Schickel & Corliss' 100 favoritfilmer

En notis i Sydsvenskan i förra veckan fick mig att sucka högljutt över frukostbordet: Time Magazine har gjort upp en lista över världens 100 bästa filmer. Jaha, dags igen, tänkte jag -- bergis en sån där lista som satts ihop av ett gäng självgoda nöjesjournalister som inte har någon känsla för filmhistoria eller för filmer utanför mainstream och vars enda agenda, om de har någon alls, är att stryka sina läsare medhårs och gratulera dem för att de redan känner till allt som är värt att känna till eftersom man inte behöver känna till sånt man inte känner till. Och så rapporteras det hela raskt i alla medier över hela världen som om det på något sätt vore mer anmärkningsvärt än om det gjorts av vem som helst. Inte blev mitt humör bättre av att den som skrivit Sydsvenskannotisen kallade en av Bergmanfilmerna på listan för Midsommarnattens leende (sic!) och inte heller lyckades stava till Notorious.

Min reflexreaktion var nog åtminstone en smula förhastad. Det visar sig att listan har satts ihop av Richard Corliss och Richard Schickel, två åtminstone hyfsat respektabla kritiker, inte mina favoriter direkt men inte helt inkompetenta heller. Corliss har skrivit en alldeles utmärkt bok om Kubricks Lolita [ISBN 0851703682] i Brittiska Filminstitutets suveräna klassikermonografiserie. Schickel är nog numera mest känd för sina släpiga dvd-kommentarspår och en (enligt hörsägen, jag har inte sett den själv) genomkonventionell Chaplindokumentär men han var också en av de pådrivande i det inte helt lyckade men ändå välmenta pseudorestaureringsprojektet av Sam Fullers Big Red One: attackdivisionen.

Själva listan hade kunnat vara värre. Den lutar sig tungt mot Hollywood och populära klassiker och är förvisso inte helt befriad från pinsamheter (E.T.) eller märkligheter (för mig är Kandahar väldigt långt ifrån den bästa iranska filmen) men den innehåller några utmärkta och inte helt självklara val, t.ex. Alain Resnais' Min farbror från Amerika och Jirí Menzels Låt tågen gå vilket, om den får några människor här och där att leta reda på och se dem, väl motiverar listans existens.

Givetvis borde jag själv göra upp en favoritfilmslista, såsom Filmforum-Fredrik har gjort, men det får nog vänta ett tag. Intressant nog tycks det dock som om Time-listan inte är med i sin helhet i den tryckta versionen av tidningen, utan bara i en starkt reducerad version med en film per decennium:

20-talet: Metropolis av Fritz Lang
30-talet: Varför byta männen hustru? av William Wyler
40-talet: En sensation av Orson Welles
50-talet: Att leva av Akira Kurosawa
60-talet: Persona av Ingmar Bergman
70-talet: Chinatown av Roman Polanski
80-talet: Dekalogen av Krzysztof Kieslowski
90-talet: Pulp Fiction av Quentin Tarantino
00-talet: Tala med henne av Pedro Almodóvar

...och en sån snabblista kan jag ju haspla ur mig rätt fort, så här kommer i väntan på någon mer ambitiös insats från min sida mina decenniefavoriter:

20-talet: Soluppgång av F.W. Murnau
30-talet: Stadens ljus av Charles Chaplin
40-talet: Sent om våren av Ozu Yasujiro
50-talet: Natt och dimma av Alain Resnais
60-talet: Persona av Ingmar Bergman (ja, jag håller med)
70-talet: Barry Lyndon av Stanley Kubrick
80-talet: The Falls av Peter Greenaway
90-talet: Close-Up av Abbas Kiarostami
00-talet: Tropical Malady av Apichatpong Weerasethakul

Mer om respektive film i en massa framtida blogginlägg efterhand som andan faller på.

Nytt nummer av Rouge

En av de samtidigt roligaste och mest ambitiösa filmnättidningarna, Rouge, har kommit med ett nytt nummer. Nästan allt i innehållsförteckningen ser intressant ut: Yvette Bíró skriver om Bill Viola, Luc Moullet om filosofen och kritikern Gilles Deleuze, filmer som Saraband, Heimat 3 och Café Lumière recenseras, och Nicole Brenez analyserar en scen ur Abel Ferraras re-remake Body Snatchers.

