17 april 2005

Kings and Queen (2004)


Det Arnaud Desplechins medryckande film liknar mest är en roman av Dickens eller Hugo: ett myller av rollfigurer kommer och går i en historia som hela tiden tycks vilja bli så stor att den tänjer ut kanterna på filmrutan. Mest handlar det (åtminstone i början) dels om Nora som inte riktigt vet hur hon ska kunna berätta för sin son att hans innerligt älskade morfar är dödssjuk; dels om den manodepressive, med betoning på mano-, violasten* Ismaël som på sin systers inrådan (tror han i alla fall! och mer säger jag inte!) icke utan visst motstånd tas in på psykiatrisk klinik. Finner sig gör han först när hans advokat -- som också har sina manier, med betoning på narko- -- påpekar att en sinnessjukförklaring kommer att göra underverk för att skriva ner deras skatteskulder. Ja, deras! Hur Ismaëls skulder blivit så intimt förknippade med advokatens redogörs aldrig för utan är en av många stimulerande godisbitar som publiken kan ta med sig hem och meditera över i lugn och ro långt efter filmens slut. Och det finns många fler sådana -- nya personer introduceras oavbrutet, och allihop är så intressanta att de håller för att fundera på i flera dagar. (Till exempel: mot slutet av filmen har vi lärt känna alla Ismaëls syskon utom två, och när de väl dyker upp visar det sig att de har egenheten att ständigt prata i korus, som Knatte, Fnatte och Tjatte ungefär. I en konventionellt berättad film skulle alla personer som inte aktivt för handlingen framåt vara helt ointressanta, för att inte distrahera, eller om möjligt plockas ur manuset helt och hållet. Här råder ett annat berättarideal.)

Kings and Queen når måhända aldrig de operamässiga känslohöjderna där t.ex. Magnolia befinner sig, men den ger ungefär samma sorts glädje: att få träffa en mängd intressanta (och trovärdiga, om än skruvade) människor och åka emotionell berg-och-dalbana med dem. Stilistiskt blandar filmen alla möjliga berättartekniker (från frenetisk handkamera till helt statisk; flashbacks, split screen, jump cuts, intervjuer; fantasiscener och brev från bortom graven).

Jag hade höga förväntningar på den här filmen efter att ha läst årsbästalistorna i Cahiers du cinéma, där den hamnade överst av alla franska filmer både i kritiker- och läsaromröstningen. Den visade sig vara helt olik vad jag trodde (det går helt enkelt inte att förutse att en film kan vara sådan här) men suveränt underhållande -- ska man tvunget komma med en invändning så får det väl bli den lite knarriga kommentaren att dess företräden inte huvudsakligen är så värst filmiska: kanske hade filmen lika gärna kunnat vara en roman. Men då hade den å andra sidan inte varit en fullt så originell roman som filmen är originell som film. Hitta logiken i det resonemanget, den som kan!

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival. Engelsktextad kopia. Gott om fransktalande i publiken -- kul att försöka tjuvlyssna.)

*) Inte ens Nationalencyklopedin vet vad en person som spelar viola egentligen heter.

Inga kommentarer: