Ambivalenta retoriska frågor

En retorisk fråga är ju en där svaret är så självklart att den inte behöver besvaras. Nyligen observerade jag i naturen (ja, på min egen balkong, faktiskt) en ja-eller-nej-fråga där det outtalade rätta svaret föreföll lika självklart för frågaren som för den tillfrågade, men de båda var ändå inte överens om vilket som var korrekt. Varvid man undrar: har den frågande och den tillfrågade lika stor rätt att bestämma vilket som är det (o)givna svaret? Eller kan någon av dem ha större rätt, och vilka förhållanden är det i så fall som avgör rättsfördelningen?

Frågan jag observerade ställdes av en mor (ja, mitt barns mor, faktiskt) till ett litet barn (ja, mitt barn, faktiskt) och löd ordagrant såhär: Ska jag pilla dig i örat?

För modern var det underförstådda svaret ett tveklöst ja. Själva frågan såg hon nog mest som ett socialt preludium till det faktiska öronpillande som hon redan bestämt att det komma skulle. Och även om barnet är för litet för att vare sig tillfullo förstå frågan eller formulera ett svar på den gjorde hans reaktion när öronpillandet satte igång det tydligt att han med total självklarhet skulle ha svarat nej.

Att ett öronpillande verkligen, och till synes ganska obönhörligt, ägde rum får nog mest tillskrivas att maktförhållandet mellan en aldrig så öm mor och hennes lilla barn inte med den bästa vilja kan kallas jämlikt, men en kanske intressant tankeövning skulle kunna vara att försöka tänka ut situationer där en med den retoriskt ja-eller-nej-frågande jämbördig tillfrågad person kan anses ha lika stor, eller kanske större, fog för sin från den frågandes avvikande uppfattning. Eller hur?

Kverulantens elände och lycka

Jag vet inte vad som är värst: att OS är slut, att Jaiku är nere, att Muxtape är nere, att Hymn Project slogs ihjäl, att kommunikationen mellan Gmail och Home.se:s mejlserver havererar, FRA-lagen, att bonusspåren på den stundande nyutgåvan av Robert Fripp och Brian Enos "No Pussyfooting" är så gruvligt ointressanta, att Criterions blurayskivor kommer att bli regionkodade, eller att Försäkringskassan tre och en halv månad in i min pappaledighet fortfarande inte lyckats besluta sig för att betala mig en enda spänn.

Å andra sidan vet jag inte heller vad som är bäst: att OS är slut, att jag lyckats lära mig texten till Stereolabs "Bop Scotch" utantill, att David Byrne och Brian Eno släppt sitt nya album på nätet, att Bloc Party släppt sitt nya album på nätet, att nya inkarnationen av King Crimson släppt en fortfarande mindre än tre veckor gammal konsert på nätet, att Criterion gett ut Vampyr på dvd, att Criterion gett ut Brand Upon the Brain! på dvd, att Béla Tarr kommer till Lund i september, att Peter Greenaway kommer till Lund i september, att Thommy Berggren och Stefan Jarl kommer till Lund i september, min löjligt obskyra Eisensteinreferens i det här inläggets rubrik, eller att jag tillbringar mina dagar med en glatt tjattrande, musikdiggande, dansande, visslande, klappande-sig-på-magen entertainer. Eller jo, jag vet nog ändå vad som är bäst.

RR i København

Äsch! Jag kommer att missa Köpenhamnska Cinematekets serie med tre filmer av strukturalisten James Benning, däribland tågeposet RR som lät så förbannat intressant i Cinema Scope-intervjun häromnumret. 43 tagningar med förbipasserande tåg, helt enkelt (tänkte först skriva "varken mer eller mindre", men jag har en känsla av det nog ändå faktiskt är mer, liksom; ja, det kanske inte ens är enkelt heller). Att RR visas nu torde väl ta död på chansen att den visas på dokumentärfilmsfestivalen i höst, som jag hittills hade hoppats. När kommer den på dvd, tro?

Jag får trösta mig med att det i morgon, eller i värsta fall på måndag, förväntas hända mig någonting som har med Chris Marker att göra. Jag avslöjar inga detaljer nu. Snart i en blogg nära dig, käre läsare!