Chris Marker: ugglor och katter

Jag slumpsurfade in på Silverthreadeds sajt om Chris Marker och upptäckte då att han tycks ha ett nytt filmprojekt i full gång: Owls at Noon, vars första del just nu visas på Museum of Modern Art i New York. Filmen är en betraktelse av första världskriget med utgångspunkt från T.S. Eliots dikt The Hollow Men. Om någon läsare har vägarna förbi förväntar jag mig en rapport. (När jag pratade med en kollega råkade jag oavsiktligt förbättra Markers titel till The Owl of Man, som med lite fransk brytning är en homofon till The Hollow Men. Ska jag försöka tipsa Marker?)

Huruvida den nya filmen på något sätt ansluter till kortfilmen An Owl Is an Owl Is an Owl vågar jag inte gissa, men den och några andra av hans äldre djurfilmer kan tydligen beskådas bland bonusmaterialet på den franska dvd-utgåvan av Markers senast fullbordade film, Chats perchés ("Tronande katter"), där han dels letar efter upphovsmannen till de stora Cheshireleende graffitikatter som dök upp lite överallt i Paris hösten 2001 och dels dokumenterar de anti-Front National-demonstrationer som de anknöt till. (Vilken syn det måste ha varit: hur många 80-åringar har för vana att kila omkring med en DV-kamera i en huvudstads graffitikretsar?) Skivan är inte textad men filmen lär -- enligt Chris Darkes rapport i senaste Film Comment -- för ovanlighets skull inte innehålla någon berättarröst utan bara textskyltar, vilket torde underlätta för den som inte är bättre på franska än jag.

Darke upplyser om att Markers egen "älskade katt och medarbetare" Guillaume-en-Egypte tillbringade större delen av 2004 med att posta satiriska collage till webbsajten Un Regard Moderne (en "dada-punk"-sajt, säger Libération kategoriskt, som om man borde förstå vad det betyder) -- här är ett exempel. Guillaume har huvudrollen i Markers kortfilm Chat écoutant la musique ("Katt lyssnar på musik") som man kan se ett litet (eller förvisso ett substantiellt, eftersom den är så kort) utdrag ur, åtminstone om man lyckas ha någorlunda rätt version av Quicktime installerad när man går till Electronic Arts Intermix' Markersida och klickar "View Quicktime".

Lite vagt apropå det där med versioner av program, finns det något vettigt sätt att köra Macintoshprogram på PC-datorer? (Linux eller Windows kan kvitta.) Markers CD-ROM Immemory översattes till engelska för något år sedan, och den skulle jag gärna vilja sätta tänderna i men det kräver sin Mac (jag har läst Anna Sofia Rossholms essä om Immemory i Montage: Om film [ISBN 9100576387] flera gånger, men det minskar ju inte direkt min lust att prova själv). Alla tips om emulatorer som klarar att köra Hyperstudioapplikationer mottages tacksamt.

Här är, förresten och slutligen, en ett par år gammal trevlig Markerintervju, ursprungligen från Libération och översatt till engelska för Film Comment. Han tycks inte alls ha något emot att ha blivit mest känd som den som gjorde förlagan till De tolv apornas armé (Terrassen, alltså); apropå folk som säger att hans original är bättre konstaterar han lakoniskt att "Världen är ett underligt ställe".

Prosperos böcker (1991)

I premiärnumret av onlinetidningen Light Sleeper återtrycks en virtuell konversation (p.g.a. den otympliga layouten bör man skriva ut i landskapsformat) från 1978 där Jonathan Rosenbaum, Ray Durgnat och David Ehrenstein samtalar om ickeberättande film. De är både yrkesmässigt och allmäncineastiskt intresserade av att ringa in de problem som uppstår när somliga filmer ska beskrivas: standardmallen för filmrecensioner anger att man börjar med att referera filmens handling och ägnar resten av anmälan åt att skrutinera och bedöma den, med på sin höjd små pliktskyldiga referenser till stil, kronologi eller tempo. Hur ska man då göra med experimentella filmer som saknar handling helt, eller med en film som måhända har en handling men där ett torrt referat av den helt och hållet undgår allt som är unikt och intressant med just den filmen?

Peter Greenaways Prosperos böcker är ett typexempel på den senare sortens film. En handlingsbeskrivning blir så gott som identisk med ett synopsis av dess förlaga, Shakespeares Stormen, ja i ovanligt hög grad eftersom filmen textmässigt är originalet synnerligen trogen (Uwe Hemmen har analyserat dess texttrohet i detalj på sin något svårnavigerade sajt). Men bortsett från Greenaways linjedragning mellan Prosperofiguren och Shakespeare själv, såtillvida att man ser Prospero själv sitta och författa pjäsen Stormen, vore det helt befängt att kalla berättelsen för en av filmens företräden -- det är ju en rätt tråkig pjäs, åtminstone för den som likt mig inte gillar fantasy ens i originalversion. Kvalitéerna finns i stället överallt annars: i de översvämma(n)de detaljrika tablåerna, den pampiga scenografin och de till karikatyrens gräns utsmyckade kostymerna, de digitalanimerade iscensättningarna av titelns böcker och rikedomen på bildmässiga infall.