Bill Viola är videokonstnären som av Peter Greenaway värderats till "tio Martin Scorsese". Han gjorde nyligen scenprojektioner till Peter Sellars' uppsättning av Wagners Tristan och Isolde i Paris. (Ah, Paris, min favorit av alla städer jag aldrig varit i! Just nu intalar jag mig att jag ska åka dit nästa år, då operaföreställningen förhoppningsvis är kvar på repertoaren och man samtidigt kan kolla in en installation av Godard på Centre Pompidou.) En av årets stora kultursorger för mig är att jag missade Violas separatutställning på Aarhus kunstmuseum -- min klena ursäkt: det är längre än man tror till Aarhus från Malmö -- men jag vårdar ömt minnet av när Arken i Ishøj år 2000 hade med den överväldigande Nantestriptyken i en i övrigt ganska förglömlig temautställning. (Apropå konstvideo ska jag försöka hinna ta en ordentlig titt innan de försvinner på vietnamesen Jun Nguyen-Hatsushibas två verk som visas på Malmö Konsthall t.o.m. 6 juni. Att döma av den snabbkoll som var allt jag hann med för någon vecka sedan verkade de rätt kul: undervattenscykling och ett slags färgglada badbollsprojektiler.)

Deleuze har jag aldrig läst men den oskulden blir jag snart av med när jag kommit en bit längre in i Trond Lundemos imponerande antologi Konst och film, ett tudelat [texter före 1970, ISBN 9187215454; texter efter 1970, ISBN 9187215470] kompilat av mestadels nyöversatta filmteoretiska klassiker av giganter som Eisenstein, Jean Epstein, André Bazin och Raymond Bellour. Deleuzetexten som ingår heter "Att ha en idé i film" och verkar komma från en bok om regissörsparet Straub & Huillet, vars filmer jag inte tror att vi skåningar haft många chanser att se, om ens någon. Jag är allt lite avundsjuk på stockholmarna som fick en hel serie på Cinemateket häromåret. Misstänker att deras Chronik der Anna Magdalena Bach, som lär bestå av långa obrutna scener av musicerande, passar väl in på det där om filmkonst som förmedlare av annan konstutövning som jag svamlade om för ett par veckor sedan.

Äntligen Garbo på dvd

Amerikanska Warner firar Greta Garbos hundraårsdag med en väl tilltagen dvd-box med stora delar av hennes amerikanska filmer. Förutom den redan utgivna ensemblefilmen Grand Hotel innehåller den tre stumfilmer (Fresterskan, Åtrå och Den mystiska kvinnan) och sex ljudfilmer (Anna Christie i både engelsk- och tyskspråkiga versioner, Mata Hari, Christina, Anna Karenina, Kameliadamen och Lubitschs Ninotchka). Bland bonusmaterialet hittar man kommentarspår till alla stumfilmerna, en nyproducerad dokumentär av den idoge Kevin Brownlow, det enda kvarvarande fragmentet av En gudomlig kvinna, ett alternativt slut till Fresterskan (jag har snokat lite men inte blivit övertygad om huruvida det är sant att filmen gick upp med ett lyckligt slut i USA och ett olyckligt i Europa) samt stumfilmatiseringen av Kameliadamen från 1921 med en annan gigant i rollistan, Rudolph Valentino. Man kan möjligen höja på ögonbrynet åt att de inte tar med Kyssen eller Garbos tidigare filmatisering av Anna Karenina, men de kanske dyker upp i en volym 2 någon gång.

Intressant nog kommer utgåvan också att innebära dvd-debut (och vilken skandal det egentligen är att det tagit så lång tid) för den svenska stumfilmens två regissörsgiganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Stiller regisserade de första 10 minuterna av Fresterskan innan han fick sparken; hans del av filmen anses vara betydligt bättre än resten. Sjöström regisserade En gudomlig kvinna, med Lars Hanson i den manliga huvudrollen, och man behöver inte vara patriot för att tycka att det är en tragedi att det enda som finns kvar av filmen är en ynka rulle som hittats i ett ryskt filmarkiv -- en vansinnigt bra rulle, för övrigt, vilket jag inte vet om man ska bli gladare eller ledsnare av. Det cirkulerar rykten om framtida amerikanska dvd-utgåvor av flera av herrarnas svenska filmer: Stillers Herr Arnes pengar, den ljuvligt entomologerotiska Erotikon och Garbogenombrottet Gösta Berlings saga (samtliga från Kino, som inte brukar ta med originalspråksskyltar) och Sjöströms Körkarlen (från Criterion, som brukar det). De kan inte komma ut fort nog. (Allra trevligast vore förstås om Svenska Filminstitutet, som en gång i tiden gav ut våra stumfilmsskatter på vhs -- jag hyrde Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru en gång, det var den i särklass minst slitna hyrvideorullen jag någonsin sett -- finge ändan ur dvd-vagnen.)

Jag såg Den mystiska kvinnan och fragmentet av En gudomlig kvinna på den fantastiska Filmmusikfestivalen i Malmö 1996, med livemusik av Malmö Symfoniorkester under ledning av Carl Davis, och räknar det till en av mina allra största kulturupplevelser överhuvudtaget. Det blir måhända inte lika grandiost hemma i dvd-soffan, men det blir nog inte fy skam heller. Väl värt ett lite Fylkingskt "Äntligen!"