Skojig liten debutfilm av Mohsen Amir-Youssefi om livet på en iransk begravningsbyrå. Den gamle herr Esfandiari styr och ställer utan någon större varsamhet (eller frikostighet) över sin brokiga skara anställda: en ung slacker vars jobb är att bränna de dödas tillhörigheter, den opiumrökande dödgrävaren och änkan som tvättar de kvinnliga liken. Några särskilda utsvävningar ägnar han sig inte åt -- kvällarna tillbringar han oftast framför sin teve där han tittar uppskattande på utländska dokumentärer om mumier och annan yrkesrelaterad verksamhet. Åldern börjar dock ta ut sin rätt och efter ett litet yrselanfall, som föranleder byprästen att beordra honom att göra slackern till sin lärling, försjunker han i grubblerier om -- och rentav visioner av (ofta i sin teveapparat: en transasiatisk referens till de demoniska videobanden i Ringu-filmerna, månne?) -- sin egen hädanfärd och blir avsevärt bekymrad både för sitt eftermäle ("Klart att jag förlåter dig alla oförätter", säger dödgrävaren lugnande på direkt fråga, "...om du ger mig din cykel") och för hanteringen av sin kropp när det väl beger sig: något större förtroende för sin elev har han då inte.
Filmen är delvis utförd som fejkdokumentär men lämnar ofta realismen för mer poetiska utflykter, och det bästa enskilda ögonblicket kommer när vi ser Esfandiaris nacke då han sitter framför sin teve som visar -- samma nacke, à la Magritte! Strax efteråt blir det rena Pratchetthumorn när gubben gillrar en fälla och ger självaste dödsängeln Azrael en smäll på käften. Dock tycker jag inte Amir-Youssefi lyckas något vidare med de av titeln antydda mer allvarliga inslagen, särskilt inte när han försöker kombinera dem med ett slags ljudsurrealism (tystnader och förhöjda ljudeffekter, som i Bergmans drömscener ungefär). Filmen är bäst när den är kul.
(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar