En retorisk fråga är ju en där svaret är så självklart att den inte behöver besvaras. Nyligen observerade jag i naturen (ja, på min egen balkong, faktiskt) en ja-eller-nej-fråga där det outtalade rätta svaret föreföll lika självklart för frågaren som för den tillfrågade, men de båda var ändå inte överens om vilket som var korrekt. Varvid man undrar: har den frågande och den tillfrågade lika stor rätt att bestämma vilket som är det (o)givna svaret? Eller kan någon av dem ha större rätt, och vilka förhållanden är det i så fall som avgör rättsfördelningen?
Frågan jag observerade ställdes av en mor (ja, mitt barns mor, faktiskt) till ett litet barn (ja, mitt barn, faktiskt) och löd ordagrant såhär: Ska jag pilla dig i örat?
För modern var det underförstådda svaret ett tveklöst ja. Själva frågan såg hon nog mest som ett socialt preludium till det faktiska öronpillande som hon redan bestämt att det komma skulle. Och även om barnet är för litet för att vare sig tillfullo förstå frågan eller formulera ett svar på den gjorde hans reaktion när öronpillandet satte igång det tydligt att han med total självklarhet skulle ha svarat nej.
Att ett öronpillande verkligen, och till synes ganska obönhörligt, ägde rum får nog mest tillskrivas att maktförhållandet mellan en aldrig så öm mor och hennes lilla barn inte med den bästa vilja kan kallas jämlikt, men en kanske intressant tankeövning skulle kunna vara att försöka tänka ut situationer där en med den retoriskt ja-eller-nej-frågande jämbördig tillfrågad person kan anses ha lika stor, eller kanske större, fog för sin från den frågandes avvikande uppfattning. Eller hur?
God jul 1921!
2 år sedan
Inlägg
