Magic Mirror; Dumplings

Magic Mirror är en väldigt typisk film av Manoel de Oliveira: den är ganska lång, och består nästan enbart av scener där övervintrade aristokrater pratar (och pratar, och pratar -- 97-årige Oliveira började göra film redan på stumfilmstiden, men man kan inte anklaga honom för att inte ha insett talfilmens möjligheter) i lätt statiska men lite sådär nonchalant eleganta bildkompositioner i tjusiga slott. Pratet kretsar denna gång kring Alfreda (Leonor Silveira) och hennes fixering vid tanken på att få en uppenbarelse av jungfru Maria, något som hon anser sig vara väl förtjänt av, och eftersom hon själv är rik fäster hon sig särskilt vid de teorier om Marias rikedom som förespråkas av en professor i teologsvängen (spelad på absurd engelska av en absurd Michel Piccoli). Alfredas ständiga tjat om sin hett önskade vision får en kåkfarare som arbetar i hushållet att smida planer på att tillsammans med en bekant i förfalskarbranschen anlita en skådespelerska för att realisera visionen, men helt logiskt leder det mest till ännu mera prat. Publiken på Posthus Teatret i förrgår var ganska fientlig och jag hörde folk muttra i pausen om regissörens senilitet, men jag är övertygad om att Oliveira vet precis vad han gör. Man ska inte säga att ingenting händer i hans filmer, även om de flesta konventionellt dramatiska förpassas till att hända utanför bild, som hos Ozu; snarare är det ständiga babblandet till för att göra de ytterst få dramatiska händelserna desto verkningsfullare. Ett utmärkt exempel finns i Abrahams dal, där scenen där den bedragne äkta mannen plötsligt hivar bort katten från soffan aldrig hade blivit så märkvärdig om publiken inte först bedövats av tre timmars prat. I Magic Mirror är det ett par plötsliga scenförändringar mot slutet som fyller ungefär samma funktion. Nog är filmen en ganska krävande upplevelse; vill man hänga med i alla konversationerna får man se till att ha värmt upp hjärnan först. Men jag är väldigt glad att jag har sett den. I någon mening är den kanske roligast efteråt. (Oliveira håller visst på att spela in en uppföljare till Buñuels Belle de jour -- dagfjärilen. Den ser jag fram emot.)

Fruit Chans Dumplings är en ganska mekanisk smårysare som nu visas i långfilmsformat efter att först ha dykt upp som en tredjedel av antologin Three Extremes, som jag inte sett. Utmärkta skådisar som Bai Ling, Miriam Yeung och Tony Leung Ka-Fai har fått en del att bita i och även om jag ogillar en del typiska rysarmanér (kursiverande musikstötar, t.ex.) är det en ganska spännande film, särskilt den sista halvtimmen då alla hemligheter är avslöjade och det återstår att dra de logiska konsekvenserna av dem, och temat håller att grunna på en stund efteråt. (Är det inte så att vi alla, miljöförstörare som vi är, äter våra kommande generationer?) Christopher Doyle har fotat, med sedvanlig bravur: Miriam Yeung i sina färgstarka dräkter (alltid med matchande väska) är naturligt fotogenisk men Doyle har också lyckats göra små underverk med det trista hyreshus där Bai Lings rollfigur bor -- man undrar hur han burit sig åt för att få olika delar av byggnaden att skimra i flera olikfärgade kvällsskuggor samtidigt.

The Sun

Man kan undra i hur hög grad det säregna visuella uttrycket i Alexandr Sokurovs The Sun, där regissören själv står för fotot, kan förklaras av hans ögonsjukdom. Det är nog den mörkaste film jag sett, i rent konkret fysisk mening: så här lite ljus släpper ingen annan film fram till bioduken. Bilden är troligen också digitalbehandlad på olika sätt; man tycker sig ana onaturliga perspektivförskjutningar och det känns ofta som om personer och föremål uppträder lösryckta från sina bakgrunder. En bit in i filmen slår det mig att det påminner om spelscener i datorspel (sådana jag känner till, kanske jag ska förtydliga, d.v.s. inte något modernare än Quake III eller Half-Life). Ogata Issei, som man sett som den lätt nördige japanske företagaren från Yi Yi -- ensam tillsammans spelar kejsare Hirohito under krigets allra sista dagar. Amerikanska soldater är när filmen börjar bara några timmar från att omringa palatset, där personalen ser det som sin självklara uppgift att passa upp på den gudomlige monarken som vanligt, det vill säga med många omständliga ritualer, och övertyga honom om att det japanska folket kommer att försvara honom till sista man. Själv tycks han sedan länge ha insett både det hopplösa i sin situation och det absurda i sin påstådda gudomlighet, och verkar längta efter att kunna sluta agera rollen som kejsare och få lov att utveckla en verklig personlighet. Tonen är något mer surrealistisk än i Sokurovs tidigare filmer om nittonhundratalets tyranner, Molok (om Hitler) och Taurus (om Lenin), och skildringen av huvudpersonen är denna gång riktigt sympatisk. En fascinerande film från början till slut (men drick gärna en kopp kaffe före). Äh, lika gott att drämma till och säga mästerverk.

