29 juli 2005

Rosenbaum om The World

Nej då, jag har inte lagt ner bloggen -- jag har bara lite sommarstiltje i huvet. Som ett litet livstecken ber jag att få rekommendera Jonathan Rosenbaums recension av Jia Zhang-Kes film The World, som jag förut i bloggen kallat den bästa nya filmen jag sett i år, och det gäller fortfarande. (Förvisso nätt och jämnt: det slumpade sig så att jag såg Apichatpong Weerasethakuls Tropical Malady under förra årets sista vecka.) Han lyckas klart bättre med att förmedla filmens företräden än vad Emmanuel Burdeau gjorde i Cahiers du cinéma, åtminstone (och kanske är det orättvist att döma av den) i något haltande engelsk översättning. Själv skulle jag vilja tillägga att den filmkopia som visades på Öresunds Filmfestival hade den snyggaste överföringen av digitalvideo till celluloid jag någonsin sett -- bilden kändes otroligt levande på ett sätt jag sällan känt. Jag kan för lite om filmtillverkningsteknik för att riktigt kunna förstå hur den känslan uppstod, men det var naturligtvis inte enbart en fråga om överföringsteknik.

I helgen avslöjas programmet för årets upplaga av Köpenhamns filmfestival, vars existens jag tills ganska nyligen glömt bort. Minst en till synes omistlig film ska visas där: den ungerska Sorstalanság (eng. Fateless) med manus av Imre Kertész efter sin egen till stor del självbiografiska roman som på svenska kallats både Steg för steg och Mannen utan öde. Festivalen pågår 18-28 augusti.

02 juli 2005

Rubber Johnny (2005)

Chris Cunningham har arbetat på sin senaste film i drygt tre år, och nu när Rubber Johnny är klar visar den sig ha blivit sex minuter lång, inklusive en väl tilltagen eftertext. En liten åtminstone kvantitativ besvikelse kan man nog få lov att känna. Kvalitativt då? Jovars, man känner igen de Cunninghamska ljusrören, de metalliska ytorna och känslan för groteskt (artificiellt) förvriden anatomi -- men någon särskilt stark idé ligger inte bakom filmen, åtminstone inte på det berättande planet. Ett understimulerat missfoster i rullstol (spelad av filmskaparen själv, dold under lager av masker och digital manipulering) sitter instängd i en källare med en hund och tycks, när han lämnas ensam, roa sig med att ändra form och utkämpa ett slags abstrakta bataljer med inbillade föremål utanför bild, intrikat synkroniserade med den hyperaktiva Aphex Twin-låt som dominerar ljudspåret i en för filmen särskilt omredigerad version. Cunningham har sagt att filmen för honom huvudsakligen var en teknisk utmaning i att kunna maximera antalet klipp och ändå få rörelserna att framstå som kontinuerliga för åskådaren, och man kan inte säga att han misslyckats med det, men jag tycker att det hade varit roligare om han lyckats stöpa det i ett starkare koncept som när han byggde en futuristisk trumleksak i den suveräna Monkey Drummer eller gradvis amputerade sin stackars huvudperson i musikvideon "Africa Shox".

Det kan vara värt att påpeka att de supergroteska färgbilderna som används på filmaffischer och dylikt inte faktiskt kommer från själva filmen utan från den konstbok som hör till dvd-utgåvan (och som jag i skrivande stund inte sett). Rubber Johnny är måhända inte söndagsskolematerial precis men den är inte så äcklig som jag befarade.