30 maj 2005

Schickel & Corliss' 100 favoritfilmer

En notis i Sydsvenskan i förra veckan fick mig att sucka högljutt över frukostbordet: Time Magazine har gjort upp en lista över världens 100 bästa filmer. Jaha, dags igen, tänkte jag -- bergis en sån där lista som satts ihop av ett gäng självgoda nöjesjournalister som inte har någon känsla för filmhistoria eller för filmer utanför mainstream och vars enda agenda, om de har någon alls, är att stryka sina läsare medhårs och gratulera dem för att de redan känner till allt som är värt att känna till eftersom man inte behöver känna till sånt man inte känner till. Och så rapporteras det hela raskt i alla medier över hela världen som om det på något sätt vore mer anmärkningsvärt än om det gjorts av vem som helst. Inte blev mitt humör bättre av att den som skrivit Sydsvenskannotisen kallade en av Bergmanfilmerna på listan för Midsommarnattens leende (sic!) och inte heller lyckades stava till Notorious.

Min reflexreaktion var nog åtminstone en smula förhastad. Det visar sig att listan har satts ihop av Richard Corliss och Richard Schickel, två åtminstone hyfsat respektabla kritiker, inte mina favoriter direkt men inte helt inkompetenta heller. Corliss har skrivit en alldeles utmärkt bok om Kubricks Lolita [ISBN 0851703682] i Brittiska Filminstitutets suveräna klassikermonografiserie. Schickel är nog numera mest känd för sina släpiga dvd-kommentarspår och en (enligt hörsägen, jag har inte sett den själv) genomkonventionell Chaplindokumentär men han var också en av de pådrivande i det inte helt lyckade men ändå välmenta pseudorestaureringsprojektet av Sam Fullers Big Red One: attackdivisionen.

Själva listan hade kunnat vara värre. Den lutar sig tungt mot Hollywood och populära klassiker och är förvisso inte helt befriad från pinsamheter (E.T.) eller märkligheter (för mig är Kandahar väldigt långt ifrån den bästa iranska filmen) men den innehåller några utmärkta och inte helt självklara val, t.ex. Alain Resnais' Min farbror från Amerika och Jirí Menzels Låt tågen gå vilket, om den får några människor här och där att leta reda på och se dem, väl motiverar listans existens.

Givetvis borde jag själv göra upp en favoritfilmslista, såsom Filmforum-Fredrik har gjort, men det får nog vänta ett tag. Intressant nog tycks det dock som om Time-listan inte är med i sin helhet i den tryckta versionen av tidningen, utan bara i en starkt reducerad version med en film per decennium:

20-talet: Metropolis av Fritz Lang
30-talet: Varför byta männen hustru? av William Wyler
40-talet: En sensation av Orson Welles
50-talet: Att leva av Akira Kurosawa
60-talet: Persona av Ingmar Bergman
70-talet: Chinatown av Roman Polanski
80-talet: Dekalogen av Krzysztof Kieslowski
90-talet: Pulp Fiction av Quentin Tarantino
00-talet: Tala med henne av Pedro Almodóvar

...och en sån snabblista kan jag ju haspla ur mig rätt fort, så här kommer i väntan på någon mer ambitiös insats från min sida mina decenniefavoriter:

20-talet: Soluppgång av F.W. Murnau
30-talet: Stadens ljus av Charles Chaplin
40-talet: Sent om våren av Ozu Yasujiro
50-talet: Natt och dimma av Alain Resnais
60-talet: Persona av Ingmar Bergman (ja, jag håller med)
70-talet: Barry Lyndon av Stanley Kubrick
80-talet: The Falls av Peter Greenaway
90-talet: Close-Up av Abbas Kiarostami
00-talet: Tropical Malady av Apichatpong Weerasethakul

Mer om respektive film i en massa framtida blogginlägg efterhand som andan faller på.

