Dom kallar oss nycinefiler

Nycinefilens glädjedans

2010-12-15T21:08:00.003+01:00

Criterion har just tillkännagett att de tänker ge ut en dvd-box i mars med fem stumfilmer av Naruse Mikio.

Andra intressanta bloggar om: film, stumfilm, Naruse Mikio, Criterion, glädjeyra

valkyrie

2010-09-05T20:43:00.010+02:00

håll sverige rent från sverigedemokraterna
håll socialismen ren från socialdemokraterna
håll liberalismen ren från folkpartiet
håll miljön ren från miljöpartiet

håll ordet arbetarparti rent från moderaterna
håll krisen ren från kristdemokraterna
håll din vän ren från vänsterpartiet
håll rennäringen ren från centerpartiet

blockera blockpolitiken
plundra piratpartiet

–

sveriges utveckling styrs av våra framsteg på utbildningsområdet.

sjukvården måste vara jämlik och ska kunna stå på egna ben och känna glädjen i att försörja sig genom eget arbete. företag ska starta, stanna och växa i sverige. fler företag ska drivas av kvinnor. vi står upp för en skattefinansierad välfärd av hög kvalitet. valet 2010 handlar om framtiden. vad vi vill att sverige.

vi är socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. vi vill höja kvaliteten i välfärden. i dagens informationssamhälle krävs aktiva insatser mot arbetslösheten genom investeringar i jobb och utbildning, bostäder och infrastruktur, grön omställning. tillsammans vill vi möta framtidens utmaningar och göra sverige ska kännetecknas av. vilka värderingar vi vill ska bära sverige. om hur vi ska göra ett bra land att leva i. det har varit fyra år av reformer för jobben, välfärden, miljön och framtiden. vi har gjort det mer lönsamt att arbeta med historiska skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare. vi har minskat företagens kostnader för med låga löner. så börjar hjulen snurra och sveriges ekonomi växer.

vi tagit ansvar för sverige i en svår tid. då en global finanskris drabbat världen och ställt oss inför den svåraste prövningen sedan depressionen på 1930-talet. vi har bekämpat krisen med tydliga insatser för jobb, omställning och resurser för alla. våra framsteg, vår framgång och grön omställning. tillsammans vill vi möta framtidens utmaningar och att fler människor måste få möjlighet att arbeta med historiska skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare.

runt om i världen har omställningen redan startat och här växer en av de människor som vill se en fortsatt alliansregering i sverige. vi har vi haft svenska folkets förtroende att höja kvaliteten i vården och i våra skolor. det tjänar vi alla de människor som vill se en fortsatt alliansregering i sverige. vi är socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. vi har många utmaningar framför oss. tillsammans kan vi göra ett bra sverige bättre. sverige. det har varit fyra år av reformer för jobben, välfärden, miljön och mindre klyftor. vi är tre partier som har olika bakgrund och erfarenheter som kompletterar varandra. vi vill att sverige ska vara världens mest jämställda land. att sverige ska leda utvecklingen av hög kvalitet, istället för med låga löner. så börjar hjulen snurra och människor måste få möjlighet att lära nytt – många gånger.

sveriges utveckling styrs av våra framsteg på utbildningsområdet. sjukvården måste vara jämlik och ska kunna stå på egna ben och här växer en av de kommande årens viktigaste tillväxtbranscher fram, med investeringar i järnvägar och ny infrastruktur.

så börjar hjulen snurra och sveriges ekonomi, lägre arbetslöshet och mindre klyftor. vi är ett bra land att leva i. det betyder däremot inte att betala. vi är fyra partier som har arbete, desto större resurser får vi till att höja kvaliteten i vården och i våra skolor. det tjänar vi alla på. det är dags för en rödgrön regering som arbetar för hela sverige. ju fler som har sjösatts. vi har påbörjat arbetet för mer kunskap samt varor och tjänster av hög kvalitet, istället för med låga löner. så börjar hjulen snurra och sveriges ekonomi växer. vi vill höja kvaliteten i välfärden. i dagens informationssamhälle krävs bra skolor där varje barn och barnbarn krävs aktiva insatser mot arbetslösheten genom investeringar i jobb och utbildning, bostäder och trygghet.

för att näringslivet. och att fler får chans att nå sin fulla potential. sjukvården har många utmaningar framtiden. en reger. sverige. med världsleda utvecklingen skattelättnaderna lösningar för ett hållbart samt att arbeta framtidens utmaningar från våld och brott. vi är socialdemokrater, miljöpartister vi ihop sverige. ju fler som har arbetslöshet och ställt oss infrastruktur, grön omställning och framtiden. vi har gjort det mer lönsamtid bygger på ansvaret för sverige. ju fler som har många utmaningar framsteg på utbildningsområdet. med en unik satsning. tillsamma på ansvar och trygghet. och sveriges ekonomi. vi tre partier som skapar förutsläpp. samtidigt har behöverige. med växa i sverige. företag ska starta, stanna välfärd. företag och ökat och här växer en av de kommande i livet. och att fyra år har vi tagit ansvar för en rödgrön regering som arbete har sjösatts. vi vill se en starkare tillsammans kan vi står upp för ett hålla på.

tillsammans kan vi göra ett bra sverige bättre. sverige ska vara ettbetsro i skolan, en värdig äldreomsorg, en genom investeringar i jobb och utbildning, bostäder och infrastrukturh känna glädjen irens viktigaste tillväxtbranscher fram, med miljöteknikföretag och vänsterpartister. vi på det svenska rättsväsendet. det är dags försområdet. sjukvården måste vara jämliktt leva i. flern utvecklad välfärd, nya jobb och grön omställning. tillsammans vill vi förtroende att leda sverige. samtidigt haroch här växer en av de kommandetid bygger på att alla människor får mångalan, eningfår många nya möjligheterh klimatsmart boendeska företag ska vara ledandeklyftorna mellan rika och fattiga ska bli mindre.

sverige behöver en rödgrönhela sverige. samtidigt har vi sett till att intega löner. så börjar hjulen snurra och sveriges ekonomitt. vi vill fortsatt ta ledningen i finns kvar att göra. tillsammans vill via gånger. sveriges utveckling styrs avrbete har sjösatts. vi har påbörjat arbetet för mer kunskapkolor. det tjänar vi allaknas av tillgänglighet, kvalitet och valfrihet.

i dagens informationssamhälle krävs bra skolor där varje barnrnybar energi och klimatsmart boende. vår högre utbildnings ekonomi växer. vi vill göra sverige världsledande i klimatomställning. för att skapa fyra år av reformer för jobben, välfärden, miljön och framtiden. vi har gjort det mer varit fyra år av reformer för jobben, välfärdena på ansvaret för sveriges ekonomi. valet 2010 söker vi väljarnas förtroende för att fortsättatagare skaa stå på egna.

vi vill höja kvaliteten i välfärden.

maudolofssongöranhägglundjanbjörklundmonasahlinmariawetterstrand
petererikssonlarsohleldtmaudolofssongörandpetereriksson
göranhägglundjandpetererikssonlaeldtmaudolofssongöranhägglund
janbjörklundmonasahlinmariawetterstrandpetererikssonlaeldtmaudolofsson
göranhägglundjanbjörklundjanbjörklundjanbjörklund
peteredrikreinfeldtmaudolofssonasahlinmariawetterstrandpetererikreinfeldt
maudolofssonlarstrandpetererstrandpetereriawetterstrandpeterstrandpetterstrand

Andra intressanta? bloggar om: val2010, alliansen, rödgröna, dissociated press

Evolutionsteoretiska ordspråk, nr 1

2010-05-20T08:59:00.004+02:00

Det man inte har i huvudet får man ha i grenen.

Andra intressanta bloggar om: evolutionsteori, ordspråk, skånsk göteborgshumor

Marcel Proust förutsåg Facebook

2010-04-21T20:32:00.003+02:00

Inte kan det finnas någon annan naturlig förklaring till denna passage:

inte alls så att ens göranden och låtanden avlägsnas som ett dammkorn ur ögat eller drivs ut som en vattendroppe ur luftstrupen; tvärtom kan de stå inristade, kommenteras och berättas ännu åratal efter att man själv har glömt bort dem, i palatset där man häpnar över att återfinna dem, som ett brev från sig själv i en dyrbar autografsamling

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt
bok 3, Kring Guermantes
andra delen, andra kapitlet
s. 421

Andra intressanta bloggar om: Facebook, sociala medier, Proust, palatset där man häpnar, prekognitiv litteratur

Crazy Proust

2010-04-10T11:08:00.002+02:00

... hertiginnan tyckte om att se några framstående män i sitt hem, dock under förutsättning att de var ungkarlar, ett villkor som emellertid även gifta herrar uppfyllde i hennes ögon ...

W.G. Sebald, programmerare?

2010-01-21T08:07:00.003+01:00

Den trevliga Sebaldbloggen Vertigo citerar ett stycke ur Saturnus ringar där gamle W.G. drar en parallell mellan författande och silkesvävning, och beskriver en känsla som han menar att de båda yrkeskårerna har gemensamt:

It is difficult to imagine the depths of despair into which those can be driven who, even after the end of the working day, are engrossed in their intricate designs and who are pursued, into their dreams, by the feeling that they have got hold of the wrong thread.

Precis så kan en programmerare också känna sig, slår det mig, till exempel när en kvällslång debugsession inte gett något resultat, eller när man börjar ana att den modul som man trodde att man designat så elegant och vattentätt (!) kommer att spricka i sömmarna (!) när den ska fås att interagera med resten av systemet; och det beror inte bara på (men måhända är det inte heller en slump) att begreppet trådar förekommer även i programmering eller att en av datorns anor är den automatiska vävstolen.

[Jag byter ut citatet mot dess svenska översättning när jag kommit hem och kunnat slå upp det.]

Uppdatering. Fast nej, jag tror faktiskt den engelska översättningen får stå kvar, för det var ju den som triggade den här tanken på ett sätt som jag inte är säker på att den svenska, ens om den lyfts fram ur sitt sammanhang på ett liknande sätt och oavsett vilken som är den mest korrekta överföringen av Sebalds original, hade gjort.

Jag tror inte att det är lätt att göra sig ett begrepp om vilka återvändsgränder och avgrunder det kan driva en in i emellanåt, detta evinnerliga eftersinnande som inte upphör ens när man som det heter gjort kväll, denna känsla av att ha fått fatt i fel tråd som tränger ända in i drömmarna.

Så många märkliga skillnader! Det är inte ofta jag önskar att jag kunde tyska.

Andra intressanta bloggar om: Sebald, silkesvävning, litteratur, programmerares eventuella känsloliv, paralleller

Marcel Proust förutsåg laserdiscen

2009-10-05T22:24:00.000+02:00

Inte kan det finnas någon annan naturlig förklaring till denna parentes:

(det sägs att man ofta ser djur i drömmen, men i själva verket är man själv i drömmen nästan alltid ett djur i avsaknad av det förnuft som kastar visshetens ljus över tingen; man spelar där på livets scen en oklar roll som i varje ögonblick förintas av glömskan, ty den nyss förgångna verkligheten utplånas inför den nästkommande som en ljusbild inför den följande, då man bytt skiva i en projektionsapparat)

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt
bok 2, I skuggan av unga flickor i blom
andra delen, Ortnamn: orten
s. 438

Andra intressanta bloggar om: projektionsapparater, laserdisc, Proust, prekognitiv litteratur

Marcel Proust förutsåg Google Wave

2009-10-01T20:47:00.000+02:00

Inte kan det finnas någon annan naturlig förklaring till denna bisats:

spred sig nu genom deras grupp en harmonisk vågrörelse, en oavlåtlig överföring av flytande, kollektiv och rörlig skönhet

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt
bok 2, I skuggan av unga flickor i blom
andra delen, Ortnamn: orten
s. 406

Är det inte vackert? Och är det inte helt på pricken? Är det inte så vackert och så helt på pricken att just du, käre läsare som råkar ha en Google Wave-inbjudan över, kan tänka dig att ge den till mig? Det skulle göra mig så himla glad. Och Marcel, som visste att denna dag skulle komma, skulle också bli så himla glad. Tack på förhand, kära du. Tack. Tack. Tack.

Andra intressanta bloggar om: google wave, proust, att tigga med litteratur

Skicka direkt från Google Reader till Instapaper

2009-08-13T17:26:00.001+02:00

Google Reader lanserade några nya finesser igår, däribland den fiffiga "Send To": med den kan man snabbt dela ut en artikel till sitt Twitterkonto, Facebookkonto, Deliciouskonto eller dylikt inifrån läsaren. Förutom en handfull fördefinierade tjänster kan man också göra egna tillägg. Jag är lite nöjd med att ha kommit på (säkert inte först i världen, men jag känner inte till någon annan just nu som kommit på samma sak, så jag är nöjd ändå) att "Send To" passar oerhört bra ihop med iPhone-appen Instapaper, som plockar sidor som man bokmärkt på ett speciellt sätt i webbläsaren och laddar ner dem till telefonen, där man sedan kan läsa dem i lugn och ro oavsett om man är online eller off-. Turligt nog har Instapaper dessutom ett busenkelt HTTP-API för att lägga till artiklar för läsning.

Så här bör man fylla i det lilla formuläret i Google Readers inställningar på Send To-fliken. Med användarnamn och lösenordet menas de som man har hos Instapaper. Har man inget lösenord där kan man skippa de understrukna bitarna.

Name: Instapaper
URL: (Detta ska fyllas i som en enda lång jätterad)
https://www.instapaper.com/api/add?username=användarnamn&url=${url}&title=${title}&password=lösenord
Icon URL: http://www.instapaper.com/favicon.ico

Det var allt om det – den som vill läsa mer får hålla tillgodo med denna trevliga bisats av Proust:

denna lampa, denna apelsinsaft och denna fåtölj som var mättade med så många drömmar och materialiserade så mycket längtan

Andra intressanta bloggar om: google reader, send to, instapaper, iphone

Pendla med Proust: oskrivet är bäst

2009-08-13T08:51:00.005+02:00

Inspirerad av denna roliga bisats i På spaning efter den tid som flytt – volym 1 (Swanns värld), andra delen (Swann och kärleken), sida 340:

den mest spännande av alla kärleksromaner, nämligen tågtidtabellen

...och viss mån kanske även av morgonens pendlingslatte, fogar jag två nya titlar till listan över böcker som jag inte finner det troligt att jag själv kommer att skriva – så någon annan får gärna göra det, jag lovar att läsa dem med stort intresse:

Tågtidtabeller i litteraturen (avhandling i litteraturvetenskap)
Litteratur i tågtidtabeller (avhandling i trafikvetenskap)

På samma lista finns sedan länge bl.a. debutdiktsamlingen Varning för stunden och praktverket Kattens filmhistoria i två volymer: Katten som objekt om filmer med katter, och den troligen tunnare Katten som subjekt om filmer av katter.

Andra intressanta bloggar om: Proust, oskrivna böcker, tågtidtabeller, latteinducerat strunt

Plötsligt i Proust

2009-07-29T22:32:00.003+02:00

I Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, första volymen (Swanns värld), första delen (Combray), andra kapitlet, mitt på sida 104, överrumplas jag av ordet lakritssaft.

