Tack vare dvd-revolutionen kan man när som helst leka biografbokare hemma i soffan och ordna sina egna små retrospektiver eller temafestivaler (det må vara nördigt, men det är trevligt), med eller utan anknytning till vad som försiggår på biografer i närheten, och ibland skojar verkligheten till det så att man faktiskt inte kan låta bli. Så skedde i fredags, då min transatlantbeställda
dvd med Orson Welles'
B som i bluff, högt upp på min personliga lista över filmer jag helst vill se, damp ner i brevlådan samma dag som Kristian Petris Wellesdokumentär
Brunnen gick upp på bio här i Malmö. Med sådana förutsättningar kunde det ju inte bli något annat än en Wellesvecka.
B som i bluff utgick från dokumentärmaterial som François Reichenbach filmat om konstförfalskaren Elmer de Hory och om författaren Clifford Irving som skrivit de Horys biografi. Enligt legenden skulle Welles först bara spela in en berättarröst men blev så entusiastisk inför det han såg att han raskt köpte alltihop för att klippa om det själv. Ett tag efter att Reichenbach tog sina bilder blev Irving amerikanskt löpsedelstoff när han publicerade en biografi om den från offentligheten helt tillbakadragne Howard Hughes och påstod att huvudpersonen själv tillhandahållit det mesta av stoffet i boken. Irving anklagades för att bluffa, varpå handskriftsexperter kallades in, skrutinerade diverse dokument och överraskande fastslog att han talade sanning. Hughes bröt då sin mediatystnad och höll en bisarr presskonferens per telefon där han förnekade all kännedom om Irving. Welles spekulerar i om det är en slump att Irving känner en skicklig konstförfalskare -- en sådan kanske kan förfalska handskrifter också.
Det där är dock bara utgångspunkten i Welles' film, där han i obehindrad halvdokumentär fristil kastar sig mellan olika ämnen med en imponerande hastighet. Det mesta kretsar kring olika former av lurendrejeri och illusionism, och åskådaren gör klokt i att inte vara allt för godtrogen. Inte ens berättarjaget är alltid helt pålitligt. Filmens banbrytande stil i intervjuscenerna, där fragment av olika intervjuer klipps ihop på ett sätt som gör att det ser ut som om de kommenterar och speglar varandra, har (man frestas att säga tyvärr) approprierats av många betydligt sämre dokumentärer. Nu är tack och lov
B som i bluff ändå mycket njutbar eftersom tekniken används på ett (motsägelsefullt nog) hederligare sätt än i många efterföljare; den vilda korsklippningen är en lek, som ett flödande ordvitseri, och inte ett medel att fördumma och förvanska. (Utanför bild blänger jag ilsket på den korkade, lismande och skadeglada
The Battle Over Citizen Kane, vars närvaro i den annars så fina amerikanska utgåvan av
En sensation är en av dvd-historiens största skamfläckar.) Jonathan Rosenbaum påpekar i sin för dvd-utgåvan specialskrivna
essä att filmens sista halvtimme innehåller element av ohöljt machoskrävlande med scenerna där den alltjämt gifte Welles visar upp sina unga älskarinna
Oja Kodars nakna kropp till världens beskådande, men där finns också en scen med en rent Markersk stillsam betraktelse över katedralen i Chartres -- ett av världens mest storslagna byggnadsverk, vars upphovsman är okänd, vilket får Welles att fundera apropå de Horys förfalskningar om en signatur egentligen spelar så stor roll -- och en underbar genomteatralisk scen där Welles och Kojar vandrar i en dimma och spelar upp en dialog där Kodar föreställer Pablo Picasso och Welles föreställer Kojars farfar.
Filmens nio minuter (!) långa trailer, som Welles själv konstruerade och som hans amerikanska distributör typiskt nog inte godtog, är med på skivan och kan förtjäna ett särskilt omnämnande. Den innehåller ett flertal särskilt inspelade sekvenser där filmens fotograf, Gary Graver, får kliva in framför kameran och agera presentatör, i vilken roll han med den äran hasplar ur sig ett sammelsurium av påståenden och teorier varav några har en anknytning till själva filmen och andra snarare tycks spinna vidare på den med egna tankar kring förfalskningar och lurendrejerier. (En mer jordnära sorts charlatanism: det är mer naket i trailern än i filmen.) Trailern visas på dvd:n i överföring från en svartvit arbetskopia. Det har brutit ut en liten kontrovers bland Wellesfanatiker sedan Stefan Drössler på Münchens filmmuseum påstått att Criterion inte iddes vänta någon ynka vecka på att han skulle bli klar med sin restaurering av trailern i färgversion. Jag kan inte bedöma om anklagelsen är rättvis.