25 maj 2005

Nytt nummer av Rouge

En av de samtidigt roligaste och mest ambitiösa filmnättidningarna, Rouge, har kommit med ett nytt nummer. Nästan allt i innehållsförteckningen ser intressant ut: Yvette Bíró skriver om Bill Viola, Luc Moullet om filosofen och kritikern Gilles Deleuze, filmer som Saraband, Heimat 3 och Café Lumière recenseras, och Nicole Brenez analyserar en scen ur Abel Ferraras re-remake Body Snatchers.

Bill Viola är videokonstnären som av Peter Greenaway värderats till "tio Martin Scorsese". Han gjorde nyligen scenprojektioner till Peter Sellars' uppsättning av Wagners Tristan och Isolde i Paris. (Ah, Paris, min favorit av alla städer jag aldrig varit i! Just nu intalar jag mig att jag ska åka dit nästa år, då operaföreställningen förhoppningsvis är kvar på repertoaren och man samtidigt kan kolla in en installation av Godard på Centre Pompidou.) En av årets stora kultursorger för mig är att jag missade Violas separatutställning på Aarhus kunstmuseum -- min klena ursäkt: det är längre än man tror till Aarhus från Malmö -- men jag vårdar ömt minnet av när Arken i Ishøj år 2000 hade med den överväldigande Nantestriptyken i en i övrigt ganska förglömlig temautställning. (Apropå konstvideo ska jag försöka hinna ta en ordentlig titt innan de försvinner på vietnamesen Jun Nguyen-Hatsushibas två verk som visas på Malmö Konsthall t.o.m. 6 juni. Att döma av den snabbkoll som var allt jag hann med för någon vecka sedan verkade de rätt kul: undervattenscykling och ett slags färgglada badbollsprojektiler.)

Deleuze har jag aldrig läst men den oskulden blir jag snart av med när jag kommit en bit längre in i Trond Lundemos imponerande antologi Konst och film, ett tudelat [texter före 1970, ISBN 9187215454; texter efter 1970, ISBN 9187215470] kompilat av mestadels nyöversatta filmteoretiska klassiker av giganter som Eisenstein, Jean Epstein, André Bazin och Raymond Bellour. Deleuzetexten som ingår heter "Att ha en idé i film" och verkar komma från en bok om regissörsparet Straub & Huillet, vars filmer jag inte tror att vi skåningar haft många chanser att se, om ens någon. Jag är allt lite avundsjuk på stockholmarna som fick en hel serie på Cinemateket häromåret. Misstänker att deras Chronik der Anna Magdalena Bach, som lär bestå av långa obrutna scener av musicerande, passar väl in på det där om filmkonst som förmedlare av annan konstutövning som jag svamlade om för ett par veckor sedan.

13 maj 2005

Äntligen Garbo på dvd

Amerikanska Warner firar Greta Garbos hundraårsdag med en väl tilltagen dvd-box med stora delar av hennes amerikanska filmer. Förutom den redan utgivna ensemblefilmen Grand Hotel innehåller den tre stumfilmer (Fresterskan, Åtrå och Den mystiska kvinnan) och sex ljudfilmer (Anna Christie i både engelsk- och tyskspråkiga versioner, Mata Hari, Christina, Anna Karenina, Kameliadamen och Lubitschs Ninotchka). Bland bonusmaterialet hittar man kommentarspår till alla stumfilmerna, en nyproducerad dokumentär av den idoge Kevin Brownlow, det enda kvarvarande fragmentet av En gudomlig kvinna, ett alternativt slut till Fresterskan (jag har snokat lite men inte blivit övertygad om huruvida det är sant att filmen gick upp med ett lyckligt slut i USA och ett olyckligt i Europa) samt stumfilmatiseringen av Kameliadamen från 1921 med en annan gigant i rollistan, Rudolph Valentino. Man kan möjligen höja på ögonbrynet åt att de inte tar med Kyssen eller Garbos tidigare filmatisering av Anna Karenina, men de kanske dyker upp i en volym 2 någon gång.