Andra intressanta bloggar om: lakritssaft, Proust, böcker, litteratur, litterära förfriskningar

Halvårsbokslut

2009-07-14T20:38:00.006+02:00

Böcker jag läst hittills i år:

Carina Burman, Vit som marmor
Gun-Britt Sundström, Maken
Herta Müller, Hjärtdjur
Elfriede Jelinek, De utestängda
Mary Shelley, Frankenstein
Susanna Alakoski, Svinalängorna
Martina Lowden, Allt
Zadie Smith, White Teeth
Marguerite Duras, Lol V. Steins hänförelse
Lotta Lotass, Aerodynamiska tal
Marguerite Duras, Dödssjukdomen
Emily Perkins, Novel About My Wife
Marguerite Duras, Emily L.
Dorothy L. Sayers, Gaudy Night
Irène Némirovsky, Suite française
Marjaneh Bakhtiari, Kalla det vad fan du vill
Marguerite Duras, Älskaren
Lotta Lotass, Den röda himlen
Françoise Sagan, That Mad Ache [La Chamade översatt av Douglas Hofstadter]

Böcker jag tänkt läsa resten av året:

Douglas Hofstadter, Translator, Trader [om Saganöversättningen]
W.G. Sebald, Svindel: känslor
Mircea Cartarescu, Nostalgia
Thomas Pynchon, Inherent Vice
Murakami Haruki, Sputnikälskling
Philip K. Dick, Valis
Ernst Brunner, Yngling på guld
Peter Weiss, Motståndets estetik
Don De Lillo, Underworld
Terry Pratchett, Making Money
Stendhal, La Chartreuse de Parme
Thomas Mann, Buddenbrooks
Jorge Semprun, Tjugo år och en dag
Jean Echenoz, Nollmeridianen
Witold Gombrowicz, De besatta
Willy Kyrklund, Polyfem förvandlad
Jacques Roubaud, Någonting svart
Georges Perec, Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger
Julio Cortázar, Hoppa hage [läsart 2]
Sadeq Hedayat, Den blinda ugglan
Imre Kertész, Den engelska flaggan
Marcel Beyer, Kaltenburg
Roberto Bolaño, Om natten i Chile
Jean-Marie Gustave Le Clézio, Rapport om Adam
Alain Robbe-Grillet, Omtagning
Carsten Jensen, Vi, de druknede
Rainer Maria Rilke, Malte Laurids Brigges anteckningar
Leif G.W. Persson, Samhällsbärarna
Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt
Carl-Henning Wijkmark, Jägarna på Karinhall
Neal Stephenson, Anathem

Efter förra årets lyckade experiment med Les Bienveillantes (och ett par till sedan dess) har jag nu med fullgången hybris bestämt mig för att jag minsann klarar riktigt bra att läsa på franska, och har lovat mig själv att läsa minst en fransk bok i halvåret resten av livet -- med reservation för senilitet, och kanske för blindhet (ty jag hör franska mycket sämre än jag läser).

2010 blir det facklitteratur, åtminstone första halvåret. Den franska bok som ligger bäst till är Tu n'as rien vu à Hiroshima.

Jag registrerade mig förresten på bokhållaredapåsajten LibraryThing ganska nyligen. Jag har bara matat in de böcker jag läst i år, men sajten tipsar redan glatt om folk vars bibliotek har likheter med mitt eget. Jag har fått för mig att en av dessa människor kan vara Martina Lowden. Jag har dock inga konkreta belägg och tänker inte heller göra något som kan bidra till att dementera det.

Andra intressanta bloggar om: böcker, läsning, franska, navelskådningens triumfer, Martina Lowden

Funckarma häromlördagen

2009-04-15T09:21:00.001+02:00

Belgiska bröderna Funcken har inte bara världens bästa efternamn, de gör också världens bästa dubstep/IDM-hybrid, och de har varit vänliga nog att lägga upp en färsk konsert (från 4 april, inte den 10:e som det ~~står~~ stod) till allmänt åhörande.

Funckarma Live Dubstoned STRP 4th of april 2009 by Funckarma

Det var faktiskt dessa båda bröder som tvingade mig att börja med, ska vi kalla det, rättighetsosäker filnerladdning när de gav ut instrumentalversionen av Shadow Huntaz-albumet Corrupt Data på vinyl och endast vinyl. Det var några år innan jag skaffade skivspelare. Det kom så småningom också en cd, som jag såklart köpte, och jag har på sistone också sett till att skaffa den där vinylen, som är så bastung att den väcker mitt barn redan på ganska låg volym.

Andra intressanta bloggar om: funckarma, dubstoned, dubstep, idm, musik

Depeche Mode-mixar och geografiska begränsningar

2009-04-06T11:10:00.005+02:00

Det ska fan vara fan nu för tiden. Skivbolagen satsar relativt sett allt mindre på att ge ut fysiska skivor och allt mer på downloads. Men ingen del av skivbranschen är så lås- och begränsningsbesatt som downloaddelen, som delar upp konsumenterna geografiskt och vill att varje köpsajt stänger ute den köpare som inte bor på rätt ställe. Har man via google letat sig fram till någon hett efterlängtad låt och springer dit med pengar i den bildliga handen får man allt som oftast en lika bildlig men dock ohövlig dörr smälld i ansiktet.

Jag är uppväxt på Depeche Mode-tolvor och har alltid (utom de år jag inte gjorde det – förvisso en parentes) följt deras singelsläpp med tillhörande remixar noggrant, och för det mesta köpt de flesta av dem. När det nya albumet Sounds of the Universe släpps om ett par veckor är det lattjolajbanversionen med tre cd-skivor som gäller för mig, inte minst utan snarare mest för bonusremixarnas skull. Men alla mixar kommer förstås inte att vara med ens där. I slutet av februari tillkännagav Appleägda downloadsajten iTunes att de skulle införa en ny släppkategori för Depeche Mode-albumet. I stället för att köpa en fix samling låtar kunde man skaffa sig ett "iTunes Pass" som förutom själva albumet även innehåller ett ospecificerat antal exklusiva remixar, videor, bonuslåtar etc att tillhandahållas lite då och då både före och efter albumsläppet. Ja, att säga till mig att det finns exklusiva Depeche Mode-mixar någonstans är ju som (ursäkta följande favoritmetafor, en darling jag inte vill killa) att vifta med en röd flagga framför ett tåg, jag vill ju ha dem! Kruxet är bara att iTunes Pass inte finns på svenska iTunes. Det är tydligen bara till för amerikaner.

Nå, det här var inte första gången jag velat åt saker på iTunes USA (första gången var, om jag inte minns fel, när det där dök upp en dåligt, för inte säga o-, mastrad men guld värd samling Talking Heads-rariteter som utelämnats från de fina nyutgåvorna av albumen [1]) och jag konstaterade snabbt att andra före mig räknat ut hur man som ickeamerikan skulle göra för att få lov att köpa saker där. Man införskaffar ett presentkort som gäller i den amerikanska butiken; sådana erbjuds ständigt en hel uppsjö av på exempelvis eBay. Sedan registrerar man ett konto i den amerikanska butiken (med en emailadress som inte är densamma som man använder i sitt eget lands butik), ljuger ihop en amerikansk postadress (med fördel i en delstat där iTunes inte tar ut sales tax) och använder presentkortet som enda finansiering (försök inte att registrera ett svenskt kontokort, det kommer att ratas).

Ett kort förtydligande för den händelse att någon nu sitter och överväger att bli upprörd: detta handlar om att köpa låtarna, alltså att faktiskt betala reda pengar för dem. Det är inget digitalt snatteri jag talar om.

Hur som helst, det funkade utmärkt att skaffa sig ett iTunes Pass med ovanstående teknik. Är det värt pengarna? Tja, det kostar ungefär dubbelt så mycket som att bara köpa själva albumet som download, och albumet behöver man ju egentligen inte när man ändå tänkt skaffa sig en cd. Hälften av pengarna är i den meningen någorlunda bortkastade, om man bortser från tillfredsställelsen i att man får ladda hem albumet och alltså kan lyssna på det redan på dess faktiska releasedag, något som fysiskproduktskivaffärer numera blott sällan lyckas erbjuda, oavsett om de håller till på internet eller i stan. Huruvida det andra materialet motiverar kostnaden återstår ju delvis att se eftersom jag inte vet hur mycket det blir, men det har börjat lovande: Electronic Periodics remix av b-sidan "The Sun and the Moon and the Stars" är tjusigt electroputtrig med Berlindoftande slagverk, och Lagos Choir Boys' remix av albumspåret "Miles Away / The Truth Is" har alldeles överväldigande ösiga bassaker för sig en bit in. Ja, så här långt är det bra.

Man behöver inte vara lokalpatriot (och det är jag ju inte heller) för att tycka att det är roligt att Malmös minimaltechnokungar Minilogue ombetts göra en Depeche Mode-remix, och jag slog en mental glädjevolt eller två när jag fick se att den kommit med på en av cd-skivorna i lyxutgåvan. När Sydsvenskan intervjuade dem häromveckan scoopades att de i själva verket levererat två mixar men inte visste var den andra skulle ges ut. I fredags nosade folk på ett forum jag frekventerar där de verkligt hårdföra Depeche Mode-komplettisterna hänger (jag är inte sådan, och kikar andligen över axeln mest hela tiden när jag är där, lite ängslig att vid minsta felsteg bli avslöjad, hånad och utkastad) reda på att denna andra mix faktiskt redan gick att få tag på. Den erbjuds som en av de två mp3-filer (den andra är Le Weekends remix av "Ghosts") som görs tillgängliga för omedelbar nerladdning för den som förbokar någon av de mindre lyxiga utgåvorna av albumet från den amerikanska elektronik-och-sånt-kedjan Best Buys nätbutik. Finns det något krux här? Givetvis, inte bara ett, utan två.

Det första kruxet är att Best Buy inte erbjuder några leveranser till adresser utanför USA. Man kan på nåder få lov att köpa saker med ett utländskt kontokort, men man kan alltså glömma att få skivan skickad till sig hemma i Sverige. Har man någon amerikansk kompis som kan tänka sig att vidarebefordra post kan man ju alltid ange kompisens adress, men eftersom jag ändå ska köpa lyxutgåvan hade ju själva cd:n inget värde för mig i detta fall (se där just en sån formulering som torde rendera omedelbar kölhalning på komplettistsajten: jag vill inte nödvändigtvis ha alla olika utgåvor av skivorna om det är samma låtar på dem) och jag gjorde en annan sak som jag gjort förut i snarlik situation: satte som leveransadress välgörenheten Discs for Dogs, som säljer begagnade skivor som folk skänkt och använder pengarna till att ta hand om herrelösa katter och hundar. (Det finns andra organisationer i USA som man kan skänka skivor till, men de flesta arbetar för utlandsposterade amerikanska soldaters välbefinnande och jag tycker nog mer om katter och hundar än om mördare.) [2] Åkej, det blir väl de dyraste mp3-filerna jag köpt någon gång, men nittio svenska spänn är ingen stor summa; det får gå, det är ju Minilogue! Uh-oh, nu tornar nästa krux upp sig. Jag hade inte trott att det skulle vara något problem att ladda ner mp3-filerna, men när jag fått downloadlänken i mejllådan och klickat på den blev det digital lång näsa. Det står "Sorry, this page is not available in your country." (En lätt filosofisk utvikning: exakt vad betyder ordet "sorry" här? Vad menar de med det? Om de verkligen är "sorry", varför släpper de inte bara in mig så slipper de vara det? Inte vill jag att de ska vara "sorry", jag vill bara kunna ladda ner de filer jag vid det här laget har betalt för, sedan ska jag gå igen.)

Vad gör man? Man beklagar sig för alla som vill lyssna och några till, och har man tur har man en kompis som heter Johan och som tipsar en om TOR-nätverket, en gratis och öppen anonymiseringstjänst som fungerar ungefär som så att man i stället för att med sin egen dator A kopplar upp sig direkt mot webbsajten W när man surfar, ställer man in sin browser på att kontakta TOR-nätverket där en dator B tar emot ens klickningar och skickar dem vidare hej vilt till andra datorer C, D, E... och så vidare. Till slut kommer någon TOR-dator X (som i "exit node") att verkligen kontakta W, som vid det laget i princip inte har någon som helst chans att veta var A är och vem som sitter där. Nå, det är inte anonymiseringsfunktionen som är intressant, utan det faktum att TOR:s distribuerade natur gör att datorn X tenderar bli en som befinner sig geografiskt ganska nära W, kanske rentav – häpp! – i samma land. Man kan behöva pilla lite för att försäkra sig om det verkligen blir så (man kan tvinga sin TOR-installation att använda sig av vissa utvalda utgångsnoder, som man kan filtrera fram enligt allehanda villkor på TOR:s statussida) men det fungerar. Minilogue-mixen landade på min hårddisk i fredags kväll. [3] Är den bra då? Ja, efter en väldigt märklig inledning som ärligt talat inte låter riktigt klok blir det så småningom väldigt likt hur Minilogue lät när jag hörde dem live för snart ett år sedan, minimalt och svängigt med trevliga ljud och fint sinne för dramaturgi.

Kommer det mer? Det kommer mer. Amazon verkar ha fått exklusiv tillgång till en Thomas Fehlmann-mix av albumspåret "Little Soul". Så vitt jag vet är det bara amerikaner, britter och tyskar som har tillgång till Amazons nerladdningstjänst, men det ska gå att komma runt på ungefär samma sätt som man gör med iTunes, med den lilla förenklingen att kan inte behöver lita till eBay utan själv kan köpa en presentkortskod med sitt svenska kontokort och sedan använda den på ett separat Amazonkonto med ~~amerikansk,~~ brittisk eller tysk adress. Sägs det, i alla fall. Jag får väl prova när låten släpps den 20 april. Ganska viktig uppdatering: Nej, man kan inte använda sig av den amerikanska sajten eftersom alla mp3-köp där görs med "1-click", vilket kräver att man har registrerat ett amerikanskt kontokort. Uppdaterar igen när jag (förhoppningsvis) verifierat att den brittiska sajten kan fås att fungera utan registrerat kontokort med TOR. Uppdatering igen: Ja, det fungerar att köpa mp3-låtar från Amazon UK om man kör TOR (inklusive ställer in Amazon MP3 Downloader på att använda ens TOR-installation som proxy). Synd det där att amerikanska sajten bara använder 1-click, vilket tyvärr torde utesluta möjligheten att kunna köpa Kindleböcker för att läsa på sin iPhone. (Nej, jag har ingen iPhone, men ibland får jag för mig att jag borde ha en.) Det var ju värst vad saker bara liksom händer hela tiden: Nu verkar Amazon UK inte längre erbjuda möjligheten att köpa Fehlmann-mixen utan att köpa hela albumet. Amazon DE däremot har fortfarande mixen listad som en separat release, men kanske ännu intressantare är att de har den 17 april – i morgon! – som släppdatum för albumet (inkl. mixen). Det blir nog till att rikta sin TOR mot Tyskland i stället för England.

Svenska CDON erbjuder förresten Le Weekend-mixen om man förbokar vilken fysisk version som helst av albumet hos dem, men Minilogue-mixen är inte tillgänglig i Sverige vad jag vet. Tyska Saturn erbjuder också två mp3-låtar men talar inte om vilka de är; jag blir inte förvånad om det är samma som hos Best Buy.

