The Sun

Man kan undra i hur hög grad det säregna visuella uttrycket i Alexandr Sokurovs The Sun, där regissören själv står för fotot, kan förklaras av hans ögonsjukdom. Det är nog den mörkaste film jag sett, i rent konkret fysisk mening: så här lite ljus släpper ingen annan film fram till bioduken. Bilden är troligen också digitalbehandlad på olika sätt; man tycker sig ana onaturliga perspektivförskjutningar och det känns ofta som om personer och föremål uppträder lösryckta från sina bakgrunder. En bit in i filmen slår det mig att det påminner om spelscener i datorspel (sådana jag känner till, kanske jag ska förtydliga, d.v.s. inte något modernare än Quake III eller Half-Life). Ogata Issei, som man sett som den lätt nördige japanske företagaren från Yi Yi -- ensam tillsammans spelar kejsare Hirohito under krigets allra sista dagar. Amerikanska soldater är när filmen börjar bara några timmar från att omringa palatset, där personalen ser det som sin självklara uppgift att passa upp på den gudomlige monarken som vanligt, det vill säga med många omständliga ritualer, och övertyga honom om att det japanska folket kommer att försvara honom till sista man. Själv tycks han sedan länge ha insett både det hopplösa i sin situation och det absurda i sin påstådda gudomlighet, och verkar längta efter att kunna sluta agera rollen som kejsare och få lov att utveckla en verklig personlighet. Tonen är något mer surrealistisk än i Sokurovs tidigare filmer om nittonhundratalets tyranner, Molok (om Hitler) och Taurus (om Lenin), och skildringen av huvudpersonen är denna gång riktigt sympatisk. En fascinerande film från början till slut (men drick gärna en kopp kaffe före). Äh, lika gott att drämma till och säga mästerverk.