Intressant nog kommer utgåvan också att innebära dvd-debut (och vilken skandal det egentligen är att det tagit så lång tid) för den svenska stumfilmens två regissörsgiganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Stiller regisserade de första 10 minuterna av Fresterskan innan han fick sparken; hans del av filmen anses vara betydligt bättre än resten. Sjöström regisserade En gudomlig kvinna, med Lars Hanson i den manliga huvudrollen, och man behöver inte vara patriot för att tycka att det är en tragedi att det enda som finns kvar av filmen är en ynka rulle som hittats i ett ryskt filmarkiv -- en vansinnigt bra rulle, för övrigt, vilket jag inte vet om man ska bli gladare eller ledsnare av. Det cirkulerar rykten om framtida amerikanska dvd-utgåvor av flera av herrarnas svenska filmer: Stillers Herr Arnes pengar, den ljuvligt entomologerotiska Erotikon och Garbogenombrottet Gösta Berlings saga (samtliga från Kino, som inte brukar ta med originalspråksskyltar) och Sjöströms Körkarlen (från Criterion, som brukar det). De kan inte komma ut fort nog. (Allra trevligast vore förstås om Svenska Filminstitutet, som en gång i tiden gav ut våra stumfilmsskatter på vhs -- jag hyrde Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru en gång, det var den i särklass minst slitna hyrvideorullen jag någonsin sett -- finge ändan ur dvd-vagnen.)

Jag såg Den mystiska kvinnan och fragmentet av En gudomlig kvinna på den fantastiska Filmmusikfestivalen i Malmö 1996, med livemusik av Malmö Symfoniorkester under ledning av Carl Davis, och räknar det till en av mina allra största kulturupplevelser överhuvudtaget. Det blir måhända inte lika grandiost hemma i dvd-soffan, men det blir nog inte fy skam heller. Väl värt ett lite Fylkingskt "Äntligen!"

10 maj 2005

Chris Marker: ugglor och katter

Jag slumpsurfade in på Silverthreadeds sajt om Chris Marker och upptäckte då att han tycks ha ett nytt filmprojekt i full gång: Owls at Noon, vars första del just nu visas på Museum of Modern Art i New York. Filmen är en betraktelse av första världskriget med utgångspunkt från T.S. Eliots dikt The Hollow Men. Om någon läsare har vägarna förbi förväntar jag mig en rapport. (När jag pratade med en kollega råkade jag oavsiktligt förbättra Markers titel till The Owl of Man, som med lite fransk brytning är en homofon till The Hollow Men. Ska jag försöka tipsa Marker?)

Huruvida den nya filmen på något sätt ansluter till kortfilmen An Owl Is an Owl Is an Owl vågar jag inte gissa, men den och några andra av hans äldre djurfilmer kan tydligen beskådas bland bonusmaterialet på den franska dvd-utgåvan av Markers senast fullbordade film, Chats perchés ("Tronande katter"), där han dels letar efter upphovsmannen till de stora Cheshireleende graffitikatter som dök upp lite överallt i Paris hösten 2001 och dels dokumenterar de anti-Front National-demonstrationer som de anknöt till. (Vilken syn det måste ha varit: hur många 80-åringar har för vana att kila omkring med en DV-kamera i en huvudstads graffitikretsar?) Skivan är inte textad men filmen lär -- enligt Chris Darkes rapport i senaste Film Comment -- för ovanlighets skull inte innehålla någon berättarröst utan bara textskyltar, vilket torde underlätta för den som inte är bättre på franska än jag.

Darke upplyser om att Markers egen "älskade katt och medarbetare" Guillaume-en-Egypte tillbringade större delen av 2004 med att posta satiriska collage till webbsajten Un Regard Moderne (en "dada-punk"-sajt, säger Libération kategoriskt, som om man borde förstå vad det betyder) -- här är ett exempel. Guillaume har huvudrollen i Markers kortfilm Chat écoutant la musique ("Katt lyssnar på musik") som man kan se ett litet (eller förvisso ett substantiellt, eftersom den är så kort) utdrag ur, åtminstone om man lyckas ha någorlunda rätt version av Quicktime installerad när man går till Electronic Arts Intermix' Markersida och klickar "View Quicktime".

