ahmads sökande utvecklar sig, och scenen där han försöker övertyga sin mor om att han måste lämna ge Nematzadeh hans skrivbok kan bildmässigt uppfattas som en abstrakt batalj mellan färgerna blått (modern) och rött (Ahmad). Läsvärt, även om jag hakade upp mig på några detaljer i början av artikeln: jag håller med om att det kan vara fruktbart att skilja mellan "romanfilmer" och "poesifilmer", men finner Woods definition av de senare en smula tveksam.

I majnumret av Sight & Sound skriver Gilberto Perez om hela Koker-trilogin, där Var är min väns hus? är första delen, följd av Livet börjar igen och Under olivträden. Fokus ligger på de accelererande metainslagen, hur varje film delvis tycks handla om inspelningen av den föregående, och hur Kiarostami själv låter sig indirekt gestaltas, speglas och förskjutas på olika sätt allt eftersom trilogin fortskrider. I Under olivträden ser vi t.ex. en skådespelare som föreställer regissören till Livet börjar igen regissera en skådespelare som föreställer regissören till Var är min väns hus?, och Kiarostami tycks också gripa in i berättelserna framförallt i slutet på filmerna så att säga från sin regissörsstol -- den pressade blomman i slutbilden i Var är min väns hus? har förvisso en diegetisk förklaring men tolkas nog ändå bäst, anser både Wood och Perez, som ett slags välsignande hälsning från filmskaparen, och det lyckliga slutet (om det nu är det) i Under olivträden signaleras enbart med den optimistiska musiken på ljudspåret som naturligtvis inte hörs av rollfigurerna utan har lagts dit vid klippbordet.

Två trevliga artiklar som tillsammans understryker hur absurt det är att inget av dessa mästerverk finns utgivet på laglig dvd.