Magic Mirror; Dumplings

Magic Mirror är en väldigt typisk film av Manoel de Oliveira: den är ganska lång, och består nästan enbart av scener där övervintrade aristokrater pratar (och pratar, och pratar -- 97-årige Oliveira började göra film redan på stumfilmstiden, men man kan inte anklaga honom för att inte ha insett talfilmens möjligheter) i lätt statiska men lite sådär nonchalant eleganta bildkompositioner i tjusiga slott. Pratet kretsar denna gång kring Alfreda (Leonor Silveira) och hennes fixering vid tanken på att få en uppenbarelse av jungfru Maria, något som hon anser sig vara väl förtjänt av, och eftersom hon själv är rik fäster hon sig särskilt vid de teorier om Marias rikedom som förespråkas av en professor i teologsvängen (spelad på absurd engelska av en absurd Michel Piccoli). Alfredas ständiga tjat om sin hett önskade vision får en kåkfarare som arbetar i hushållet att smida planer på att tillsammans med en bekant i förfalskarbranschen anlita en skådespelerska för att realisera visionen, men helt logiskt leder det mest till ännu mera prat. Publiken på Posthus Teatret i förrgår var ganska fientlig och jag hörde folk muttra i pausen om regissörens senilitet, men jag är övertygad om att Oliveira vet precis vad han gör. Man ska inte säga att ingenting händer i hans filmer, även om de flesta konventionellt dramatiska förpassas till att hända utanför bild, som hos Ozu; snarare är det ständiga babblandet till för att göra de ytterst få dramatiska händelserna desto verkningsfullare. Ett utmärkt exempel finns i Abrahams dal, där scenen där den bedragne äkta mannen plötsligt hivar bort katten från soffan aldrig hade blivit så märkvärdig om publiken inte först bedövats av tre timmars prat. I Magic Mirror är det ett par plötsliga scenförändringar mot slutet som fyller ungefär samma funktion. Nog är filmen en ganska krävande upplevelse; vill man hänga med i alla konversationerna får man se till att ha värmt upp hjärnan först. Men jag är väldigt glad att jag har sett den. I någon mening är den kanske roligast efteråt. (Oliveira håller visst på att spela in en uppföljare till Buñuels Belle de jour -- dagfjärilen. Den ser jag fram emot.)

Fruit Chans Dumplings är en ganska mekanisk smårysare som nu visas i långfilmsformat efter att först ha dykt upp som en tredjedel av antologin Three Extremes, som jag inte sett. Utmärkta skådisar som Bai Ling, Miriam Yeung och Tony Leung Ka-Fai har fått en del att bita i och även om jag ogillar en del typiska rysarmanér (kursiverande musikstötar, t.ex.) är det en ganska spännande film, särskilt den sista halvtimmen då alla hemligheter är avslöjade och det återstår att dra de logiska konsekvenserna av dem, och temat håller att grunna på en stund efteråt. (Är det inte så att vi alla, miljöförstörare som vi är, äter våra kommande generationer?) Christopher Doyle har fotat, med sedvanlig bravur: Miriam Yeung i sina färgstarka dräkter (alltid med matchande väska) är naturligt fotogenisk men Doyle har också lyckats göra små underverk med det trista hyreshus där Bai Lings rollfigur bor -- man undrar hur han burit sig åt för att få olika delar av byggnaden att skimra i flera olikfärgade kvällsskuggor samtidigt.