Mysteriet med den försvunna tiden

"En liten paus gör väl ingenting, men sju år är lite väl länge", lär basisten Tony Levin ha sagt till King Crimsons ledare Robert Fripp 1991, när bandet inte spelat ihop sedan 1984. Det skulle dröja ytterligare två år. Men inte var det den sista långa pausen i bandets historia heller.

Det känns inte som en slump att den senaste postningen här i bloggen gjordes dagen innan värkarna satte igång. (Vi fick en Oskar. Nej, han är inte döpt efter statyetten. Hade jag velat uppkalla mitt barn efter ett filmpris hade det ju fått heta Palme! Han är inte döpt efter killen i Blecktrumman heller, förresten.) Det blir inte mycket tid att se film när man ett litet barn. Inte för mig i alla fall. Jag har visserligen en snäll sambo som låtit mig göra små avstickare till Köpenhamn när jag, förmodar jag, sett särdeles plågad ut (Copenhagen Film Festival visade Hou och Sokurov, den ovanligt bleka Natfilm Festivalen visade Guy Maddins två senaste, och Cinemateket trollade fram 2008-versionen av Chris Markers A Grin Without a Cat) men i genomsnitt har det blivit mindre än en långfilm i månaden, dvd inräknat. Kanske, fast kanske inte, är det underligaste att det inte gör så mycket. Barn är också underhållning. Vårat är en hejare på att vissla. Och trevligt nog har den synnerligen småbarnsföräldravänliga genren enminutsfilm-på-nätet lockat både Apichatpong Weerasethakul och Chris Marker (äldst på Youtube?).

Eftersom det inte känns särskilt sannolikt att jag kommer att se så mycket mer film under Oskars andra levnadsår än under hans första tänker jag nu kapa min egen blogg och inte längre använda den till bara filmrelaterat babbel. You have been warned; därmed inte sagt att det är någon risk att läsarens rss-läsare kommer att svämma över precis. Titeln på bloggen får vara kvar eftersom den fortfarande tycks vara sann: senast lär det ha hänt (att dom kallat oss nycinefiler, alltså) i antologin Exile Cinema (ISBN 9780791473788) som jag verkligen borde införskaffa snart.