Tre fotnoter till nästa blogginlägg

1. Anledningen att en dryg timme fullvärdiga Talking Heads-låtar (tolvtumsmixen av "I Zimbra", en alternativversion av "Crosseyed and Painless" m.m.) utelämnades från nyutgåvorna av deras album var osedvanligt idiotisk. Det amerikanska skivbolaget hade snöat in på DualDisc-formatet, en patetisk produkt som består av en cd-skiva och en dvd-skiva hoplimmade till en dåligt fungerade dubbelsidig irritation. Förutom att skivorna av nödvändighet är tjockare än en vanlig cd, med följd att de allt som oftast helt sonika fastnar i folks bilstereor så att bilen måste lämnas in på service för att den ska kunna tas ut (jo, det har hänt), så bjuder de även så att säga försämrad sikt för cd-spelarens laser. För att göra skivorna hjälpligt spelbara har man blivit tvungna att helt standardvidrigt sprida ut musiken över en större yta per tidsenhet än vad vanliga cd-skivor har, vilket dels betyder att spelaren måste snurra skivan fortare än normalt, något som naturligtvis somliga spelare vägrar göra eftersom deras tillverkare har läst och följer standarden; dels betyder det att skivan inte rymmer mer än cirka 67 minuter musik mot en riktig cd:s uppemot 80 minuter. (Längdrekordet i min egen skivsamling innehas av en skiva med 81 minuter och 40 sekunder kammarmusik av Olivier Messiaen.) Och där har vi förklaringen till att en massa tillsynes självklara bonuslåtar lyftes ut: någonstans högt uppe i skivbolagsorganisationen beslöt man att det var viktigare att ge ut skivorna i ett undermåligt format än att inkludera all musik som borde varit med. Men, invänder man nu, de europeiska utgåvorna av albumen var ju inte DualDiscar utan bestod av separata cd- och dvd-skivor, varför man där utan problem kunde lägga tillbaka den i USA saknade musiken. Ja, det kunde man, men gjorde man det? Gjorde man bollocks. Man kan bli så trött av sånt här.

2. Första gången jag skickade skivor till Discs for Dogs var när skivbolaget Nonesuch öppnade sin egen nätbutik och lockade med exklusiva bonusspår på mp3 till den som köper deras cd-skivor (vilka dock givetvis bara levereras till amerikanska adresser). Till Steve Reichs Daniel Variations erbjöds bonusstycket "Dance Patterns", som inte finns utgivet på något annat sätt, och till en Kronoskvartettplatta med Terry Riley-musik kunde man få deras inte alls Rileyrelaterade men dock intressanta arrangemang av den svenska folkvisan "Tusen tankar". Det fick bli två skivor till hundarna, och där var det sedan inga problem att ladda ner de uselt upptaggade men välljudande filerna. "Dance Patterns" visade sig vara Steve Reichs sämsta stycke på bra länge, medan "Tusen tankar"... ja, hör själv, den är riktigt bra, så det var värt både pengarna och besväret. Senare har Nonesuch täppt igen möjligheten att handla med utländska kontokort, så både jag och hundarna får än så länge leva utan Laurie Andersons singel "Mambo and Bling". Jag mejlade förresten Nonesuch och frågade om det fanns några planer på att go international, och fick som svar det mest ohyfsade standardmejl jag någonsin fått: "We do not have the information you are requesting", tyckte man räckte som besked, och drog sedan ner sin karma ytterligare ett snäpp genom att föreslå att jag skulle kolla FAQ:n på sajten. Som om jag förihelvete inte redan hade gjort det. Jag hämnas nu genom att inte länka till dem.

3. Senare samma kväll kunde jag använda TOR till att strömma ner Carl Th. Dreyers supersällsynta film De märkta (1922) från den franska tevekanalen Artes sajt, fastän sajten försökte så gott den kunde att förhindra ickefranska besökare från att se filmen. Nästa kandidat för TOR-surfning är BBC:s sidor om Last Chance To See, Douglas Adams' tjugo år gamla bok och radioserie (fack- respektive dokumentär-) om väldigt, väldigt utrotningshotade djur vilken hans polare Stephen Fry just nu kuskar runt och spelar in en uppföljare till (denna gång för teve).