Avslutningsvis är jag faktiskt mest glad att mixarna verkligen släpps ordentligt den här gången. Runt de föregående Depeche Mode-albumen (Playing The Angel och den märkliga The Best Of Volume 1) släpptes flera av de intressantaste mixarna (t.ex. Pantha du Prince' remix av "Lilian" eller Troy Pierce' remix av "Everything Counts") aldrig officiellt, utan för att få tag i dem blev man tvungen att jaga promotionexemplar på eBay. Det finns ju fler än jag som gillar Depeche Mode, så det blev ganska dyrt. Den här gången verkar (åtminstone nästan) allting göras tillgängligt till humana priser – det gör det lättare att stå ut med krånglet.

[Fotnoterna finns i mitt förra blogginlägg.]

Andra intressanta bloggar om: depeche mode, musik, mp3, minilogue, itunes, amazon

Tre fotnoter till nästa blogginlägg

2009-04-06T10:30:00.001+02:00

1. Anledningen att en dryg timme fullvärdiga Talking Heads-låtar (tolvtumsmixen av "I Zimbra", en alternativversion av "Crosseyed and Painless" m.m.) utelämnades från nyutgåvorna av deras album var osedvanligt idiotisk. Det amerikanska skivbolaget hade snöat in på DualDisc-formatet, en patetisk produkt som består av en cd-skiva och en dvd-skiva hoplimmade till en dåligt fungerade dubbelsidig irritation. Förutom att skivorna av nödvändighet är tjockare än en vanlig cd, med följd att de allt som oftast helt sonika fastnar i folks bilstereor så att bilen måste lämnas in på service för att den ska kunna tas ut (jo, det har hänt), så bjuder de även så att säga försämrad sikt för cd-spelarens laser. För att göra skivorna hjälpligt spelbara har man blivit tvungna att helt standardvidrigt sprida ut musiken över en större yta per tidsenhet än vad vanliga cd-skivor har, vilket dels betyder att spelaren måste snurra skivan fortare än normalt, något som naturligtvis somliga spelare vägrar göra eftersom deras tillverkare har läst och följer standarden; dels betyder det att skivan inte rymmer mer än cirka 67 minuter musik mot en riktig cd:s uppemot 80 minuter. (Längdrekordet i min egen skivsamling innehas av en skiva med 81 minuter och 40 sekunder kammarmusik av Olivier Messiaen.) Och där har vi förklaringen till att en massa tillsynes självklara bonuslåtar lyftes ut: någonstans högt uppe i skivbolagsorganisationen beslöt man att det var viktigare att ge ut skivorna i ett undermåligt format än att inkludera all musik som borde varit med. Men, invänder man nu, de europeiska utgåvorna av albumen var ju inte DualDiscar utan bestod av separata cd- och dvd-skivor, varför man där utan problem kunde lägga tillbaka den i USA saknade musiken. Ja, det kunde man, men gjorde man det? Gjorde man bollocks. Man kan bli så trött av sånt här.

2. Första gången jag skickade skivor till Discs for Dogs var när skivbolaget Nonesuch öppnade sin egen nätbutik och lockade med exklusiva bonusspår på mp3 till den som köper deras cd-skivor (vilka dock givetvis bara levereras till amerikanska adresser). Till Steve Reichs Daniel Variations erbjöds bonusstycket "Dance Patterns", som inte finns utgivet på något annat sätt, och till en Kronoskvartettplatta med Terry Riley-musik kunde man få deras inte alls Rileyrelaterade men dock intressanta arrangemang av den svenska folkvisan "Tusen tankar". Det fick bli två skivor till hundarna, och där var det sedan inga problem att ladda ner de uselt upptaggade men välljudande filerna. "Dance Patterns" visade sig vara Steve Reichs sämsta stycke på bra länge, medan "Tusen tankar"... ja, hör själv, den är riktigt bra, så det var värt både pengarna och besväret. Senare har Nonesuch täppt igen möjligheten att handla med utländska kontokort, så både jag och hundarna får än så länge leva utan Laurie Andersons singel "Mambo and Bling". Jag mejlade förresten Nonesuch och frågade om det fanns några planer på att go international, och fick som svar det mest ohyfsade standardmejl jag någonsin fått: "We do not have the information you are requesting", tyckte man räckte som besked, och drog sedan ner sin karma ytterligare ett snäpp genom att föreslå att jag skulle kolla FAQ:n på sajten. Som om jag förihelvete inte redan hade gjort det. Jag hämnas nu genom att inte länka till dem.

3. Senare samma kväll kunde jag använda TOR till att strömma ner Carl Th. Dreyers supersällsynta film De märkta (1922) från den franska tevekanalen Artes sajt, fastän sajten försökte så gott den kunde att förhindra ickefranska besökare från att se filmen. Nästa kandidat för TOR-surfning är BBC:s sidor om Last Chance To See, Douglas Adams' tjugo år gamla bok och radioserie (fack- respektive dokumentär-) om väldigt, väldigt utrotningshotade djur vilken hans polare Stephen Fry just nu kuskar runt och spelar in en uppföljare till (denna gång för teve).

Tio små festivaler

2009-03-08T14:51:00.003+01:00

Det hände sig för några lördagar sedan att jag till inte ringa förvåning fann mig ha tid att se tre filmer relativt ostört här hemma i dvd-soffan. Ja, tre stycken av ungefär en viss genomsnittslängd, såklart, om man nu ska klyva hår, det hade lika gärna kunnat hinnas med två lite längre filmer eller en jättelång eller femtio youtubeklipp; skit samma, tre filmer var vad jag ville, och kunde, se, och det slumpade sig efter en stunds planering så att det blev tre filmer från 1936: Hitchcocks Hemlig agent, Mizoguchis Osaka Elegy och Renoirs Utflykt på landet. De stod där i hyllan och såg ut som om jag borde se dem, och de mådde inte dåligt av att ses tillsammans.

Och då jag nu råkar ha ett överdrivet sinne för att systematisera saker som strängt taget inte behöver det, så dröjde det förstås inte särskilt länge förrän den anspråkslösa 1936-festivalen inspirerade mig att sätta ihop fler trior med samma grundkriterium: filmer från samma år, som jag inte har sett, men som står här och bara väntar på sin chans. (Jag har ganska många osedda filmer. Det skäms jag inte särskilt mycket för, något ska man väl ha att göra efter pensionen.)

Därav följande. Om någon annan än jag själv har den allra minsta nytta av dessa listor så skriv en kommentar och berätta hur. Det är nämligen inte meningen, egentligen. Saknar du ditt favoritår i listan så håll ut, min ambitionsnivå för bloggen är så låg att det säkert kan komma uppföljare.

1974
Cartesio (Roberto Rossellini)
Un homme qui dort (Georges Perec & Bernard Queysanne)
Martha (Rainer Werner Fassbinder)

1937
Spanish Earth (Joris Ivens)
Regementets mascot (John Ford)
Humanity and Paper Balloons (Yamanaka Sadao)

1948
Brev från en okänd kvinna (Max Ophüls)
Spring in a Small Town (Fei Mu)
Kärlek till döds (Nicholas Ray)

1992
Center Stage (Stanley Kwan)
Glengarry Glen Ross (James Foley)
Careful (Guy Maddin)

1925
Lazybones (Frank Borzage)
Heja! Heja! Heja! (Fred Newmeyer & Sam Taylor)
Mannen och hans överman (Carl Th. Dreyer)

1966
Patriotism (Mishima Yukio)
Wings (Larisa Sjepitko)
Kriget är slut (Alain Resnais)

1930
Storstadsflickan (F.W. Murnau)
Buttra Busters balett (Edward Sedgwick)
Monte Carlo (Ernst Lubitsch)

1957
De laglösas gisslan (Budd Boetticher)
Blodets tron (Kurosawa Akira)
En kung i New York (Charles Chaplin)

2005
Worldly Desires (Apichatpong Weerasethakul)
Barnet (bröderna Dardenne)
Tickets (Ermanno Olmi, Abbas Kiarostami, Ken Loach)

1933
Hat och kärlek (Boris Barnet)
Doktor Mabuses testamente (Fritz Lang)
Passing Fancy (Ozu Yasujiro)

Årets bästa låtar

2009-01-01T16:40:00.002+01:00

Det är väl aldrig för tidigt att börja. 2009 års lista ser just nu ut så här:

1. T++ - Therefore Version 5 (gratis nerladdning fr.o.m. idag)

T++ är den gamle Berlintechnoräven Torsten Pröfrock, känd (i vid mening) även som Dynamo eller Various Artists, mannen som genom att länge vägra släppa digitalt fick mig att skaffa vinylspelare, och vars legendariska skivbutik kommer att få ett besök om jag någon gång kommer till Berlin.

Mitt köksbord är mer nutidsorienterat än ditt köksbord

2008-11-26T21:39:00.004+01:00

I olästa tidskriftshögen på köksbordet: tre nummer av Filter, tre och ett halvt av Språktidningen, en halv Sight & Sound, två halva Louisiana Magasin, en Kalle Anka & C:o, ett nummer av svenska Le Monde Diplomatique samt ett av danska Lettre Internationale. Slutsats: jag har läst alldeles för bra böcker på sistone.

Chris Marker firar Obama

2008-11-14T06:58:00.007+01:00

Chris Marker hyllar sin favoritsenator (collage från 2004, nyligen återuppmärksammat på chrismarker.org) med en liten youtubevideo. Och varför inte?

Andra bloggar om: chris marker, obama, film

Ambivalenta retoriska frågor

2008-09-02T10:47:00.002+02:00

En retorisk fråga är ju en där svaret är så självklart att den inte behöver besvaras. Nyligen observerade jag i naturen (ja, på min egen balkong, faktiskt) en ja-eller-nej-fråga där det outtalade rätta svaret föreföll lika självklart för frågaren som för den tillfrågade, men de båda var ändå inte överens om vilket som var korrekt. Varvid man undrar: har den frågande och den tillfrågade lika stor rätt att bestämma vilket som är det (o)givna svaret? Eller kan någon av dem ha större rätt, och vilka förhållanden är det i så fall som avgör rättsfördelningen?

Frågan jag observerade ställdes av en mor (ja, mitt barns mor, faktiskt) till ett litet barn (ja, mitt barn, faktiskt) och löd ordagrant såhär: Ska jag pilla dig i örat?

För modern var det underförstådda svaret ett tveklöst ja. Själva frågan såg hon nog mest som ett socialt preludium till det faktiska öronpillande som hon redan bestämt att det komma skulle. Och även om barnet är för litet för att vare sig tillfullo förstå frågan eller formulera ett svar på den gjorde hans reaktion när öronpillandet satte igång det tydligt att han med total självklarhet skulle ha svarat nej.

Att ett öronpillande verkligen, och till synes ganska obönhörligt, ägde rum får nog mest tillskrivas att maktförhållandet mellan en aldrig så öm mor och hennes lilla barn inte med den bästa vilja kan kallas jämlikt, men en kanske intressant tankeövning skulle kunna vara att försöka tänka ut situationer där en med den retoriskt ja-eller-nej-frågande jämbördig tillfrågad person kan anses ha lika stor, eller kanske större, fog för sin från den frågandes avvikande uppfattning. Eller hur?

Kverulantens elände och lycka

2008-08-27T21:41:00.000+02:00

Jag vet inte vad som är värst: att OS är slut, att Jaiku är nere, att Muxtape är nere, att Hymn Project slogs ihjäl, att kommunikationen mellan Gmail och Home.se:s mejlserver havererar, FRA-lagen, att bonusspåren på den stundande nyutgåvan av Robert Fripp och Brian Enos "No Pussyfooting" är så gruvligt ointressanta, att Criterions blurayskivor kommer att bli regionkodade, eller att Försäkringskassan tre och en halv månad in i min pappaledighet fortfarande inte lyckats besluta sig för att betala mig en enda spänn.

Å andra sidan vet jag inte heller vad som är bäst: att OS är slut, att jag lyckats lära mig texten till Stereolabs "Bop Scotch" utantill, att David Byrne och Brian Eno släppt sitt nya album på nätet, att Bloc Party släppt sitt nya album på nätet, att nya inkarnationen av King Crimson släppt en fortfarande mindre än tre veckor gammal konsert på nätet, att Criterion gett ut Vampyr på dvd, att Criterion gett ut Brand Upon the Brain! på dvd, att Béla Tarr kommer till Lund i september, att Peter Greenaway kommer till Lund i september, att Thommy Berggren och Stefan Jarl kommer till Lund i september, min löjligt obskyra Eisensteinreferens i det här inläggets rubrik, eller att jag tillbringar mina dagar med en glatt tjattrande, musikdiggande, dansande, visslande, klappande-sig-på-magen entertainer. Eller jo, jag vet nog ändå vad som är bäst.

RR i København

2008-08-07T20:25:00.004+02:00

Äsch! Jag kommer att missa Köpenhamnska Cinematekets serie med tre filmer av strukturalisten James Benning, däribland tågeposet RR som lät så förbannat intressant i Cinema Scope-intervjun häromnumret. 43 tagningar med förbipasserande tåg, helt enkelt (tänkte först skriva "varken mer eller mindre", men jag har en känsla av det nog ändå faktiskt är mer, liksom; ja, det kanske inte ens är enkelt heller). Att RR visas nu torde väl ta död på chansen att den visas på dokumentärfilmsfestivalen i höst, som jag hittills hade hoppats. När kommer den på dvd, tro?

Jag får trösta mig med att det i morgon, eller i värsta fall på måndag, förväntas hända mig någonting som har med Chris Marker att göra. Jag avslöjar inga detaljer nu. Snart i en blogg nära dig, käre läsare!

Mysteriet med den försvunna tiden

2008-08-04T10:33:00.002+02:00

"En liten paus gör väl ingenting, men sju år är lite väl länge", lär basisten Tony Levin ha sagt till King Crimsons ledare Robert Fripp 1991, när bandet inte spelat ihop sedan 1984. Det skulle dröja ytterligare två år. Men inte var det den sista långa pausen i bandets historia heller.

Det känns inte som en slump att den senaste postningen här i bloggen gjordes dagen innan värkarna satte igång. (Vi fick en Oskar. Nej, han är inte döpt efter statyetten. Hade jag velat uppkalla mitt barn efter ett filmpris hade det ju fått heta Palme! Han är inte döpt efter killen i Blecktrumman heller, förresten.) Det blir inte mycket tid att se film när man ett litet barn. Inte för mig i alla fall. Jag har visserligen en snäll sambo som låtit mig göra små avstickare till Köpenhamn när jag, förmodar jag, sett särdeles plågad ut (Copenhagen Film Festival visade Hou och Sokurov, den ovanligt bleka Natfilm Festivalen visade Guy Maddins två senaste, och Cinemateket trollade fram 2008-versionen av Chris Markers A Grin Without a Cat) men i genomsnitt har det blivit mindre än en långfilm i månaden, dvd inräknat. Kanske, fast kanske inte, är det underligaste att det inte gör så mycket. Barn är också underhållning. Vårat är en hejare på att vissla. Och trevligt nog har den synnerligen småbarnsföräldravänliga genren enminutsfilm-på-nätet lockat både Apichatpong Weerasethakul och Chris Marker (äldst på Youtube?).