Iron Island; Battle in Heaven; Saratan

Så har då årets upplaga av Natfilm Festivalen dragit igång. Jag hade tänkt gå på invigningsvisningen i förrgår kväll av den danska En soap av Pernille Fischer Christensen, som rodde hem både silverbjörn och debutantpris i Berlin, men det smög sig när föreställningen flyttades en timme framåt i tiden och därmed blev lite väl svår för den som bor i København M att kombinera med jobb morgonen efter. Nåja, det blir väl fler chanser att se den (reguljär dansk biopremiär får den den 7 april enligt de affischer som sitter som en mönstertapet över alla plana ytor i staden), men det var särskilt synd, beklagade jag mig för min sambo, eftersom det ju var den enda festivalfilm jag planerat att se av en kvinnlig regissör -- varpå jag fick omedelbar bassning, vi ska ju se Deepa Mehtas Water på onsdag. Okej då.

Första festivalfilm för mig blev då i stället den iranska Iron Island av andregångsregissören Mohammad Rasoulof. Ett par dussin hemlösa familjer bor på en övergiven oljetanker, där den knarrige kapten Nemat inkasserar hyror, erbjuder telefonitjänster, organiserar skolgång för barnen och, när så behövs, håller ekonomin flytande genom att sälja av delar av båten som metallskrot. Det sistnämnda, att sälja av den gren man sitter på, är ju en väldigt spännande metafor för nästan vad som helst, men Rasoulof undviker att lägga in någon symbolik för sin egen skull, själva den konkreta situationen han målat upp är spännande nog. Särskild pluspoäng, dock, för de sista tre-fyra scenerna där det personerna gör inte är uppenbart logiskt eller uttydbart -- när man går ut från filmen har man fått några små gåtor, så att säga, och det står var och en fritt att grunna på vad de betyder och vad som kan hända sedan. Klippningen i flera dialogscener är ibland lite småtafflig, med märkliga upprepningar och tvekanden -- kanske en konsekvens av att så många skådespelare är amatörer. Inget som förtar nöjet i någon större grad, dock. Namnet "Nemat", förresten -- är likheten med namnet "Nemo" en slump? Den här kaptenen vill dock till varje pris hålla sig ovanför vattenytan. (Nemat viftar bort skollärarens försök att med improviserade apparater bevisa att skeppet sjunker som ytterst irriterande flugor.)

Mexikanen Carlos Reygadas har hajpats som bara den av Sight & Sound, som tycks se honom som en inkarnerad Tarkovskij. Hans andra film, Battle in Heaven, är en väldigt genomtänkt film; personligen är jag nog bara inte så förtjust i själva tankarna -- inte alla, i varje fall. Ansatserna till handling (ett par har kidnappat ett barn, något har gått fel, barnet har dött) syns bara i förbigående, i förgrunden finns i stället skådespelarnas kroppar -- det är rena provkartan på kroppsliga stimuli och uttryck: svett, andhämtning, tatueringar, skägg, erektion, gråt. Kameran är varken objektiv eller (konventionellt) subjektiv utan surrar omkring som ett eget subjekt, och ljudspåret fungerar på ett liknande sätt då dess olika delar mixas upp och ner i klar analogi med hur olika ljud turas om att dominera ens medvetna. Reygadas har fått mycket kritik för hur han exploaterat sina skådespelare -- amatörer, varav de flesta agerar med sina egna förnamn -- och jag tycker inte kritiken kan viftas bort särskilt enkelt. (Apropå förnamnen: är det mexikansk kutym att säga namnet på den man talar med i var och varannan mening, eller är det bara dålig dialog? De enda jag hört prata på det viset i verkligheten är telefonförsäljare.) Jag blir också irriterad av det som känns som ganska barnsliga publikprovokationer -- epilogen, t.ex. Ambitiöst, men inte min kopp te.

Jag är nog inte den enda som aldrig sett någon film från Kirgizistan förut. Komedin Saratan utspelas i en liten by efter kommunismens fall (då "Ryssland bröt sig ut och blev självständigt", som en replik uttrycker det) och beskriver ett litet blandreligiöst samhälle med en bymulla, en bypolis, en borgmästare, en tämligen småskalig bykapitalist, en numera inte allmänt uppskattad bykommunist, några byfyllon och andra figurer. (I eftertexterna hittar man en byfåne, men exakt vem av personerna som alltså är avsedd att vara extra fånig är inte uppenbart.) Mycket av komiken utvinns ur polisens tafatta försök att utreda en fårstöld -- eftersom det finns en bytjuv spills inte så mycket krut på att ta reda på vem som begått den, vilket är praktiskt eftersom polisen då får energi över att ägna åt byns kvinnor -- och borgmästarens ansträngningar att inte låta missnöjet med uteblivna pensionscheckar koka över (han dock inte faktiskt uträtta särskilt mycket, vilket hans fru nogsamt påpekar för honom: "Om du nu är så viktig, varför är det aldrig någon som försöker muta dig?"). Det är en mycket rolig film där suveränt tajmad slapstick plötsligt tillåts övergå i oväntad nostalgi, och Kirgizistan ser väldigt vackert ut. Rekommenderas.