Mitt köksbord är mer nutidsorienterat än ditt köksbord

I olästa tidskriftshögen på köksbordet: tre nummer av Filter, tre och ett halvt av Språktidningen, en halv Sight & Sound, två halva Louisiana Magasin, en Kalle Anka & C:o, ett nummer av svenska Le Monde Diplomatique samt ett av danska Lettre Internationale. Slutsats: jag har läst alldeles för bra böcker på sistone.

Chris Marker firar Obama

Chris Marker hyllar sin favoritsenator (collage från 2004, nyligen återuppmärksammat på chrismarker.org) med en liten youtubevideo. Och varför inte?



Andra bloggar om: chris marker, obama, film

Ambivalenta retoriska frågor

En retorisk fråga är ju en där svaret är så självklart att den inte behöver besvaras. Nyligen observerade jag i naturen (ja, på min egen balkong, faktiskt) en ja-eller-nej-fråga där det outtalade rätta svaret föreföll lika självklart för frågaren som för den tillfrågade, men de båda var ändå inte överens om vilket som var korrekt. Varvid man undrar: har den frågande och den tillfrågade lika stor rätt att bestämma vilket som är det (o)givna svaret? Eller kan någon av dem ha större rätt, och vilka förhållanden är det i så fall som avgör rättsfördelningen?

Frågan jag observerade ställdes av en mor (ja, mitt barns mor, faktiskt) till ett litet barn (ja, mitt barn, faktiskt) och löd ordagrant såhär: Ska jag pilla dig i örat?

För modern var det underförstådda svaret ett tveklöst ja. Själva frågan såg hon nog mest som ett socialt preludium till det faktiska öronpillande som hon redan bestämt att det komma skulle. Och även om barnet är för litet för att vare sig tillfullo förstå frågan eller formulera ett svar på den gjorde hans reaktion när öronpillandet satte igång det tydligt att han med total självklarhet skulle ha svarat nej.

Att ett öronpillande verkligen, och till synes ganska obönhörligt, ägde rum får nog mest tillskrivas att maktförhållandet mellan en aldrig så öm mor och hennes lilla barn inte med den bästa vilja kan kallas jämlikt, men en kanske intressant tankeövning skulle kunna vara att försöka tänka ut situationer där en med den retoriskt ja-eller-nej-frågande jämbördig tillfrågad person kan anses ha lika stor, eller kanske större, fog för sin från den frågandes avvikande uppfattning. Eller hur?

Kverulantens elände och lycka

Jag vet inte vad som är värst: att OS är slut, att Jaiku är nere, att Muxtape är nere, att Hymn Project slogs ihjäl, att kommunikationen mellan Gmail och Home.se:s mejlserver havererar, FRA-lagen, att bonusspåren på den stundande nyutgåvan av Robert Fripp och Brian Enos "No Pussyfooting" är så gruvligt ointressanta, att Criterions blurayskivor kommer att bli regionkodade, eller att Försäkringskassan tre och en halv månad in i min pappaledighet fortfarande inte lyckats besluta sig för att betala mig en enda spänn.

Å andra sidan vet jag inte heller vad som är bäst: att OS är slut, att jag lyckats lära mig texten till Stereolabs "Bop Scotch" utantill, att David Byrne och Brian Eno släppt sitt nya album på nätet, att Bloc Party släppt sitt nya album på nätet, att nya inkarnationen av King Crimson släppt en fortfarande mindre än tre veckor gammal konsert på nätet, att Criterion gett ut Vampyr på dvd, att Criterion gett ut Brand Upon the Brain! på dvd, att Béla Tarr kommer till Lund i september, att Peter Greenaway kommer till Lund i september, att Thommy Berggren och Stefan Jarl kommer till Lund i september, min löjligt obskyra Eisensteinreferens i det här inläggets rubrik, eller att jag tillbringar mina dagar med en glatt tjattrande, musikdiggande, dansande, visslande, klappande-sig-på-magen entertainer. Eller jo, jag vet nog ändå vad som är bäst.

RR i København

Äsch! Jag kommer att missa Köpenhamnska Cinematekets serie med tre filmer av strukturalisten James Benning, däribland tågeposet RR som lät så förbannat intressant i Cinema Scope-intervjun häromnumret. 43 tagningar med förbipasserande tåg, helt enkelt (tänkte först skriva "varken mer eller mindre", men jag har en känsla av det nog ändå faktiskt är mer, liksom; ja, det kanske inte ens är enkelt heller). Att RR visas nu torde väl ta död på chansen att den visas på dokumentärfilmsfestivalen i höst, som jag hittills hade hoppats. När kommer den på dvd, tro?

Jag får trösta mig med att det i morgon, eller i värsta fall på måndag, förväntas hända mig någonting som har med Chris Marker att göra. Jag avslöjar inga detaljer nu. Snart i en blogg nära dig, käre läsare!

Mysteriet med den försvunna tiden

"En liten paus gör väl ingenting, men sju år är lite väl länge", lär basisten Tony Levin ha sagt till King Crimsons ledare Robert Fripp 1991, när bandet inte spelat ihop sedan 1984. Det skulle dröja ytterligare två år. Men inte var det den sista långa pausen i bandets historia heller.

Det känns inte som en slump att den senaste postningen här i bloggen gjordes dagen innan värkarna satte igång. (Vi fick en Oskar. Nej, han är inte döpt efter statyetten. Hade jag velat uppkalla mitt barn efter ett filmpris hade det ju fått heta Palme! Han är inte döpt efter killen i Blecktrumman heller, förresten.) Det blir inte mycket tid att se film när man ett litet barn. Inte för mig i alla fall. Jag har visserligen en snäll sambo som låtit mig göra små avstickare till Köpenhamn när jag, förmodar jag, sett särdeles plågad ut (Copenhagen Film Festival visade Hou och Sokurov, den ovanligt bleka Natfilm Festivalen visade Guy Maddins två senaste, och Cinemateket trollade fram 2008-versionen av Chris Markers A Grin Without a Cat) men i genomsnitt har det blivit mindre än en långfilm i månaden, dvd inräknat. Kanske, fast kanske inte, är det underligaste att det inte gör så mycket. Barn är också underhållning. Vårat är en hejare på att vissla. Och trevligt nog har den synnerligen småbarnsföräldravänliga genren enminutsfilm-på-nätet lockat både Apichatpong Weerasethakul och Chris Marker (äldst på Youtube?).

Eftersom det inte känns särskilt sannolikt att jag kommer att se så mycket mer film under Oskars andra levnadsår än under hans första tänker jag nu kapa min egen blogg och inte längre använda den till bara filmrelaterat babbel. You have been warned; därmed inte sagt att det är någon risk att läsarens rss-läsare kommer att svämma över precis. Titeln på bloggen får vara kvar eftersom den fortfarande tycks vara sann: senast lär det ha hänt (att dom kallat oss nycinefiler, alltså) i antologin Exile Cinema (ISBN 9780791473788) som jag verkligen borde införskaffa snart.