Eftersom det inte känns särskilt sannolikt att jag kommer att se så mycket mer film under Oskars andra levnadsår än under hans första tänker jag nu kapa min egen blogg och inte längre använda den till bara filmrelaterat babbel. You have been warned; därmed inte sagt att det är någon risk att läsarens rss-läsare kommer att svämma över precis. Titeln på bloggen får vara kvar eftersom den fortfarande tycks vara sann: senast lär det ha hänt (att dom kallat oss nycinefiler, alltså) i antologin Exile Cinema (ISBN 9780791473788) som jag verkligen borde införskaffa snart.

Att minnas vad Croneman glömt

2007-08-05T17:22:00.000+02:00

Johan Croneman skriver i DN idag att han inte minns huruvida femtimmarsversionen av Fanny och Alexander hade paus eller inte. Man kan med skräckblandad förtjusning beundra hans självförtroende när han av sin egen glömska drar konsekvensen att "vi [...] i och för sig inget med bestämdhet [kan] veta" om vad Bergman hade tyckt om att Sveriges Televisions hyllningssändning hade sena Rapport inlagt i mitten. Även i Sydsvenskan ondgörs det sig över nyhetssändningen.

Med risk för att verka ofin: vi kan visst veta ganska mycket, både om det faktiska förhållandet och om vad Bergman hade tyckt. Vi kan till exempel konsultera Stig Björkmans och Olivier Assayas' fina lilla intervjubok Tre dagar med Bergman från 1992. Sålunda talade IB:

[D]en verkliga Fanny och Alexander är fem timmar lång. [...] Och den är inte gjord för att se en timme ena veckan och så en timme nästa vecka och så vidare. Filmen bör ses i sin helhet, med en paus för lunch eller middag.

(Min understrykning.)

Sveriges Television brukar inte servera mat till sina tittare, så de bjöd på något annat matnyttigt i stället. Och det tycker vi (Bergman och jag) är helt okej.

intressant? om: film, Ingmar Bergman, Fanny och Alexander

Inpass huvudsakligen av metakaraktär

2007-07-24T17:44:00.000+02:00

Nu avspeglar Sight & Sounds webbsajt verkligen det nya numret som jag bloggade om i förra veckan, men de har valt att inte ta med de 75 tipsen på bortglömda filmer i den webbpublicerade delmängden, så jag kan inte länka till dem som jag hoppats (och vad värre är, lovat). Får se om jag kan hitta listan någon annanstans, eller helt sonika ska knappa in den själv. Oavsett vilket får det vänta en stund.

När jag publicerade mitt förra inlägg fick av någon anledning, kanske för att jag för första gången lattjade med Bloggers etiketteringsfunktion, Jaiku för sig att ett antal mycket gamla inlägg också var färska, och basunerade ut deras existens som om den var ny. Jag beklagar och hoppas att det inte upprepas.

Till er som tog en titt på min Jaikusida när jag först talade om att den finns men inte hade lust att rss-prenumerera e.dyl. eftersom informationsflödet där i överväldigande majoritet bestod av för en bredare allmänhet knappast högintressanta noteringar från last.fm om vilka låtar jag lyssnat på ber jag om ursäkt och har som svar på berättigad kritik plockat bort desamma. Om någon underlig person verkligen vill hålla koll på vad jag har i öronen går det ju bra att plocka hem informationen från sajten direkt.

Och nu blir det bloggtips: läs mina kompisar!

Min kompis Fredrik (en av dem) klargör livet och världen på ett underfundigt sätt med sina rapporter från Degeberga Skola.
Min kompis ------ bloggar någorlunda anonymt om cocktails och (mycket) annat på ctail.avadeaux.net.
Min kompis Per (en av dem) berättar under parollen "All information är lika viktig" vad han fnular med, vilket hittills visat sig vara bl.a. språkhistoriska undersökningar, memorystrategier och Lönnebergsk historieforskning.

Sistnämnde Per är för övrigt min hittills ende vän på last.fm. Om du känner mig, har konto och också vill bli min vän på last.fm så får du så gärna kila dit och klicka på "Add as friend"-länken.

När man ändå håller på att metablogga ligger det ju också nära till hands (inte minst alfabetiskt) att modeblogga en smula. Idag har jag på mig en Recoil-tröja. Recoil är Alan Wilders soloprojekt, ni vet han som var med i Depeche Mode rätt länge men tröttnade på att aldrig få credd som bandets producent fastän han i praktiken var bandets producent. Anyway, han har gjort en ny skiva och jag har tröjan. Jag har tyvärr inte skivan eftersom skivbolaget glömde skicka med den. Jag vet att skivbolagen med olika grad av tillförsikt ser fram emot en framtid där de inte längre gör skivor, men det här är ju löjligt. (Jag är inte så sur som jag ser ut. Inte så orakad heller.)

Som filmrelaterad avrundning ber jag att få tipsa om att Cinemateket i København, när de öppnar igen i augusti efter sommaruppehållet, bland annat bjuder på en Peter Greenaway-serie som inte bara innehåller the usual suspects. Till det man inte så ofta har chansen att se på duk och som för den delen inte heller verkar finnas på dvd hör kortfilmerna Darwin, Act of God och Death in the Seine, hela The Tulse Luper Suitcases-trilogin som så vitt jag förstår köptes in men sedan totalt ignorerades av Triangelfilm, och därtill Greenaways eget tvåtimmarssammandrag av densamma, A Life in Suitcases. (Att The Falls inte är med kanske kan ursäktas av att de visade den tidigare i år.) Annat intressant på samma ställe: i en Audrey Hepburnserie visas Charade med tillhörande föredrag om Hepburn som modeikon, och det finns säkert guldkorn i serien med amerikansk film från tiden strax före införandet av självcensur. Själv räknar jag kallt med att missa alltihop eftersom jag ska bli pappa någon gång i augusti, fast jag har preliminärt fått tillstånd av den blivande modern att åka och se Darwin -- en underbar dokumentär, berättad helt och hållet med teatertablåer (och berättarröst), som jag inte sett sedan den gick på dansk teve för mer än tio år sedan -- om inte barnet visar några tecken på att vara på omedelbar utväg på (eller före) den femte augusti. Det blir ju spännande, alldeles oavsett, liksom.

*** Stoppa pressarna -- mer Greenaway i Köpenhamn! Den 13 oktober på Plex, som en del av Sound Around-festivalen, spelar Athelas Sinfonietta Louis Andriessens musik live till M Is for Man, Music, Mozart. ***

Should auld acquaintance be... er...

2007-07-18T12:09:00.001+02:00

Augustinumret av brittiska filminstitutets rekorderliga tidskrift Sight & Sound trillade ner i prenumeranternas brevlådor häromdagen, och de firar sin 75-årsdag med den roliga satsningen "75 films that time forgot", där skribenter av rang (Rosenbaum, Frodon, Adrian Martin, Olaf Möller etc.) fått välja ut och skriva några ord om varsin ickekanonisk film som de tycker förtjänar att lyftas fram. Redaktionens uttalade baktanke har inte varit att få fram en lista med filmer att peka på och säga "de här borde också ingå i kanon", utan mera något i stil med "de här filmerna skulle aldrig kunna ingå i någon kanon -- men de är bra ändå". Några exempel: Baksa Badal, en fars med manus av Satyajit Ray; Superstar, inte Todd Haynes' utan den med Molly Shannon; den tunisiska stumfilmen The Girl from Carthage; och mer väntat, hardcoreauteuristernas favoriter New Rose Hotel och Vit hund.

Säga vad man vill, det är en spännande lista med fler totalt okända alster än jag kunnat tro. En snabb räkning gav vid handen att jag bara kände till 20 av filmerna, och då använde jag ändå en väldigt generös definition av "känna till" (jag räknade inte de som jag bara vagt kände igen titeln på, men jag räknade t.ex. de som jag visste vem som regisserat, men inget annat; vem som spelade huvudrollen, men inget annat; att filmen kallats den bästa tjeckiska någonsin, men inget annat; och så vidare). Sett har jag hittills bara en enda, men jag har en till i dvd-hyllan. Kul att känna att man inte är färdigbildad.

Eftersom tidningens webbsajt inte reflekterar det nya numret ännu kan jag inte länka till listan, men jag uppdaterar inlägget så fort det går.

Det fanns gott om godsaker i tidningen även i övrigt: stor artikel om Alain Resnais' Cœurs (som just kom ut på dvd i Frankrike, enligt uppgift med engelsk text, och varför i all världen har jag inte beställt den än?), Amy Taubin intervjuar Gus Van Sant om Andy Warhol, mycket utrymme till århundradets hittills bästa hämnarrulle Daratt, intervju med Canneshöjdaren Thierry Frémaux. Till och med annonserna bjuder på intressant information, t.ex. att BFIs kommande dvd-utgåva av Nicholas Rays Bakom spegeln innehåller ett samtal om filmen med Jim Jarmusch och, här kommer han igen, Jonathan Rosenbaum. Vill man speja i tidningsaffärer är det talet 75 i stort typsnitt man ska leta efter; ser man bröderna Coen på omslaget har man fått tag i förra numret.

Apropå Daratt: undrar du tålmodige varför jag inte skrivit något i bloggen på så länge, så är den huvudsakliga anledningen ~~att jag varit lika förbannat lat som jag brukar~~ att jag blivit bestulen. Stöldgodset finns i förra numret av Sight & Sound, tjuven är Mark Cousins, och det han norpat är min fina och givetvis helt originella idé att skriva om alla sju filmerna som staden Wien producerade till Mozarts 250-årsjubileum förra året. De ingick i den gigantiska kulturfestivalen "New Crowned Hope" där, vars inslag också turnerat på andra håll och just nu kan man visst se och höra stora delar i London; filmerna utgjorde tveklöst höjdpunkten i Öresunds Filmfestival i våras. Eftersom jag inte kan utesluta att Cousins handlat i god tro låter jag saken bero och konstaterar att han tyckte mycket sämre om den vackra balinesiska musikal/konstinstallationhybriden Opera Jawa än jag gjorde (mer Taymoresque än Luhrmannesque om man frågar mig, men Cousins gillar kanske inte Julie Taymor heller), medan jag å andra sidan inte blev lika förtjust som han i Bahman Ghobadis Half Moon vars ton av optimistisk magisk realism vid gravens rand irriterade mig -- emellertid känner jag inte riktigt igen mig när jag läser Cousins' handlingsreferat, så nu undrar jag om han hallucinerade eller jag somnade. (Observera förresten att filmen han kallar Dry Season är den som mer eller mindre alla andra kallar Daratt.)

Andra bloggar om: film, filmkanon, filmtidningar

Jag på Jaiku

2007-05-21T12:47:00.000+02:00

Ursäkta att jag metapostar på det här viset, men jag har just lockats att skaffa en Jaikusida. Jag tänkte att det kanske är där jag ska posta de småsaker som jag inte riktigt velat skriva i bloggen av rädsla för att det ska vara för efemärt, smått eller bara inte så filmrelaterat som min pretentiösa bloggtitel påbjuder (alternativt, inte så pretentiöst som min filmrelaterade bloggtitel påbjuder). Just nu har Jaiku strul med funktionen som lägger till flöden, men jag ska naturligtvis pilla dit blogg-Atomen så fort det bara går.

Andra bloggar om: jaiku

Ingen Roy i Cannes?

2007-04-19T14:27:00.000+02:00

Jag hoppas verkligen att jag så småningom får anledning att korrigera eller ta bort det här inlägget, men Cannesfestivalen har just tillkännagivit årets tävlingsfilmer och Roy Anderssons Du levande är inte med. Ack, vad kan ha hänt? Är det så att den festivalledningsfraktion som (enligt skvallret) aktivt motarbetade Sånger från andra våningens plats i startfältet år 2000 i år gått segrande ur striden? Har filmen degraderats till Quinzaine des réalisateurs-sektionen? (Okej, det finns ju värre öden i så fall.) Eller är filmen bara helt obarmhärtigt inte klar? Oj oj, vilken nagelbitare.

Bland de intressantaste namnen som är med i tävlan finns Alexandr Sokurov, Wong Kar-Wai och Tarr Béla; dessutom bröderna Coen, Catherine Breillat, Carlos Reygadas, Gus Van Sant och Andrej Zvjagintsev.

Palmjuryns ordförande blir Stephen Frears, och med sig har han många roliga namn, t.ex. Michel Piccoli, Maggie Cheung, Abderrahmane Sissako, Sarah Polley och Orhan Pamuk.

Uppdatering 26/4: Jo, Roy kommer till Cannes -- dock i Un certain regard-avdelningen, som i och för sig ofta innehåller väl så bra filmer som den stora tävlingen, men får avgjort mindre uppmärksamhet. Det ökar kanske hans chans att kamma hem priser, men han borde rimligen få hård konkurrens av Hou Hsiao-Hsien, som hamnat i samma sektion.

Kulturen gryr: Öresunds Filmfestival tillbaka

2007-03-21T09:31:00.000+01:00

Så är de svåra åren äntligen förbi och Natfilmfestivalens utlöpare tillbaka, om än i ganska liten skala: tio filmer i Malmö och tolv i Lund, i lika många dagar med början i kväll. Ja, bara en film om dagen i varje stad; det torde väl utgöra ett absolut minimum för vad man kan kalla en festival alls, men jag ska inte vara tjurig. Arrangörerna säger att det blir en större satsning på vår sida av sundet nästa år. Fint!

I Köpenhamn finns det förstås betydligt mer att se, och arrangörerna har varit vänliga nog att införa ett partoutkort (elegant namn, inte sant?), och typiskt danska nog att inte acceptera något annat betalningsmedel för det än Dankort. Tur att det finns ett i familjen! Bland det jag ser mest fram emot finns, förutom filmer av etablerade mästare som Apichatpong Weerasethakul, Tsai Ming-Liang, Bahman Ghobadi och Jia Zhang-Ke -- fast just Jias film har jag redan sett, och den var ju som väntat helt fantastisk -- också intressanta filmer från Mali och från Bali, ny filippinsk stumfilm, en digital Don Quijote, en sydkoreansk film tillägnad Roy Andersson (!), Paul Verhoevens andravärldskrigsfilm och den kinesiska Un Certain Regard-vinnaren. Jag tänker inte lova att jag bloggar om allt. Erfarenheten visar att jag bör vara väldigt försiktigt med att lova någonting alls när det gäller bloggen. Ack ja.