Criterions dvd-utgåva innehåller en bonusskiva där det mesta av materialet består av mer konventionella dokumentärer och tevereportage om de Hory, Irving och Hughesskandalen, men det smaskigaste köttbenet för cinefiler är den tyska dokumentären
Orson Welles: The One-Man Band som handlar om flera av Welles' ofullbordade projekt med utgångspunkt från det efterlämnade material som finns i Oja Kodars ägo. Det bjuds på många godbitar från t.ex. en tevefilmatisering av
Köpmannen i Venedig (negativet stals), en helt oortodox
Moby Dick (alla filmade avsnitt tycks bestå av närbilder på Welles själv som läser ur boken på sitt typiska, lätt bombastiska men trollbindande sätt) och trolleriföreställningen
Magic Show med eleganta illusionistnummer utan kameratrick. Kanske intressantast är två sekvenser från
The Other Side of the Wind, med
John Huston och
Peter Bogdanovich i stora roller och en otroligt intrikat, kalejdoskopisk klippteknik som inte följer en strikt tidskontinuitet utan ger intrycket av att visa förloppen uppspjälkade i flera synvinklar -- en filmkubistisk approach. Det lär existera åtminstone en arbetskopia av en av Welles färdigklippt tretimmarsversion men så vitt jag förstått finns negativ och ljudband utspridda på många ställen i världen med olika delar under kontroll av olika personer som hatar varann, vilket gör utsikterna för överskådlig tid framöver (innan nästa generation dött bort) mycket små att filmen kommer att kunna visas offentligt i något slags helhet. Dokumentären är mycket frustrerande på det sättet: det är som att se en rad teasers för filmer man troligen aldrig kommer att få se. (Som
Borges' fiktiva böcker fast ledsammare eftersom filmerna verkligen finns, om än inte fullbordade.) Ett projekt som nästan helt lyser med sin frånvaro är den
Don Quijote-filmatisering som Welles ägnade minst femton år åt, av och till. Det beror förmodligen på att det mesta av det materialet inte kontrolleras av Oja Kodar utan av fiendelägret, den advokatstinna dottern Beatrice Welles.
Man hade kunnat önska sig att Criterion tillhandahållit något slags notapparat för
The One-Man Band så att man kunde få reda på precis vilka klipp i dokumentären som kommer från vilket filmprojekt, något som inte alltid framgår helt tydligt. Jag är väldigt nyfiken på vilka avsnitt det är som kommer från
Filming "The Trial".
Kristian Petris
Brunnen har beskrivits som en road movie men jag tycker snarare att rätt ord är reseskildring. Petri åker omkring i Spanien och söker upp platser där Welles bott och arbetat. Titeln anspelar på den marmorbrunn där Welles är begravd, på tomten hos en berömd tjurfäktare som han beundrade och följde (sådär som en deadhead följer Grateful Dead) under långa tider. Petri pratar med människor som Patxi Irigoyen, som i sin ägo har sextio timmar film som Welles spelade in i Spanien, mycket av det dokumentärt och av rätt stort etnologiskt intresse;
Jess Franco, själv (något dubiös) regissör men också regiassistent åt Welles på
Don Quijote och den som satt ihop ett (om man litar på Rosenbaum) helt otillfredsställande
försök till fullbordan av filmen; och författaren
Peter Viertel, även han en tjurfäktningsfanatiker. Gemensamt för Franco och Viertel (och Petri, tycks det) är uppfattningen om Welles' arbetsmetoder: han blev aldrig färdig med något, inte att undra på, han blev aldrig nöjd, kunde aldrig släppa ett projekt, ville ta om saker hela tiden, slösade gärna bort inspelningstid på överdådiga luncher. Det känns rätt trist att huvudpersonen inte själv kan försvara sig; kanske kan Rosenbaum nyansera myten när han nästa år samlar ihop sina artiklar om Welles i en bok (preliminär titel:
Discovering Orson Welles). Till de mest njutbara ögonblicken hör en underbar filmsekvens där Welles går omkring på ett cocktailparty och beskriver sina planer för en improviserad film i tjurfäktningsmiljö med arbetsnamnet
Sacred Monsters. Omöjligt utan mer information än jag har att avgöra om det är rent dokumentärt material eller om det är iscensatt av Welles (det tycks vara filmat med mer än en kamera; jag undrar om det är dessa bilder som är anledningen till att eftertexten krediterar
bröderna Maysles). Finansieringen av projektet misslyckades och det övergick småningom i
The Other Side of the Wind.
Brunnen är ingen Wellesbiografi, inte särskilt faktaspäckad, kanske inte ens helt igenom pålitlig som informationskälla vilket inte nödvändigtvis gör någonting -- även myter förtjänar att begrundas, och Welles var inte alltid själv så noga med sanningen. Tonen är inte rapporterande utan poetisk, en smula nostalgisk. En mycket trevlig biostund i det lågmälda registret som att döma av uppslutningen på Spegeln i tisdags inte får så stor publik som den förtjänar.
Inlägg
