Nytt nummer av Rouge

En av de samtidigt roligaste och mest ambitiösa filmnättidningarna, Rouge, har kommit med ett nytt nummer. Nästan allt i innehållsförteckningen ser intressant ut: Yvette Bíró skriver om Bill Viola, Luc Moullet om filosofen och kritikern Gilles Deleuze, filmer som Saraband, Heimat 3 och Café Lumière recenseras, och Nicole Brenez analyserar en scen ur Abel Ferraras re-remake Body Snatchers.

Bill Viola är videokonstnären som av Peter Greenaway värderats till "tio Martin Scorsese". Han gjorde nyligen scenprojektioner till Peter Sellars' uppsättning av Wagners Tristan och Isolde i Paris. (Ah, Paris, min favorit av alla städer jag aldrig varit i! Just nu intalar jag mig att jag ska åka dit nästa år, då operaföreställningen förhoppningsvis är kvar på repertoaren och man samtidigt kan kolla in en installation av Godard på Centre Pompidou.) En av årets stora kultursorger för mig är att jag missade Violas separatutställning på Aarhus kunstmuseum -- min klena ursäkt: det är längre än man tror till Aarhus från Malmö -- men jag vårdar ömt minnet av när Arken i Ishøj år 2000 hade med den överväldigande Nantestriptyken i en i övrigt ganska förglömlig temautställning. (Apropå konstvideo ska jag försöka hinna ta en ordentlig titt innan de försvinner på vietnamesen Jun Nguyen-Hatsushibas två verk som visas på Malmö Konsthall t.o.m. 6 juni. Att döma av den snabbkoll som var allt jag hann med för någon vecka sedan verkade de rätt kul: undervattenscykling och ett slags färgglada badbollsprojektiler.)

Deleuze har jag aldrig läst men den oskulden blir jag snart av med när jag kommit en bit längre in i Trond Lundemos imponerande antologi Konst och film, ett tudelat [texter före 1970, ISBN 9187215454; texter efter 1970, ISBN 9187215470] kompilat av mestadels nyöversatta filmteoretiska klassiker av giganter som Eisenstein, Jean Epstein, André Bazin och Raymond Bellour. Deleuzetexten som ingår heter "Att ha en idé i film" och verkar komma från en bok om regissörsparet Straub & Huillet, vars filmer jag inte tror att vi skåningar haft många chanser att se, om ens någon. Jag är allt lite avundsjuk på stockholmarna som fick en hel serie på Cinemateket häromåret. Misstänker att deras Chronik der Anna Magdalena Bach, som lär bestå av långa obrutna scener av musicerande, passar väl in på det där om filmkonst som förmedlare av annan konstutövning som jag svamlade om för ett par veckor sedan.