Magic Mirror; Dumplings

2006-03-27T12:17:00.000+02:00

Magic Mirror är en väldigt typisk film av Manoel de Oliveira: den är ganska lång, och består nästan enbart av scener där övervintrade aristokrater pratar (och pratar, och pratar -- 97-årige Oliveira började göra film redan på stumfilmstiden, men man kan inte anklaga honom för att inte ha insett talfilmens möjligheter) i lätt statiska men lite sådär nonchalant eleganta bildkompositioner i tjusiga slott. Pratet kretsar denna gång kring Alfreda (Leonor Silveira) och hennes fixering vid tanken på att få en uppenbarelse av jungfru Maria, något som hon anser sig vara väl förtjänt av, och eftersom hon själv är rik fäster hon sig särskilt vid de teorier om Marias rikedom som förespråkas av en professor i teologsvängen (spelad på absurd engelska av en absurd Michel Piccoli). Alfredas ständiga tjat om sin hett önskade vision får en kåkfarare som arbetar i hushållet att smida planer på att tillsammans med en bekant i förfalskarbranschen anlita en skådespelerska för att realisera visionen, men helt logiskt leder det mest till ännu mera prat. Publiken på Posthus Teatret i förrgår var ganska fientlig och jag hörde folk muttra i pausen om regissörens senilitet, men jag är övertygad om att Oliveira vet precis vad han gör. Man ska inte säga att ingenting händer i hans filmer, även om de flesta konventionellt dramatiska förpassas till att hända utanför bild, som hos Ozu; snarare är det ständiga babblandet till för att göra de ytterst få dramatiska händelserna desto verkningsfullare. Ett utmärkt exempel finns i Abrahams dal, där scenen där den bedragne äkta mannen plötsligt hivar bort katten från soffan aldrig hade blivit så märkvärdig om publiken inte först bedövats av tre timmars prat. I Magic Mirror är det ett par plötsliga scenförändringar mot slutet som fyller ungefär samma funktion. Nog är filmen en ganska krävande upplevelse; vill man hänga med i alla konversationerna får man se till att ha värmt upp hjärnan först. Men jag är väldigt glad att jag har sett den. I någon mening är den kanske roligast efteråt. (Oliveira håller visst på att spela in en uppföljare till Buñuels Belle de jour -- dagfjärilen. Den ser jag fram emot.)

Fruit Chans Dumplings är en ganska mekanisk smårysare som nu visas i långfilmsformat efter att först ha dykt upp som en tredjedel av antologin Three Extremes, som jag inte sett. Utmärkta skådisar som Bai Ling, Miriam Yeung och Tony Leung Ka-Fai har fått en del att bita i och även om jag ogillar en del typiska rysarmanér (kursiverande musikstötar, t.ex.) är det en ganska spännande film, särskilt den sista halvtimmen då alla hemligheter är avslöjade och det återstår att dra de logiska konsekvenserna av dem, och temat håller att grunna på en stund efteråt. (Är det inte så att vi alla, miljöförstörare som vi är, äter våra kommande generationer?) Christopher Doyle har fotat, med sedvanlig bravur: Miriam Yeung i sina färgstarka dräkter (alltid med matchande väska) är naturligt fotogenisk men Doyle har också lyckats göra små underverk med det trista hyreshus där Bai Lings rollfigur bor -- man undrar hur han burit sig åt för att få olika delar av byggnaden att skimra i flera olikfärgade kvällsskuggor samtidigt.

The Sun

2006-03-26T22:10:00.000+02:00

Man kan undra i hur hög grad det säregna visuella uttrycket i Alexandr Sokurovs The Sun, där regissören själv står för fotot, kan förklaras av hans ögonsjukdom. Det är nog den mörkaste film jag sett, i rent konkret fysisk mening: så här lite ljus släpper ingen annan film fram till bioduken. Bilden är troligen också digitalbehandlad på olika sätt; man tycker sig ana onaturliga perspektivförskjutningar och det känns ofta som om personer och föremål uppträder lösryckta från sina bakgrunder. En bit in i filmen slår det mig att det påminner om spelscener i datorspel (sådana jag känner till, kanske jag ska förtydliga, d.v.s. inte något modernare än Quake III eller Half-Life). Ogata Issei, som man sett som den lätt nördige japanske företagaren från Yi Yi -- ensam tillsammans spelar kejsare Hirohito under krigets allra sista dagar. Amerikanska soldater är när filmen börjar bara några timmar från att omringa palatset, där personalen ser det som sin självklara uppgift att passa upp på den gudomlige monarken som vanligt, det vill säga med många omständliga ritualer, och övertyga honom om att det japanska folket kommer att försvara honom till sista man. Själv tycks han sedan länge ha insett både det hopplösa i sin situation och det absurda i sin påstådda gudomlighet, och verkar längta efter att kunna sluta agera rollen som kejsare och få lov att utveckla en verklig personlighet. Tonen är något mer surrealistisk än i Sokurovs tidigare filmer om nittonhundratalets tyranner, Molok (om Hitler) och Taurus (om Lenin), och skildringen av huvudpersonen är denna gång riktigt sympatisk. En fascinerande film från början till slut (men drick gärna en kopp kaffe före). Äh, lika gott att drämma till och säga mästerverk.

Iron Island; Battle in Heaven; Saratan

2006-03-25T18:39:00.000+01:00

Så har då årets upplaga av Natfilm Festivalen dragit igång. Jag hade tänkt gå på invigningsvisningen i förrgår kväll av den danska En soap av Pernille Fischer Christensen, som rodde hem både silverbjörn och debutantpris i Berlin, men det smög sig när föreställningen flyttades en timme framåt i tiden och därmed blev lite väl svår för den som bor i København M att kombinera med jobb morgonen efter. Nåja, det blir väl fler chanser att se den (reguljär dansk biopremiär får den den 7 april enligt de affischer som sitter som en mönstertapet över alla plana ytor i staden), men det var särskilt synd, beklagade jag mig för min sambo, eftersom det ju var den enda festivalfilm jag planerat att se av en kvinnlig regissör -- varpå jag fick omedelbar bassning, vi ska ju se Deepa Mehtas Water på onsdag. Okej då.

Första festivalfilm för mig blev då i stället den iranska Iron Island av andregångsregissören Mohammad Rasoulof. Ett par dussin hemlösa familjer bor på en övergiven oljetanker, där den knarrige kapten Nemat inkasserar hyror, erbjuder telefonitjänster, organiserar skolgång för barnen och, när så behövs, håller ekonomin flytande genom att sälja av delar av båten som metallskrot. Det sistnämnda, att sälja av den gren man sitter på, är ju en väldigt spännande metafor för nästan vad som helst, men Rasoulof undviker att lägga in någon symbolik för sin egen skull, själva den konkreta situationen han målat upp är spännande nog. Särskild pluspoäng, dock, för de sista tre-fyra scenerna där det personerna gör inte är uppenbart logiskt eller uttydbart -- när man går ut från filmen har man fått några små gåtor, så att säga, och det står var och en fritt att grunna på vad de betyder och vad som kan hända sedan. Klippningen i flera dialogscener är ibland lite småtafflig, med märkliga upprepningar och tvekanden -- kanske en konsekvens av att så många skådespelare är amatörer. Inget som förtar nöjet i någon större grad, dock. Namnet "Nemat", förresten -- är likheten med namnet "Nemo" en slump? Den här kaptenen vill dock till varje pris hålla sig ovanför vattenytan. (Nemat viftar bort skollärarens försök att med improviserade apparater bevisa att skeppet sjunker som ytterst irriterande flugor.)

Mexikanen Carlos Reygadas har hajpats som bara den av Sight & Sound, som tycks se honom som en inkarnerad Tarkovskij. Hans andra film, Battle in Heaven, är en väldigt genomtänkt film; personligen är jag nog bara inte så förtjust i själva tankarna -- inte alla, i varje fall. Ansatserna till handling (ett par har kidnappat ett barn, något har gått fel, barnet har dött) syns bara i förbigående, i förgrunden finns i stället skådespelarnas kroppar -- det är rena provkartan på kroppsliga stimuli och uttryck: svett, andhämtning, tatueringar, skägg, erektion, gråt. Kameran är varken objektiv eller (konventionellt) subjektiv utan surrar omkring som ett eget subjekt, och ljudspåret fungerar på ett liknande sätt då dess olika delar mixas upp och ner i klar analogi med hur olika ljud turas om att dominera ens medvetna. Reygadas har fått mycket kritik för hur han exploaterat sina skådespelare -- amatörer, varav de flesta agerar med sina egna förnamn -- och jag tycker inte kritiken kan viftas bort särskilt enkelt. (Apropå förnamnen: är det mexikansk kutym att säga namnet på den man talar med i var och varannan mening, eller är det bara dålig dialog? De enda jag hört prata på det viset i verkligheten är telefonförsäljare.) Jag blir också irriterad av det som känns som ganska barnsliga publikprovokationer -- epilogen, t.ex. Ambitiöst, men inte min kopp te.

Jag är nog inte den enda som aldrig sett någon film från Kirgizistan förut. Komedin Saratan utspelas i en liten by efter kommunismens fall (då "Ryssland bröt sig ut och blev självständigt", som en replik uttrycker det) och beskriver ett litet blandreligiöst samhälle med en bymulla, en bypolis, en borgmästare, en tämligen småskalig bykapitalist, en numera inte allmänt uppskattad bykommunist, några byfyllon och andra figurer. (I eftertexterna hittar man en byfåne, men exakt vem av personerna som alltså är avsedd att vara extra fånig är inte uppenbart.) Mycket av komiken utvinns ur polisens tafatta försök att utreda en fårstöld -- eftersom det finns en bytjuv spills inte så mycket krut på att ta reda på vem som begått den, vilket är praktiskt eftersom polisen då får energi över att ägna åt byns kvinnor -- och borgmästarens ansträngningar att inte låta missnöjet med uteblivna pensionscheckar koka över (han dock inte faktiskt uträtta särskilt mycket, vilket hans fru nogsamt påpekar för honom: "Om du nu är så viktig, varför är det aldrig någon som försöker muta dig?"). Det är en mycket rolig film där suveränt tajmad slapstick plötsligt tillåts övergå i oväntad nostalgi, och Kirgizistan ser väldigt vackert ut. Rekommenderas.

Kulturskymning: Öresunds Filmfestival heldansk i år

2006-02-24T12:29:00.000+01:00

De senaste åren har Danmarks största filmfestival, Natfilm Festivalen, spillt över på den svenska sidan av sundet och förlagt några dussin visningar till Malmö och Lund under baneret "Öresunds filmfestival". Det har varit ett fint tillfälle att få se filmer som man knappast annars kunnat avnjuta på duk här i trakten -- själv har jag t.ex. passat på att se favoriter som Demonlover, The Saddest Music in the World, I'm Going Home och The World.

I år blir det dessvärre inga visningar i Sverige. "Men vi håber, at det igen vil lykkes næste år," hälsar festivalledningen i mejl. Det hoppas jag förstås också, men fan tro't. Jag undrar om det här har något att göra med "Ledig lokal"-skylten som nu pekar upp mot ovanvåningen i Spegelnhuset vid Stortorget -- förut hade Triangelfilm sitt huvudkontor där, nu har de dragit iväg till Stockholm och förmodligen tagit några avgörande eldsjälar med sig. Mycket tråkigt.

Nåja, då är det är väl bara att skaffa Öresundspendlarkort och avisera för arbetsgivaren att man kommer att ta ett rejält bett i sitt flexsaldo den vecka det beger sig. Söker någon mig mellan 24 mars och 2 april kommer jag att vara i Köpenhamn! Natfilm släpper programmet först på fredag, 3 mars, men en liten elektronisk fågel har viskat i mitt öra att man -- preliminärt -- kommer att kunna se nya filmer av bl.a. Kitano Takeshi, Alexandr Sokurov, Hou Hsiao-Hsien och Atom Egoyan, och det krävs mer än ett litet halvbräckt vattendrag för att hålla mig borta från så högklassigt godis.

Roy Andersson gör utställning

2005-11-06T18:25:00.000+01:00

På onsdag invigs en utställning av Roy Andersson och Kalle Boman på Forum för levande historia i Stockholm. Den heter Fransson skottar snö och handlar om Sveriges agerande under andra världskriget och medskyldighet till Förintelsen -- ett inte helt okänt Andersson-tema från kortfilmen Härlig är jorden, diverse intervjuer och boken Vår tids rädsla för allvar. De båda pratar lite om sina intentioner i ett nyhetsbrev från Levande historia (scrolla ner en bit). Det tycks också finnas en särskild minisajt om utställningen, men den fungerar inte med min dator.

Man får innerligt hoppas att detta inte betyder att produktionen av långfilmen Du levande ligger alltför oupptinligt på is.

Uppdatering 10/11: Aha! Det där sista får man förhoppningsvis besked om redan i kväll i SVTs Filmkrönikan (eller i repriserna -- själv kan jag nog se programmet först på måndag), där Orvar Säfström följer upp förra årets mycket trevliga reportage som fortfarande kan beskådas på SVT-sajten i uncut-version.

Uppdatering igen: Nähä, det är visst inte förrän i nästa veckas avsnitt. Ber om ursäkt, jag lurades av Sydsvenskans tevetablå.

Dags för Köpenhamns dokumentärfestival

2005-11-04T18:04:00.000+01:00

Idag inleds CPH:DOX, Köpenhamns internationella dokumentärfestival, som pågår till och med nästa helg. Programsektioner ägnas bland annat åt nya dokumentärer från Kina (liksom äldre dokumentärer om Kina, företrädesvis av västerlänningar) och Island (i vilka Björk tycks dyka upp i minst hälften), filmer om problematiska fadersförhållanden, filmer om ondska etc. Man kan se tre nya filmer av den nästan löjligt produktive Werner Herzog; man kan gå på seminarium med Sabina Guzzanti, Berlusconihäcklande regissör till Viva Zapatero!; sportentusiaster kan välja mellan Sundancefavoriten Murderball om rullstolsrugby och Game Over: Kasparov and the Machine om den uppmärksammade bataljen mellan kol- och kiselbaserade schackmaskiner; Big Brother in the Middle East, om arbetet med att anpassa tevesuccén för den arabiska kanalen MBC, ser också spännande ut.

Bland de klassiker av blandad årgång som festivalen dammar av finns Claude Lanzmanns monumentala Shoah om Förintelsen (nio och en halv timme lång, uppdelad på två visningar med introduktion av regissören), en kinadubbel med Chris Markers Söndag i Peking följd av Joris Ivens' En historia om vinden, Eyal Sivans The Specialist om Eichmannrättegången och den nästan bortglömda Antonionis Kina.

Själv hinner jag bara se en handfull filmer och sörjer särskilt att visningen av Shoah kolliderar med den enda chansen att se Söndag i Peking och En historia om vinden. Inte utan viss vånda har jag efter att ha vägt in restids- och dvd-tillgänglighetsfaktorer valt att se de båda senare.

Slut på sommaren

2005-11-04T17:40:00.000+01:00

Jag har motvilligt kommit fram till att sommaren faktiskt är slut, och därmed får det också vara nog med bloggstiltje.

Bilden är från The End of Summer av Ozu. För halv- och heldanskar visas under hösten ett halvdussin konservativt utvalda Ozu-filmer (Sent om våren och de filmer som mest liknar den) i två identiska serier på Cinemateket i Malmö och Cinemateket i Köpenhamn. Har både Svenska Filminstitutet och Det Danske Filminstitut missat att Ozus 30-talsfilmer genomgått en om- och uppvärdering ute i världen? Det hade varit kul att få se någon av dem.

Rosenbaum om The World

2005-07-29T12:40:00.000+02:00

Nej då, jag har inte lagt ner bloggen -- jag har bara lite sommarstiltje i huvet. Som ett litet livstecken ber jag att få rekommendera Jonathan Rosenbaums recension av Jia Zhang-Kes film The World, som jag förut i bloggen kallat den bästa nya filmen jag sett i år, och det gäller fortfarande. (Förvisso nätt och jämnt: det slumpade sig så att jag såg Apichatpong Weerasethakuls Tropical Malady under förra årets sista vecka.) Han lyckas klart bättre med att förmedla filmens företräden än vad Emmanuel Burdeau gjorde i Cahiers du cinéma, åtminstone (och kanske är det orättvist att döma av den) i något haltande engelsk översättning. Själv skulle jag vilja tillägga att den filmkopia som visades på Öresunds Filmfestival hade den snyggaste överföringen av digitalvideo till celluloid jag någonsin sett -- bilden kändes otroligt levande på ett sätt jag sällan känt. Jag kan för lite om filmtillverkningsteknik för att riktigt kunna förstå hur den känslan uppstod, men det var naturligtvis inte enbart en fråga om överföringsteknik.