Greenaway är i den här filmen otroligt generös mot sina medarbetare, och det är nog det allra största nöjet jag får ut av filmen: att få en sällsynt chans att ostört iaktta konstnärer i arbete (ja, andra sorters konstnärer än skådespelare, alltså). Caliban görs som en dansroll med genomarbetad koreografi; Prosperos författarpenna förs av en skicklig kalligraf, vars eleganta arbete ofta får fylla bioduken; kompositören Michael Nyman har visserligen till sin irritation fått sin musik manipulerad, nerklippt och överlagrad med allehanda ljudeffekter (Prosperos ö är sannerligen "an island full of noises") men har också fått iscensätta Shakespeares absolut mest snarkningsinducerande scen -- maskspelet som ska intala Miranda och Ferdinand att inte knyta upp oskuldsknuten (jo, jo!) förrän bröllopet har ståndat -- som en smaskigt grandios operascen; på sina ställen verkar filmen också ta en liten paus för att man ska hinna beundra scenografin och ljussättningen. Respekten för Shakespeares dialog är naturligtvis också helt avsiktlig på samma sätt.

Det slår mig att flera av mina favoritfilmer har det gemensamt att de förutom sina filmiska kvalitéer också upplåter utrymme åt att helt praktiskt visa hur en annan sorts konstnärligt utövande verkligen går till. Jag tänker på Jacques Rivettes Den sköna satmaran med de långa, långa tagningarna där man ser konstnären måla; Djiga Vertovs Mannen med filmkameran där klipparen klipper ihop en scen som vi genast får se (som metaälskare må man beklaga att Vertov inte går ett steg längre och visar när hon klipper ihop scenen där vi ser henne klippa en scen, men filmen gjordes ju innan Stan Brakhage ens var född); eller Bruno Monsaingeons video där Glenn Gould spelar Bachs Goldbergvariationer, kanske en av alla tiders bästa konstnärliga prestationer överhuvudtaget och väl förtjänt av den Dreyerskt stringenta kameraföringen. Kanske har Greenaway rätt (liksom kanske Hitchcock, om man tror på att han verkligen sagt det där om boskap) i sin iver att befria filmkonsten från historieberättandets tyranni: filmen är ett alldeles för underbart medium för att man inte ska använda den till att visa upp andra spektakel än skådespeleri.

(Sett på Cinemateket i Malmö. Hade jag förresten haft den här bloggen när de skickade ut sitt vårprogram skulle jag nog ha ondgjort mig i den redan då över att de envisas med att sprida myten att Tecknarens kontrakt är Greenaways "långfilmsdebut" -- ett påstående som blir extra upprörande när man betänker att man då förpassar hans både längsta och mest originella film, den alfabetisk-ornitologiska postapokalyps-science fiction-mockumentären [ja, ni hör själva, så originell att alla vanliga kategoriseringar bryter samman!] The Falls från historieskrivningen. Och det är förbannat synd på en så rolig film. Dessutom missar man en hel del av det som är intressant med Greenaway om man bara intresserar sig för hans långfilmer.)

Två artiklar om Kiarostamis genombrott

Man kan undra om det uppstått ett plötsligt kast i tidsandan som gör att två förnämliga tidskrifter precis samtidigt får för sig att publicera närläsningar av samma nästan tjugo år gamla film. Det handlar om Abbas Kiarostamis Var är min väns hus? som inte bara blev regissörens stora internationella genombrott utan också något av en vågbrytare för den iranska filmen generellt. Den sympatiska skildringen av en skolpojkes vardagsheroiska kamp i en fientlig vuxenvärld är verkligt universellt engagerande och det utmärkta barn- och amatörskådespeleriet gör filmen till en naturalistisk triumf, så jag har verkligen inget emot att filmen uppmärksammas, men undrar ändå lite över tajmingen. (Kanske har det något att göra med Brittiska Filminstitutets stora Kiarostamiretrospektiv på National Film Theatre.)

Var är min väns hus? är den sista av Kiarostamis filmer som både saknar (uppenbara) metainslag och ännu inte visar några tydliga tecken på den reducering i uttrycket som han nu har gått rätt långt med -- den typiska Kiarostamiscenen nuförtiden är en konversation där den ena parten aldrig syns i bild, och Five, som jag inte sett, saknar skådespelare helt -- men Robin Wood hittar i årets andra nummer av Film International en hel del poetiska uttryck strax under ytan: dörrar och fönster tycks öppnas och stängas i samklang med hur Ahmads sökande utvecklar sig, och scenen där han försöker övertyga sin mor om att han måste lämna ge Nematzadeh hans skrivbok kan bildmässigt uppfattas som en abstrakt batalj mellan färgerna blått (modern) och rött (Ahmad). Läsvärt, även om jag hakade upp mig på några detaljer i början av artikeln: jag håller med om att det kan vara fruktbart att skilja mellan "romanfilmer" och "poesifilmer", men finner Woods definition av de senare en smula tveksam.

I majnumret av Sight & Sound skriver Gilberto Perez om hela Koker-trilogin, där Var är min väns hus? är första delen, följd av Livet börjar igen och Under olivträden. Fokus ligger på de accelererande metainslagen, hur varje film delvis tycks handla om inspelningen av den föregående, och hur Kiarostami själv låter sig indirekt gestaltas, speglas och förskjutas på olika sätt allt eftersom trilogin fortskrider. I Under olivträden ser vi t.ex. en skådespelare som föreställer regissören till Livet börjar igen regissera en skådespelare som föreställer regissören till Var är min väns hus?, och Kiarostami tycks också gripa in i berättelserna framförallt i slutet på filmerna så att säga från sin regissörsstol -- den pressade blomman i slutbilden i Var är min väns hus? har förvisso en diegetisk förklaring men tolkas nog ändå bäst, anser både Wood och Perez, som ett slags välsignande hälsning från filmskaparen, och det lyckliga slutet (om det nu är det) i Under olivträden signaleras enbart med den optimistiska musiken på ljudspåret som naturligtvis inte hörs av rollfigurerna utan har lagts dit vid klippbordet.

Två trevliga artiklar som tillsammans understryker hur absurt det är att inget av dessa mästerverk finns utgivet på laglig dvd.