Iron Island; Battle in Heaven; Saratan

Så har då årets upplaga av Natfilm Festivalen dragit igång. Jag hade tänkt gå på invigningsvisningen i förrgår kväll av den danska En soap av Pernille Fischer Christensen, som rodde hem både silverbjörn och debutantpris i Berlin, men det smög sig när föreställningen flyttades en timme framåt i tiden och därmed blev lite väl svår för den som bor i København M att kombinera med jobb morgonen efter. Nåja, det blir väl fler chanser att se den (reguljär dansk biopremiär får den den 7 april enligt de affischer som sitter som en mönstertapet över alla plana ytor i staden), men det var särskilt synd, beklagade jag mig för min sambo, eftersom det ju var den enda festivalfilm jag planerat att se av en kvinnlig regissör -- varpå jag fick omedelbar bassning, vi ska ju se Deepa Mehtas Water på onsdag. Okej då.

Första festivalfilm för mig blev då i stället den iranska Iron Island av andregångsregissören Mohammad Rasoulof. Ett par dussin hemlösa familjer bor på en övergiven oljetanker, där den knarrige kapten Nemat inkasserar hyror, erbjuder telefonitjänster, organiserar skolgång för barnen och, när så behövs, håller ekonomin flytande genom att sälja av delar av båten som metallskrot. Det sistnämnda, att sälja av den gren man sitter på, är ju en väldigt spännande metafor för nästan vad som helst, men Rasoulof undviker att lägga in någon symbolik för sin egen skull, själva den konkreta situationen han målat upp är spännande nog. Särskild pluspoäng, dock, för de sista tre-fyra scenerna där det personerna gör inte är uppenbart logiskt eller uttydbart -- när man går ut från filmen har man fått några små gåtor, så att säga, och det står var och en fritt att grunna på vad de betyder och vad som kan hända sedan. Klippningen i flera dialogscener är ibland lite småtafflig, med märkliga upprepningar och tvekanden -- kanske en konsekvens av att så många skådespelare är amatörer. Inget som förtar nöjet i någon större grad, dock. Namnet "Nemat", förresten -- är likheten med namnet "Nemo" en slump? Den här kaptenen vill dock till varje pris hålla sig ovanför vattenytan. (Nemat viftar bort skollärarens försök att med improviserade apparater bevisa att skeppet sjunker som ytterst irriterande flugor.)

Mexikanen Carlos Reygadas har hajpats som bara den av Sight & Sound, som tycks se honom som en inkarnerad Tarkovskij. Hans andra film, Battle in Heaven, är en väldigt genomtänkt film; personligen är jag nog bara inte så förtjust i själva tankarna -- inte alla, i varje fall. Ansatserna till handling (ett par har kidnappat ett barn, något har gått fel, barnet har dött) syns bara i förbigående, i förgrunden finns i stället skådespelarnas kroppar -- det är rena provkartan på kroppsliga stimuli och uttryck: svett, andhämtning, tatueringar, skägg, erektion, gråt. Kameran är varken objektiv eller (konventionellt) subjektiv utan surrar omkring som ett eget subjekt, och ljudspåret fungerar på ett liknande sätt då dess olika delar mixas upp och ner i klar analogi med hur olika ljud turas om att dominera ens medvetna. Reygadas har fått mycket kritik för hur han exploaterat sina skådespelare -- amatörer, varav de flesta agerar med sina egna förnamn -- och jag tycker inte kritiken kan viftas bort särskilt enkelt. (Apropå förnamnen: är det mexikansk kutym att säga namnet på den man talar med i var och varannan mening, eller är det bara dålig dialog? De enda jag hört prata på det viset i verkligheten är telefonförsäljare.) Jag blir också irriterad av det som känns som ganska barnsliga publikprovokationer -- epilogen, t.ex. Ambitiöst, men inte min kopp te.

Jag är nog inte den enda som aldrig sett någon film från Kirgizistan förut. Komedin Saratan utspelas i en liten by efter kommunismens fall (då "Ryssland bröt sig ut och blev självständigt", som en replik uttrycker det) och beskriver ett litet blandreligiöst samhälle med en bymulla, en bypolis, en borgmästare, en tämligen småskalig bykapitalist, en numera inte allmänt uppskattad bykommunist, några byfyllon och andra figurer. (I eftertexterna hittar man en byfåne, men exakt vem av personerna som alltså är avsedd att vara extra fånig är inte uppenbart.) Mycket av komiken utvinns ur polisens tafatta försök att utreda en fårstöld -- eftersom det finns en bytjuv spills inte så mycket krut på att ta reda på vem som begått den, vilket är praktiskt eftersom polisen då får energi över att ägna åt byns kvinnor -- och borgmästarens ansträngningar att inte låta missnöjet med uteblivna pensionscheckar koka över (han dock inte faktiskt uträtta särskilt mycket, vilket hans fru nogsamt påpekar för honom: "Om du nu är så viktig, varför är det aldrig någon som försöker muta dig?"). Det är en mycket rolig film där suveränt tajmad slapstick plötsligt tillåts övergå i oväntad nostalgi, och Kirgizistan ser väldigt vackert ut. Rekommenderas.