I helgen avslöjas programmet för årets upplaga av Köpenhamns filmfestival, vars existens jag tills ganska nyligen glömt bort. Minst en till synes omistlig film ska visas där: den ungerska Sorstalanság (eng. Fateless) med manus av Imre Kertész efter sin egen till stor del självbiografiska roman som på svenska kallats både Steg för steg och Mannen utan öde. Festivalen pågår 18-28 augusti.

Rubber Johnny (2005)

2005-07-02T16:46:00.000+02:00

Chris Cunningham har arbetat på sin senaste film i drygt tre år, och nu när Rubber Johnny är klar visar den sig ha blivit sex minuter lång, inklusive en väl tilltagen eftertext. En liten åtminstone kvantitativ besvikelse kan man nog få lov att känna. Kvalitativt då? Jovars, man känner igen de Cunninghamska ljusrören, de metalliska ytorna och känslan för groteskt (artificiellt) förvriden anatomi -- men någon särskilt stark idé ligger inte bakom filmen, åtminstone inte på det berättande planet. Ett understimulerat missfoster i rullstol (spelad av filmskaparen själv, dold under lager av masker och digital manipulering) sitter instängd i en källare med en hund och tycks, när han lämnas ensam, roa sig med att ändra form och utkämpa ett slags abstrakta bataljer med inbillade föremål utanför bild, intrikat synkroniserade med den hyperaktiva Aphex Twin-låt som dominerar ljudspåret i en för filmen särskilt omredigerad version. Cunningham har sagt att filmen för honom huvudsakligen var en teknisk utmaning i att kunna maximera antalet klipp och ändå få rörelserna att framstå som kontinuerliga för åskådaren, och man kan inte säga att han misslyckats med det, men jag tycker att det hade varit roligare om han lyckats stöpa det i ett starkare koncept som när han byggde en futuristisk trumleksak i den suveräna Monkey Drummer eller gradvis amputerade sin stackars huvudperson i musikvideon "Africa Shox".

Det kan vara värt att påpeka att de supergroteska färgbilderna som används på filmaffischer och dylikt inte faktiskt kommer från själva filmen utan från den konstbok som hör till dvd-utgåvan (och som jag i skrivande stund inte sett). Rubber Johnny är måhända inte söndagsskolematerial precis men den är inte så äcklig som jag befarade.

お誕生日おめでとうございます, Hara Setsuko!

2005-06-17T08:43:00.000+02:00

En av mina favoritskådespelare, Hara Setsuko, mest känd för sina roller i Ozu Yasujiros filmer men som också medverkat i filmer av Kurosawa Akira och Naruse Mikio, fyller 85 år idag. Ingen annan i filmhistorien kunde som hon med ett leende få de mest brutala sanningar att lägga sig som mjukaste bomull runt åskådaren.

Hara pensionerade sig på 60-talet, just när hennes popularitet var som allra störst, kanske som ett slags logisk följd av Ozus död, och har med Pynchonsk konsekvens undvikt all mediauppmärksamhet sedan dess. Som Donald Richie påpekat har inte ens de som velat intervjua henne för ambitiösa dokumentärer om Ozu lyckats locka fram henne från sitt, så vitt man vet (vilket inte är mycket), helt anonyma förortsliv. Jag läste någonstans att en japansk paparazzi lyckades ta en bild av henne för några år sedan och att den trycktes i en lokal skandalblaska, varvid det japanska folket uttryckte sitt kollektiva missnöje över att idolen förnärmats på detta vis genom att helt enkelt inte köpa tidningen. Jag önskar att det är sant. Grattis på födelsedagen.

Jag lyckades inte själv lägga upp någon bild på Hara idag på grund av nätproblem, men här är ett väl tilltaget bildgalleri från olika tidpunkter i karriären.

Cahiers på webben

2005-06-09T21:38:00.000+02:00

Efter att under en längre tid bara ha publicerat pdf-filer med senaste lösnumrets innehållsförteckning är nu Cahiers du cinémas webbsajt tillbaka på riktigt. Den är inte helt lättnavigerad tycker jag men det finns mycket intressant att hämta. Flera artiklar från de senaste numren återges, några till och med i engelsk eller spansk översättning. I arkivet hittar man pdf-faksimil av enstaka gamla nummer (spana in nr 100, med en lång text av Bergman, eller nr 300 som Godard gästredigerade). Och så kan man leka med en interaktiv version av Kitano Takeshis ciné-manga-projekt från nr 600 och publicera sitt alster på sajten.

Senaste numret av Cahiers (nr 602) tycks bl.a. handla om den bästa nya filmen jag sett hittills i år, The World av Jia Zhang-Ke, och om Chris Markers MoMA-installation.

B som i bluff (1972), Orson Welles: The One-Man Band (1995) och Brunnen (2005)

2005-06-02T14:37:00.000+02:00

Tack vare dvd-revolutionen kan man när som helst leka biografbokare hemma i soffan och ordna sina egna små retrospektiver eller temafestivaler (det må vara nördigt, men det är trevligt), med eller utan anknytning till vad som försiggår på biografer i närheten, och ibland skojar verkligheten till det så att man faktiskt inte kan låta bli. Så skedde i fredags, då min transatlantbeställda dvd med Orson Welles' B som i bluff, högt upp på min personliga lista över filmer jag helst vill se, damp ner i brevlådan samma dag som Kristian Petris Wellesdokumentär Brunnen gick upp på bio här i Malmö. Med sådana förutsättningar kunde det ju inte bli något annat än en Wellesvecka.

B som i bluff utgick från dokumentärmaterial som François Reichenbach filmat om konstförfalskaren Elmer de Hory och om författaren Clifford Irving som skrivit de Horys biografi. Enligt legenden skulle Welles först bara spela in en berättarröst men blev så entusiastisk inför det han såg att han raskt köpte alltihop för att klippa om det själv. Ett tag efter att Reichenbach tog sina bilder blev Irving amerikanskt löpsedelstoff när han publicerade en biografi om den från offentligheten helt tillbakadragne Howard Hughes och påstod att huvudpersonen själv tillhandahållit det mesta av stoffet i boken. Irving anklagades för att bluffa, varpå handskriftsexperter kallades in, skrutinerade diverse dokument och överraskande fastslog att han talade sanning. Hughes bröt då sin mediatystnad och höll en bisarr presskonferens per telefon där han förnekade all kännedom om Irving. Welles spekulerar i om det är en slump att Irving känner en skicklig konstförfalskare -- en sådan kanske kan förfalska handskrifter också.

Det där är dock bara utgångspunkten i Welles' film, där han i obehindrad halvdokumentär fristil kastar sig mellan olika ämnen med en imponerande hastighet. Det mesta kretsar kring olika former av lurendrejeri och illusionism, och åskådaren gör klokt i att inte vara allt för godtrogen. Inte ens berättarjaget är alltid helt pålitligt. Filmens banbrytande stil i intervjuscenerna, där fragment av olika intervjuer klipps ihop på ett sätt som gör att det ser ut som om de kommenterar och speglar varandra, har (man frestas att säga tyvärr) approprierats av många betydligt sämre dokumentärer. Nu är tack och lov B som i bluff ändå mycket njutbar eftersom tekniken används på ett (motsägelsefullt nog) hederligare sätt än i många efterföljare; den vilda korsklippningen är en lek, som ett flödande ordvitseri, och inte ett medel att fördumma och förvanska. (Utanför bild blänger jag ilsket på den korkade, lismande och skadeglada The Battle Over Citizen Kane, vars närvaro i den annars så fina amerikanska utgåvan av En sensation är en av dvd-historiens största skamfläckar.) Jonathan Rosenbaum påpekar i sin för dvd-utgåvan specialskrivna essä att filmens sista halvtimme innehåller element av ohöljt machoskrävlande med scenerna där den alltjämt gifte Welles visar upp sina unga älskarinna Oja Kodars nakna kropp till världens beskådande, men där finns också en scen med en rent Markersk stillsam betraktelse över katedralen i Chartres -- ett av världens mest storslagna byggnadsverk, vars upphovsman är okänd, vilket får Welles att fundera apropå de Horys förfalskningar om en signatur egentligen spelar så stor roll -- och en underbar genomteatralisk scen där Welles och Kojar vandrar i en dimma och spelar upp en dialog där Kodar föreställer Pablo Picasso och Welles föreställer Kojars farfar.

Filmens nio minuter (!) långa trailer, som Welles själv konstruerade och som hans amerikanska distributör typiskt nog inte godtog, är med på skivan och kan förtjäna ett särskilt omnämnande. Den innehåller ett flertal särskilt inspelade sekvenser där filmens fotograf, Gary Graver, får kliva in framför kameran och agera presentatör, i vilken roll han med den äran hasplar ur sig ett sammelsurium av påståenden och teorier varav några har en anknytning till själva filmen och andra snarare tycks spinna vidare på den med egna tankar kring förfalskningar och lurendrejerier. (En mer jordnära sorts charlatanism: det är mer naket i trailern än i filmen.) Trailern visas på dvd:n i överföring från en svartvit arbetskopia. Det har brutit ut en liten kontrovers bland Wellesfanatiker sedan Stefan Drössler på Münchens filmmuseum påstått att Criterion inte iddes vänta någon ynka vecka på att han skulle bli klar med sin restaurering av trailern i färgversion. Jag kan inte bedöma om anklagelsen är rättvis.

Criterions dvd-utgåva innehåller en bonusskiva där det mesta av materialet består av mer konventionella dokumentärer och tevereportage om de Hory, Irving och Hughesskandalen, men det smaskigaste köttbenet för cinefiler är den tyska dokumentären Orson Welles: The One-Man Band som handlar om flera av Welles' ofullbordade projekt med utgångspunkt från det efterlämnade material som finns i Oja Kodars ägo. Det bjuds på många godbitar från t.ex. en tevefilmatisering av Köpmannen i Venedig (negativet stals), en helt oortodox Moby Dick (alla filmade avsnitt tycks bestå av närbilder på Welles själv som läser ur boken på sitt typiska, lätt bombastiska men trollbindande sätt) och trolleriföreställningen Magic Show med eleganta illusionistnummer utan kameratrick. Kanske intressantast är två sekvenser från The Other Side of the Wind, med John Huston och Peter Bogdanovich i stora roller och en otroligt intrikat, kalejdoskopisk klippteknik som inte följer en strikt tidskontinuitet utan ger intrycket av att visa förloppen uppspjälkade i flera synvinklar -- en filmkubistisk approach. Det lär existera åtminstone en arbetskopia av en av Welles färdigklippt tretimmarsversion men så vitt jag förstått finns negativ och ljudband utspridda på många ställen i världen med olika delar under kontroll av olika personer som hatar varann, vilket gör utsikterna för överskådlig tid framöver (innan nästa generation dött bort) mycket små att filmen kommer att kunna visas offentligt i något slags helhet. Dokumentären är mycket frustrerande på det sättet: det är som att se en rad teasers för filmer man troligen aldrig kommer att få se. (Som Borges' fiktiva böcker fast ledsammare eftersom filmerna verkligen finns, om än inte fullbordade.) Ett projekt som nästan helt lyser med sin frånvaro är den Don Quijote-filmatisering som Welles ägnade minst femton år åt, av och till. Det beror förmodligen på att det mesta av det materialet inte kontrolleras av Oja Kodar utan av fiendelägret, den advokatstinna dottern Beatrice Welles.

Man hade kunnat önska sig att Criterion tillhandahållit något slags notapparat för The One-Man Band så att man kunde få reda på precis vilka klipp i dokumentären som kommer från vilket filmprojekt, något som inte alltid framgår helt tydligt. Jag är väldigt nyfiken på vilka avsnitt det är som kommer från Filming "The Trial".

Kristian Petris Brunnen har beskrivits som en road movie men jag tycker snarare att rätt ord är reseskildring. Petri åker omkring i Spanien och söker upp platser där Welles bott och arbetat. Titeln anspelar på den marmorbrunn där Welles är begravd, på tomten hos en berömd tjurfäktare som han beundrade och följde (sådär som en deadhead följer Grateful Dead) under långa tider. Petri pratar med människor som Patxi Irigoyen, som i sin ägo har sextio timmar film som Welles spelade in i Spanien, mycket av det dokumentärt och av rätt stort etnologiskt intresse; Jess Franco, själv (något dubiös) regissör men också regiassistent åt Welles på Don Quijote och den som satt ihop ett (om man litar på Rosenbaum) helt otillfredsställande försök till fullbordan av filmen; och författaren Peter Viertel, även han en tjurfäktningsfanatiker. Gemensamt för Franco och Viertel (och Petri, tycks det) är uppfattningen om Welles' arbetsmetoder: han blev aldrig färdig med något, inte att undra på, han blev aldrig nöjd, kunde aldrig släppa ett projekt, ville ta om saker hela tiden, slösade gärna bort inspelningstid på överdådiga luncher. Det känns rätt trist att huvudpersonen inte själv kan försvara sig; kanske kan Rosenbaum nyansera myten när han nästa år samlar ihop sina artiklar om Welles i en bok (preliminär titel: Discovering Orson Welles). Till de mest njutbara ögonblicken hör en underbar filmsekvens där Welles går omkring på ett cocktailparty och beskriver sina planer för en improviserad film i tjurfäktningsmiljö med arbetsnamnet Sacred Monsters. Omöjligt utan mer information än jag har att avgöra om det är rent dokumentärt material eller om det är iscensatt av Welles (det tycks vara filmat med mer än en kamera; jag undrar om det är dessa bilder som är anledningen till att eftertexten krediterar bröderna Maysles). Finansieringen av projektet misslyckades och det övergick småningom i The Other Side of the Wind.

Brunnen är ingen Wellesbiografi, inte särskilt faktaspäckad, kanske inte ens helt igenom pålitlig som informationskälla vilket inte nödvändigtvis gör någonting -- även myter förtjänar att begrundas, och Welles var inte alltid själv så noga med sanningen. Tonen är inte rapporterande utan poetisk, en smula nostalgisk. En mycket trevlig biostund i det lågmälda registret som att döma av uppslutningen på Spegeln i tisdags inte får så stor publik som den förtjänar.

Schickel & Corliss' 100 favoritfilmer

2005-05-30T19:02:00.000+02:00

En notis i Sydsvenskan i förra veckan fick mig att sucka högljutt över frukostbordet: Time Magazine har gjort upp en lista över världens 100 bästa filmer. Jaha, dags igen, tänkte jag -- bergis en sån där lista som satts ihop av ett gäng självgoda nöjesjournalister som inte har någon känsla för filmhistoria eller för filmer utanför mainstream och vars enda agenda, om de har någon alls, är att stryka sina läsare medhårs och gratulera dem för att de redan känner till allt som är värt att känna till eftersom man inte behöver känna till sånt man inte känner till. Och så rapporteras det hela raskt i alla medier över hela världen som om det på något sätt vore mer anmärkningsvärt än om det gjorts av vem som helst. Inte blev mitt humör bättre av att den som skrivit Sydsvenskannotisen kallade en av Bergmanfilmerna på listan för Midsommarnattens leende (sic!) och inte heller lyckades stava till Notorious.

