Prosperos böcker (1991)

I premiärnumret av onlinetidningen Light Sleeper återtrycks en virtuell konversation (p.g.a. den otympliga layouten bör man skriva ut i landskapsformat) från 1978 där Jonathan Rosenbaum, Ray Durgnat och David Ehrenstein samtalar om ickeberättande film. De är både yrkesmässigt och allmäncineastiskt intresserade av att ringa in de problem som uppstår när somliga filmer ska beskrivas: standardmallen för filmrecensioner anger att man börjar med att referera filmens handling och ägnar resten av anmälan åt att skrutinera och bedöma den, med på sin höjd små pliktskyldiga referenser till stil, kronologi eller tempo. Hur ska man då göra med experimentella filmer som saknar handling helt, eller med en film som måhända har en handling men där ett torrt referat av den helt och hållet undgår allt som är unikt och intressant med just den filmen?

Peter Greenaways Prosperos böcker är ett typexempel på den senare sortens film. En handlingsbeskrivning blir så gott som identisk med ett synopsis av dess förlaga, Shakespeares Stormen, ja i ovanligt hög grad eftersom filmen textmässigt är originalet synnerligen trogen (Uwe Hemmen har analyserat dess texttrohet i detalj på sin något svårnavigerade sajt). Men bortsett från Greenaways linjedragning mellan Prosperofiguren och Shakespeare själv, såtillvida att man ser Prospero själv sitta och författa pjäsen Stormen, vore det helt befängt att kalla berättelsen för en av filmens företräden -- det är ju en rätt tråkig pjäs, åtminstone för den som likt mig inte gillar fantasy ens i originalversion. Kvalitéerna finns i stället överallt annars: i de översvämma(n)de detaljrika tablåerna, den pampiga scenografin och de till karikatyrens gräns utsmyckade kostymerna, de digitalanimerade iscensättningarna av titelns böcker och rikedomen på bildmässiga infall.

Greenaway är i den här filmen otroligt generös mot sina medarbetare, och det är nog det allra största nöjet jag får ut av filmen: att få en sällsynt chans att ostört iaktta konstnärer i arbete (ja, andra sorters konstnärer än skådespelare, alltså). Caliban görs som en dansroll med genomarbetad koreografi; Prosperos författarpenna förs av en skicklig kalligraf, vars eleganta arbete ofta får fylla bioduken; kompositören Michael Nyman har visserligen till sin irritation fått sin musik manipulerad, nerklippt och överlagrad med allehanda ljudeffekter (Prosperos ö är sannerligen "an island full of noises") men har också fått iscensätta Shakespeares absolut mest snarkningsinducerande scen -- maskspelet som ska intala Miranda och Ferdinand att inte knyta upp oskuldsknuten (jo, jo!) förrän bröllopet har ståndat -- som en smaskigt grandios operascen; på sina ställen verkar filmen också ta en liten paus för att man ska hinna beundra scenografin och ljussättningen. Respekten för Shakespeares dialog är naturligtvis också helt avsiktlig på samma sätt.

Det slår mig att flera av mina favoritfilmer har det gemensamt att de förutom sina filmiska kvalitéer också upplåter utrymme åt att helt praktiskt visa hur en annan sorts konstnärligt utövande verkligen går till. Jag tänker på Jacques Rivettes Den sköna satmaran med de långa, långa tagningarna där man ser konstnären måla; Djiga Vertovs Mannen med filmkameran där klipparen klipper ihop en scen som vi genast får se (som metaälskare må man beklaga att Vertov inte går ett steg längre och visar när hon klipper ihop scenen där vi ser henne klippa en scen, men filmen gjordes ju innan Stan Brakhage ens var född); eller Bruno Monsaingeons video där Glenn Gould spelar Bachs Goldbergvariationer, kanske en av alla tiders bästa konstnärliga prestationer överhuvudtaget och väl förtjänt av den Dreyerskt stringenta kameraföringen. Kanske har Greenaway rätt (liksom kanske Hitchcock, om man tror på att han verkligen sagt det där om boskap) i sin iver att befria filmkonsten från historieberättandets tyranni: filmen är ett alldeles för underbart medium för att man inte ska använda den till att visa upp andra spektakel än skådespeleri.

(Sett på Cinemateket i Malmö. Hade jag förresten haft den här bloggen när de skickade ut sitt vårprogram skulle jag nog ha ondgjort mig i den redan då över att de envisas med att sprida myten att Tecknarens kontrakt är Greenaways "långfilmsdebut" -- ett påstående som blir extra upprörande när man betänker att man då förpassar hans både längsta och mest originella film, den alfabetisk-ornitologiska postapokalyps-science fiction-mockumentären [ja, ni hör själva, så originell att alla vanliga kategoriseringar bryter samman!] The Falls från historieskrivningen. Och det är förbannat synd på en så rolig film. Dessutom missar man en hel del av det som är intressant med Greenaway om man bara intresserar sig för hans långfilmer.)