Min reflexreaktion var nog åtminstone en smula förhastad. Det visar sig att listan har satts ihop av Richard Corliss och Richard Schickel, två åtminstone hyfsat respektabla kritiker, inte mina favoriter direkt men inte helt inkompetenta heller. Corliss har skrivit en alldeles utmärkt bok om Kubricks Lolita [ISBN 0851703682] i Brittiska Filminstitutets suveräna klassikermonografiserie. Schickel är nog numera mest känd för sina släpiga dvd-kommentarspår och en (enligt hörsägen, jag har inte sett den själv) genomkonventionell Chaplindokumentär men han var också en av de pådrivande i det inte helt lyckade men ändå välmenta pseudorestaureringsprojektet av Sam Fullers Big Red One: attackdivisionen.

Själva listan hade kunnat vara värre. Den lutar sig tungt mot Hollywood och populära klassiker och är förvisso inte helt befriad från pinsamheter (E.T.) eller märkligheter (för mig är Kandahar väldigt långt ifrån den bästa iranska filmen) men den innehåller några utmärkta och inte helt självklara val, t.ex. Alain Resnais' Min farbror från Amerika och Jirí Menzels Låt tågen gå vilket, om den får några människor här och där att leta reda på och se dem, väl motiverar listans existens.

Givetvis borde jag själv göra upp en favoritfilmslista, såsom Filmforum-Fredrik har gjort, men det får nog vänta ett tag. Intressant nog tycks det dock som om Time-listan inte är med i sin helhet i den tryckta versionen av tidningen, utan bara i en starkt reducerad version med en film per decennium:

20-talet: Metropolis av Fritz Lang
30-talet: Varför byta männen hustru? av William Wyler
40-talet: En sensation av Orson Welles
50-talet: Att leva av Akira Kurosawa
60-talet: Persona av Ingmar Bergman
70-talet: Chinatown av Roman Polanski
80-talet: Dekalogen av Krzysztof Kieslowski
90-talet: Pulp Fiction av Quentin Tarantino
00-talet: Tala med henne av Pedro Almodóvar

...och en sån snabblista kan jag ju haspla ur mig rätt fort, så här kommer i väntan på någon mer ambitiös insats från min sida mina decenniefavoriter:

20-talet: Soluppgång av F.W. Murnau
30-talet: Stadens ljus av Charles Chaplin
40-talet: Sent om våren av Ozu Yasujiro
50-talet: Natt och dimma av Alain Resnais
60-talet: Persona av Ingmar Bergman (ja, jag håller med)
70-talet: Barry Lyndon av Stanley Kubrick
80-talet: The Falls av Peter Greenaway
90-talet: Close-Up av Abbas Kiarostami
00-talet: Tropical Malady av Apichatpong Weerasethakul

Mer om respektive film i en massa framtida blogginlägg efterhand som andan faller på.

Nytt nummer av Rouge

2005-05-25T21:16:00.000+02:00

En av de samtidigt roligaste och mest ambitiösa filmnättidningarna, Rouge, har kommit med ett nytt nummer. Nästan allt i innehållsförteckningen ser intressant ut: Yvette Bíró skriver om Bill Viola, Luc Moullet om filosofen och kritikern Gilles Deleuze, filmer som Saraband, Heimat 3 och Café Lumière recenseras, och Nicole Brenez analyserar en scen ur Abel Ferraras re-remake Body Snatchers.

Bill Viola är videokonstnären som av Peter Greenaway värderats till "tio Martin Scorsese". Han gjorde nyligen scenprojektioner till Peter Sellars' uppsättning av Wagners Tristan och Isolde i Paris. (Ah, Paris, min favorit av alla städer jag aldrig varit i! Just nu intalar jag mig att jag ska åka dit nästa år, då operaföreställningen förhoppningsvis är kvar på repertoaren och man samtidigt kan kolla in en installation av Godard på Centre Pompidou.) En av årets stora kultursorger för mig är att jag missade Violas separatutställning på Aarhus kunstmuseum -- min klena ursäkt: det är längre än man tror till Aarhus från Malmö -- men jag vårdar ömt minnet av när Arken i Ishøj år 2000 hade med den överväldigande Nantestriptyken i en i övrigt ganska förglömlig temautställning. (Apropå konstvideo ska jag försöka hinna ta en ordentlig titt innan de försvinner på vietnamesen Jun Nguyen-Hatsushibas två verk som visas på Malmö Konsthall t.o.m. 6 juni. Att döma av den snabbkoll som var allt jag hann med för någon vecka sedan verkade de rätt kul: undervattenscykling och ett slags färgglada badbollsprojektiler.)

Deleuze har jag aldrig läst men den oskulden blir jag snart av med när jag kommit en bit längre in i Trond Lundemos imponerande antologi Konst och film, ett tudelat [texter före 1970, ISBN 9187215454; texter efter 1970, ISBN 9187215470] kompilat av mestadels nyöversatta filmteoretiska klassiker av giganter som Eisenstein, Jean Epstein, André Bazin och Raymond Bellour. Deleuzetexten som ingår heter "Att ha en idé i film" och verkar komma från en bok om regissörsparet Straub & Huillet, vars filmer jag inte tror att vi skåningar haft många chanser att se, om ens någon. Jag är allt lite avundsjuk på stockholmarna som fick en hel serie på Cinemateket häromåret. Misstänker att deras Chronik der Anna Magdalena Bach, som lär bestå av långa obrutna scener av musicerande, passar väl in på det där om filmkonst som förmedlare av annan konstutövning som jag svamlade om för ett par veckor sedan.

Äntligen Garbo på dvd

2005-05-13T13:06:00.000+02:00

Amerikanska Warner firar Greta Garbos hundraårsdag med en väl tilltagen dvd-box med stora delar av hennes amerikanska filmer. Förutom den redan utgivna ensemblefilmen Grand Hotel innehåller den tre stumfilmer (Fresterskan, Åtrå och Den mystiska kvinnan) och sex ljudfilmer (Anna Christie i både engelsk- och tyskspråkiga versioner, Mata Hari, Christina, Anna Karenina, Kameliadamen och Lubitschs Ninotchka). Bland bonusmaterialet hittar man kommentarspår till alla stumfilmerna, en nyproducerad dokumentär av den idoge Kevin Brownlow, det enda kvarvarande fragmentet av En gudomlig kvinna, ett alternativt slut till Fresterskan (jag har snokat lite men inte blivit övertygad om huruvida det är sant att filmen gick upp med ett lyckligt slut i USA och ett olyckligt i Europa) samt stumfilmatiseringen av Kameliadamen från 1921 med en annan gigant i rollistan, Rudolph Valentino. Man kan möjligen höja på ögonbrynet åt att de inte tar med Kyssen eller Garbos tidigare filmatisering av Anna Karenina, men de kanske dyker upp i en volym 2 någon gång.

Intressant nog kommer utgåvan också att innebära dvd-debut (och vilken skandal det egentligen är att det tagit så lång tid) för den svenska stumfilmens två regissörsgiganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Stiller regisserade de första 10 minuterna av Fresterskan innan han fick sparken; hans del av filmen anses vara betydligt bättre än resten. Sjöström regisserade En gudomlig kvinna, med Lars Hanson i den manliga huvudrollen, och man behöver inte vara patriot för att tycka att det är en tragedi att det enda som finns kvar av filmen är en ynka rulle som hittats i ett ryskt filmarkiv -- en vansinnigt bra rulle, för övrigt, vilket jag inte vet om man ska bli gladare eller ledsnare av. Det cirkulerar rykten om framtida amerikanska dvd-utgåvor av flera av herrarnas svenska filmer: Stillers Herr Arnes pengar, den ljuvligt entomologerotiska Erotikon och Garbogenombrottet Gösta Berlings saga (samtliga från Kino, som inte brukar ta med originalspråksskyltar) och Sjöströms Körkarlen (från Criterion, som brukar det). De kan inte komma ut fort nog. (Allra trevligast vore förstås om Svenska Filminstitutet, som en gång i tiden gav ut våra stumfilmsskatter på vhs -- jag hyrde Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru en gång, det var den i särklass minst slitna hyrvideorullen jag någonsin sett -- finge ändan ur dvd-vagnen.)

Jag såg Den mystiska kvinnan och fragmentet av En gudomlig kvinna på den fantastiska Filmmusikfestivalen i Malmö 1996, med livemusik av Malmö Symfoniorkester under ledning av Carl Davis, och räknar det till en av mina allra största kulturupplevelser överhuvudtaget. Det blir måhända inte lika grandiost hemma i dvd-soffan, men det blir nog inte fy skam heller. Väl värt ett lite Fylkingskt "Äntligen!"

Chris Marker: ugglor och katter

2005-05-10T21:14:00.000+02:00

Jag slumpsurfade in på Silverthreadeds sajt om Chris Marker och upptäckte då att han tycks ha ett nytt filmprojekt i full gång: Owls at Noon, vars första del just nu visas på Museum of Modern Art i New York. Filmen är en betraktelse av första världskriget med utgångspunkt från T.S. Eliots dikt The Hollow Men. Om någon läsare har vägarna förbi förväntar jag mig en rapport. (När jag pratade med en kollega råkade jag oavsiktligt förbättra Markers titel till The Owl of Man, som med lite fransk brytning är en homofon till The Hollow Men. Ska jag försöka tipsa Marker?)

Huruvida den nya filmen på något sätt ansluter till kortfilmen An Owl Is an Owl Is an Owl vågar jag inte gissa, men den och några andra av hans äldre djurfilmer kan tydligen beskådas bland bonusmaterialet på den franska dvd-utgåvan av Markers senast fullbordade film, Chats perchés ("Tronande katter"), där han dels letar efter upphovsmannen till de stora Cheshireleende graffitikatter som dök upp lite överallt i Paris hösten 2001 och dels dokumenterar de anti-Front National-demonstrationer som de anknöt till. (Vilken syn det måste ha varit: hur många 80-åringar har för vana att kila omkring med en DV-kamera i en huvudstads graffitikretsar?) Skivan är inte textad men filmen lär -- enligt Chris Darkes rapport i senaste Film Comment -- för ovanlighets skull inte innehålla någon berättarröst utan bara textskyltar, vilket torde underlätta för den som inte är bättre på franska än jag.

Darke upplyser om att Markers egen "älskade katt och medarbetare" Guillaume-en-Egypte tillbringade större delen av 2004 med att posta satiriska collage till webbsajten Un Regard Moderne (en "dada-punk"-sajt, säger Libération kategoriskt, som om man borde förstå vad det betyder) -- här är ett exempel. Guillaume har huvudrollen i Markers kortfilm Chat écoutant la musique ("Katt lyssnar på musik") som man kan se ett litet (eller förvisso ett substantiellt, eftersom den är så kort) utdrag ur, åtminstone om man lyckas ha någorlunda rätt version av Quicktime installerad när man går till Electronic Arts Intermix' Markersida och klickar "View Quicktime".

Lite vagt apropå det där med versioner av program, finns det något vettigt sätt att köra Macintoshprogram på PC-datorer? (Linux eller Windows kan kvitta.) Markers CD-ROM Immemory översattes till engelska för något år sedan, och den skulle jag gärna vilja sätta tänderna i men det kräver sin Mac (jag har läst Anna Sofia Rossholms essä om Immemory i Montage: Om film [ISBN 9100576387] flera gånger, men det minskar ju inte direkt min lust att prova själv). Alla tips om emulatorer som klarar att köra Hyperstudioapplikationer mottages tacksamt.

Här är, förresten och slutligen, en ett par år gammal trevlig Markerintervju, ursprungligen från Libération och översatt till engelska för Film Comment. Han tycks inte alls ha något emot att ha blivit mest känd som den som gjorde förlagan till De tolv apornas armé (Terrassen, alltså); apropå folk som säger att hans original är bättre konstaterar han lakoniskt att "Världen är ett underligt ställe".

Prosperos böcker (1991)

2005-05-04T23:20:00.000+02:00

I premiärnumret av onlinetidningen Light Sleeper återtrycks en virtuell konversation (p.g.a. den otympliga layouten bör man skriva ut i landskapsformat) från 1978 där Jonathan Rosenbaum, Ray Durgnat och David Ehrenstein samtalar om ickeberättande film. De är både yrkesmässigt och allmäncineastiskt intresserade av att ringa in de problem som uppstår när somliga filmer ska beskrivas: standardmallen för filmrecensioner anger att man börjar med att referera filmens handling och ägnar resten av anmälan åt att skrutinera och bedöma den, med på sin höjd små pliktskyldiga referenser till stil, kronologi eller tempo. Hur ska man då göra med experimentella filmer som saknar handling helt, eller med en film som måhända har en handling men där ett torrt referat av den helt och hållet undgår allt som är unikt och intressant med just den filmen?

Peter Greenaways Prosperos böcker är ett typexempel på den senare sortens film. En handlingsbeskrivning blir så gott som identisk med ett synopsis av dess förlaga, Shakespeares Stormen, ja i ovanligt hög grad eftersom filmen textmässigt är originalet synnerligen trogen (Uwe Hemmen har analyserat dess texttrohet i detalj på sin något svårnavigerade sajt). Men bortsett från Greenaways linjedragning mellan Prosperofiguren och Shakespeare själv, såtillvida att man ser Prospero själv sitta och författa pjäsen Stormen, vore det helt befängt att kalla berättelsen för en av filmens företräden -- det är ju en rätt tråkig pjäs, åtminstone för den som likt mig inte gillar fantasy ens i originalversion. Kvalitéerna finns i stället överallt annars: i de översvämma(n)de detaljrika tablåerna, den pampiga scenografin och de till karikatyrens gräns utsmyckade kostymerna, de digitalanimerade iscensättningarna av titelns böcker och rikedomen på bildmässiga infall.

Greenaway är i den här filmen otroligt generös mot sina medarbetare, och det är nog det allra största nöjet jag får ut av filmen: att få en sällsynt chans att ostört iaktta konstnärer i arbete (ja, andra sorters konstnärer än skådespelare, alltså). Caliban görs som en dansroll med genomarbetad koreografi; Prosperos författarpenna förs av en skicklig kalligraf, vars eleganta arbete ofta får fylla bioduken; kompositören Michael Nyman har visserligen till sin irritation fått sin musik manipulerad, nerklippt och överlagrad med allehanda ljudeffekter (Prosperos ö är sannerligen "an island full of noises") men har också fått iscensätta Shakespeares absolut mest snarkningsinducerande scen -- maskspelet som ska intala Miranda och Ferdinand att inte knyta upp oskuldsknuten (jo, jo!) förrän bröllopet har ståndat -- som en smaskigt grandios operascen; på sina ställen verkar filmen också ta en liten paus för att man ska hinna beundra scenografin och ljussättningen. Respekten för Shakespeares dialog är naturligtvis också helt avsiktlig på samma sätt.

Det slår mig att flera av mina favoritfilmer har det gemensamt att de förutom sina filmiska kvalitéer också upplåter utrymme åt att helt praktiskt visa hur en annan sorts konstnärligt utövande verkligen går till. Jag tänker på Jacques Rivettes Den sköna satmaran med de långa, långa tagningarna där man ser konstnären måla; Djiga Vertovs Mannen med filmkameran där klipparen klipper ihop en scen som vi genast får se (som metaälskare må man beklaga att Vertov inte går ett steg längre och visar när hon klipper ihop scenen där vi ser henne klippa en scen, men filmen gjordes ju innan Stan Brakhage ens var född); eller Bruno Monsaingeons video där Glenn Gould spelar Bachs Goldbergvariationer, kanske en av alla tiders bästa konstnärliga prestationer överhuvudtaget och väl förtjänt av den Dreyerskt stringenta kameraföringen. Kanske har Greenaway rätt (liksom kanske Hitchcock, om man tror på att han verkligen sagt det där om boskap) i sin iver att befria filmkonsten från historieberättandets tyranni: filmen är ett alldeles för underbart medium för att man inte ska använda den till att visa upp andra spektakel än skådespeleri.

(Sett på Cinemateket i Malmö. Hade jag förresten haft den här bloggen när de skickade ut sitt vårprogram skulle jag nog ha ondgjort mig i den redan då över att de envisas med att sprida myten att Tecknarens kontrakt är Greenaways "långfilmsdebut" -- ett påstående som blir extra upprörande när man betänker att man då förpassar hans både längsta och mest originella film, den alfabetisk-ornitologiska postapokalyps-science fiction-mockumentären [ja, ni hör själva, så originell att alla vanliga kategoriseringar bryter samman!] The Falls från historieskrivningen. Och det är förbannat synd på en så rolig film. Dessutom missar man en hel del av det som är intressant med Greenaway om man bara intresserar sig för hans långfilmer.)

Två artiklar om Kiarostamis genombrott

2005-05-04T17:17:00.000+02:00

Man kan undra om det uppstått ett plötsligt kast i tidsandan som gör att två förnämliga tidskrifter precis samtidigt får för sig att publicera närläsningar av samma nästan tjugo år gamla film. Det handlar om Abbas Kiarostamis Var är min väns hus? som inte bara blev regissörens stora internationella genombrott utan också något av en vågbrytare för den iranska filmen generellt. Den sympatiska skildringen av en skolpojkes vardagsheroiska kamp i en fientlig vuxenvärld är verkligt universellt engagerande och det utmärkta barn- och amatörskådespeleriet gör filmen till en naturalistisk triumf, så jag har verkligen inget emot att filmen uppmärksammas, men undrar ändå lite över tajmingen. (Kanske har det något att göra med Brittiska Filminstitutets stora Kiarostamiretrospektiv på National Film Theatre.)

Var är min väns hus? är den sista av Kiarostamis filmer som både saknar (uppenbara) metainslag och ännu inte visar några tydliga tecken på den reducering i uttrycket som han nu har gått rätt långt med -- den typiska Kiarostamiscenen nuförtiden är en konversation där den ena parten aldrig syns i bild, och Five, som jag inte sett, saknar skådespelare helt -- men Robin Wood hittar i årets andra nummer av Film International en hel del poetiska uttryck strax under ytan: dörrar och fönster tycks öppnas och stängas i samklang med hur Ahmads sökande utvecklar sig, och scenen där han försöker övertyga sin mor om att han måste lämna ge Nematzadeh hans skrivbok kan bildmässigt uppfattas som en abstrakt batalj mellan färgerna blått (modern) och rött (Ahmad). Läsvärt, även om jag hakade upp mig på några detaljer i början av artikeln: jag håller med om att det kan vara fruktbart att skilja mellan "romanfilmer" och "poesifilmer", men finner Woods definition av de senare en smula tveksam.

I majnumret av Sight & Sound skriver Gilberto Perez om hela Koker-trilogin, där Var är min väns hus? är första delen, följd av Livet börjar igen och Under olivträden. Fokus ligger på de accelererande metainslagen, hur varje film delvis tycks handla om inspelningen av den föregående, och hur Kiarostami själv låter sig indirekt gestaltas, speglas och förskjutas på olika sätt allt eftersom trilogin fortskrider. I Under olivträden ser vi t.ex. en skådespelare som föreställer regissören till Livet börjar igen regissera en skådespelare som föreställer regissören till Var är min väns hus?, och Kiarostami tycks också gripa in i berättelserna framförallt i slutet på filmerna så att säga från sin regissörsstol -- den pressade blomman i slutbilden i Var är min väns hus? har förvisso en diegetisk förklaring men tolkas nog ändå bäst, anser både Wood och Perez, som ett slags välsignande hälsning från filmskaparen, och det lyckliga slutet (om det nu är det) i Under olivträden signaleras enbart med den optimistiska musiken på ljudspåret som naturligtvis inte hörs av rollfigurerna utan har lagts dit vid klippbordet.

Två trevliga artiklar som tillsammans understryker hur absurt det är att inget av dessa mästerverk finns utgivet på laglig dvd.

Angeolopoulos kickad

2005-04-26T09:19:00.001+02:00

Filmfestivalchefer med genuin passion för film tycks allt mer bli en utrotningshotad art, särskilt de som inte är benägna att vända sina estetiska kappor dit den politiska populismen blåser. Förra året fick Quintín kicken från festivalen i Bueños Aires av stadens borgmästare, clownen Berlusconi har flera gånger bytt ut folk i ledningen för Venedigfestivalen, och senast i raden är Theo Angelopoulos och Michel Demopoulos, som under 13 år arbetat med att föra upp Thessalonikis filmfestival till ett evenemang i världsklass. Sylvie Rollet vid Université de la Sorbonne Nouvelle-Paris III har dragit igång en internationell namninsamling till stöd för dem, och den har förvisso lockat många distingerade undertecknare (elitskribenter som Nicole Brenez, Kent Jones, Jonathan Rosenbaum, Bernard Eisenschitz och filmskaparen Victor Erice) men jag kommer att bli väldigt förvånad om det får någon effekt. I uppdragsgivarnas ögon är det ingen merit att det de gör håller hög kulturell klass.

"It's beginning to look like the more serious a film festival is, the less chance it has of surviving", muttrar Rosenbaum vid sin underskrift. Så sant.

Nytt nummer av Senses of Cinema

2005-04-21T12:36:00.000+02:00

Hoppsan då, den utmärkta australiensiska nättidningen Senses of Cinema släppte visst ett nytt nummer häromdagen. Där analyserar Cubie King Punch-Drunk Love som auteurfilm, Geoff Gardner skriver om Feuillade och Franju på dvd, och Stephen Teo recenserar Jonathan Rosenbaums bok Essential Cinema: On the Necessity of Film Canons -- den där han, Rosenbaum alltså, i ett appendix räknade upp sina tusen favoritfilmer, en lista som kan utgöra ett utmärkt kvällsnöje för trainspotters. Med mycket mera, som vanligt.

Cannes 2005: Hou, Egoyan, Jarmusch m.fl.

2005-04-19T13:17:00.000+02:00

Bland årets tävlande vid Cannesfestivalen finns trevliga namn som Atom Egoyan, Lars von Trier, Gus Van Sant, Michael Haneke, David Cronenberg, Hou Hsiao-Hsien, Jim Jarmusch och bröderna Dardenne. Utom tävlan och/eller i lägre klasser hittar man filmer av bl.a. Suzuki Seijun, Woody Allen och François Ozon. Hela listan finns här.

Jag tänker inte försöka förutspå någon vinnare, inte ännu i alla fall. Jag brukar ändå alltid tippa fel, och i år vet jag inte riktigt vad jag ska tro om att Emir Kusturica är juryordförande. Han är säkert trevlig, men jag har svårt för hans filmers förvisso säregna blandning av vardagsfantasy och tragedibuskis, och jag har inte en susning om vad han har för smak.

Tillägg 22/4: Shu Qi lär ha inte bara en utan tre huvudroller i Hous film, enligt en artikel i Taipei Times. Då utnämner jag nog den till favorit i alla fall.

Tillägg 24/4: Övriga jurymedlemmar är bl.a. Toni Morrison, Agnès Varda, Salma Hayek, John Woo och Fatih Akin.

Tillägg 4/5: Hastigt och lustigt har även Hong Sang-Soo fått med en film i tävlan. Hong är den regissör jag aldrig sett någon film av som jag brinner hetast av längtan efter att få se någon film av.

Kings and Queen (2004)

2005-04-17T20:31:00.000+02:00

Det Arnaud Desplechins medryckande film liknar mest är en roman av Dickens eller Hugo: ett myller av rollfigurer kommer och går i en historia som hela tiden tycks vilja bli så stor att den tänjer ut kanterna på filmrutan. Mest handlar det (åtminstone i början) dels om Nora som inte riktigt vet hur hon ska kunna berätta för sin son att hans innerligt älskade morfar är dödssjuk; dels om den manodepressive, med betoning på mano-, violasten* Ismaël som på sin systers inrådan (tror han i alla fall! och mer säger jag inte!) icke utan visst motstånd tas in på psykiatrisk klinik. Finner sig gör han först när hans advokat -- som också har sina manier, med betoning på narko- -- påpekar att en sinnessjukförklaring kommer att göra underverk för att skriva ner deras skatteskulder. Ja, deras! Hur Ismaëls skulder blivit så intimt förknippade med advokatens redogörs aldrig för utan är en av många stimulerande godisbitar som publiken kan ta med sig hem och meditera över i lugn och ro långt efter filmens slut. Och det finns många fler sådana -- nya personer introduceras oavbrutet, och allihop är så intressanta att de håller för att fundera på i flera dagar. (Till exempel: mot slutet av filmen har vi lärt känna alla Ismaëls syskon utom två, och när de väl dyker upp visar det sig att de har egenheten att ständigt prata i korus, som Knatte, Fnatte och Tjatte ungefär. I en konventionellt berättad film skulle alla personer som inte aktivt för handlingen framåt vara helt ointressanta, för att inte distrahera, eller om möjligt plockas ur manuset helt och hållet. Här råder ett annat berättarideal.)

Kings and Queen når måhända aldrig de operamässiga känslohöjderna där t.ex. Magnolia befinner sig, men den ger ungefär samma sorts glädje: att få träffa en mängd intressanta (och trovärdiga, om än skruvade) människor och åka emotionell berg-och-dalbana med dem. Stilistiskt blandar filmen alla möjliga berättartekniker (från frenetisk handkamera till helt statisk; flashbacks, split screen, jump cuts, intervjuer; fantasiscener och brev från bortom graven).

Jag hade höga förväntningar på den här filmen efter att ha läst årsbästalistorna i Cahiers du cinéma, där den hamnade överst av alla franska filmer både i kritiker- och läsaromröstningen. Den visade sig vara helt olik vad jag trodde (det går helt enkelt inte att förutse att en film kan vara sådan här) men suveränt underhållande -- ska man tvunget komma med en invändning så får det väl bli den lite knarriga kommentaren att dess företräden inte huvudsakligen är så värst filmiska: kanske hade filmen lika gärna kunnat vara en roman. Men då hade den å andra sidan inte varit en fullt så originell roman som filmen är originell som film. Hitta logiken i det resonemanget, den som kan!

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival. Engelsktextad kopia. Gott om fransktalande i publiken -- kul att försöka tjuvlyssna.)

*) Inte ens Nationalencyklopedin vet vad en person som spelar viola egentligen heter.

Cahiers du cinéma fyller 600, firar med Kitano

2005-04-16T21:12:00.000+02:00

Jag fick just hem det 600:e numret av Cahiers du cinéma. De har för vana att låta någon filmkändis (t.ex. Godard, Scorsese) agera gästredaktör när de fyller hundratal, så de frågade Kitano Takeshi om han hade lust. Det hade han, däremot inte tid, så han föreslog i stället en liten lek som nu blivit ett skojigt supplement till själva tidningen: en "ciné-manga" där en hel hög andra filmare fått sätta ihop var sin liten historia genom att välja ut några av Kitanos fotografier (ur en repertoar på 69 stycken) och sätta text till dem. Antog utmaningen gjorde t.ex. Catherine Breillat, Apichatpong Weerasethakul, Hong Sang-Soo, Arnaud Desplechin, Gus Van Sant och Kurosawa Kiyoshi. Resultatet har blivit väldigt varierat och demonstrerar tydligt att en konstnär med talang kan göra intressanta saker med vilket medium som helst.

I själva tidningen finns en stor Fassbinderspecial, artiklar om bl.a. Kings and Queen och Tarr Belas Damnation, och en omfattande genomgång av Apichatpong Weerasethakuls kortfilmer vilken jag tänker läsa med lupp och entusiasm (bäva månde mitt fransklexikon).

Lösnummer av Cahiers kan man köpa från Info Presse. Med porto till Sverige kostar det en hundring ungefär. Tillägg 22/4: Enligt en artikel i Libération tänker Cahiers snart göra alla sina gamla nummer (ja, alla!) tillgängliga på webben.

När jag bläddrade lite förstrött i tidningen upptäckte jag att Chris Marker har gett sin katt Guillaume-en-Egypte medregissörscredit på den kommande dvd-utgåvan av Le Tombeau d'Alexandre. Sympatiskt.

Bitter Dream (2004)

2005-04-16T16:30:00.000+02:00

Skojig liten debutfilm av Mohsen Amir-Youssefi om livet på en iransk begravningsbyrå. Den gamle herr Esfandiari styr och ställer utan någon större varsamhet (eller frikostighet) över sin brokiga skara anställda: en ung slacker vars jobb är att bränna de dödas tillhörigheter, den opiumrökande dödgrävaren och änkan som tvättar de kvinnliga liken. Några särskilda utsvävningar ägnar han sig inte åt -- kvällarna tillbringar han oftast framför sin teve där han tittar uppskattande på utländska dokumentärer om mumier och annan yrkesrelaterad verksamhet. Åldern börjar dock ta ut sin rätt och efter ett litet yrselanfall, som föranleder byprästen att beordra honom att göra slackern till sin lärling, försjunker han i grubblerier om -- och rentav visioner av (ofta i sin teveapparat: en transasiatisk referens till de demoniska videobanden i Ringu-filmerna, månne?) -- sin egen hädanfärd och blir avsevärt bekymrad både för sitt eftermäle ("Klart att jag förlåter dig alla oförätter", säger dödgrävaren lugnande på direkt fråga, "...om du ger mig din cykel") och för hanteringen av sin kropp när det väl beger sig: något större förtroende för sin elev har han då inte.

Filmen är delvis utförd som fejkdokumentär men lämnar ofta realismen för mer poetiska utflykter, och det bästa enskilda ögonblicket kommer när vi ser Esfandiaris nacke då han sitter framför sin teve som visar -- samma nacke, à la Magritte! Strax efteråt blir det rena Pratchetthumorn när gubben gillrar en fälla och ger självaste dödsängeln Azrael en smäll på käften. Dock tycker jag inte Amir-Youssefi lyckas något vidare med de av titeln antydda mer allvarliga inslagen, särskilt inte när han försöker kombinera dem med ett slags ljudsurrealism (tystnader och förhöjda ljudeffekter, som i Bergmans drömscener ungefär). Filmen är bäst när den är kul.

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival.)