Lite vagt apropå det där med versioner av program, finns det något vettigt sätt att köra Macintoshprogram på PC-datorer? (Linux eller Windows kan kvitta.) Markers CD-ROM Immemory översattes till engelska för något år sedan, och den skulle jag gärna vilja sätta tänderna i men det kräver sin Mac (jag har läst Anna Sofia Rossholms essä om Immemory i Montage: Om film [ISBN 9100576387] flera gånger, men det minskar ju inte direkt min lust att prova själv). Alla tips om emulatorer som klarar att köra Hyperstudioapplikationer mottages tacksamt.

Här är, förresten och slutligen, en ett par år gammal trevlig Markerintervju, ursprungligen från Libération och översatt till engelska för Film Comment. Han tycks inte alls ha något emot att ha blivit mest känd som den som gjorde förlagan till De tolv apornas armé (Terrassen, alltså); apropå folk som säger att hans original är bättre konstaterar han lakoniskt att "Världen är ett underligt ställe".

04 maj 2005

Prosperos böcker (1991)



I premiärnumret av onlinetidningen Light Sleeper återtrycks en virtuell konversation (p.g.a. den otympliga layouten bör man skriva ut i landskapsformat) från 1978 där Jonathan Rosenbaum, Ray Durgnat och David Ehrenstein samtalar om ickeberättande film. De är både yrkesmässigt och allmäncineastiskt intresserade av att ringa in de problem som uppstår när somliga filmer ska beskrivas: standardmallen för filmrecensioner anger att man börjar med att referera filmens handling och ägnar resten av anmälan åt att skrutinera och bedöma den, med på sin höjd små pliktskyldiga referenser till stil, kronologi eller tempo. Hur ska man då göra med experimentella filmer som saknar handling helt, eller med en film som måhända har en handling men där ett torrt referat av den helt och hållet undgår allt som är unikt och intressant med just den filmen?

Peter Greenaways Prosperos böcker är ett typexempel på den senare sortens film. En handlingsbeskrivning blir så gott som identisk med ett synopsis av dess förlaga, Shakespeares Stormen, ja i ovanligt hög grad eftersom filmen textmässigt är originalet synnerligen trogen (Uwe Hemmen har analyserat dess texttrohet i detalj på sin något svårnavigerade sajt). Men bortsett från Greenaways linjedragning mellan Prosperofiguren och Shakespeare själv, såtillvida att man ser Prospero själv sitta och författa pjäsen Stormen, vore det helt befängt att kalla berättelsen för en av filmens företräden -- det är ju en rätt tråkig pjäs, åtminstone för den som likt mig inte gillar fantasy ens i originalversion. Kvalitéerna finns i stället överallt annars: i de översvämma(n)de detaljrika tablåerna, den pampiga scenografin och de till karikatyrens gräns utsmyckade kostymerna, de digitalanimerade iscensättningarna av titelns böcker och rikedomen på bildmässiga infall.

Greenaway är i den här filmen otroligt generös mot sina medarbetare, och det är nog det allra största nöjet jag får ut av filmen: att få en sällsynt chans att ostört iaktta konstnärer i arbete (ja, andra sorters konstnärer än skådespelare, alltså). Caliban görs som en dansroll med genomarbetad koreografi; Prosperos författarpenna förs av en skicklig kalligraf, vars eleganta arbete ofta får fylla bioduken; kompositören Michael Nyman har visserligen till sin irritation fått sin musik manipulerad, nerklippt och överlagrad med allehanda ljudeffekter (Prosperos ö är sannerligen "an island full of noises") men har också fått iscensätta Shakespeares absolut mest snarkningsinducerande scen -- maskspelet som ska intala Miranda och Ferdinand att inte knyta upp oskuldsknuten (jo, jo!) förrän bröllopet har ståndat -- som en smaskigt grandios operascen; på sina ställen verkar filmen också ta en liten paus för att man ska hinna beundra scenografin och ljussättningen. Respekten för Shakespeares dialog är naturligtvis också helt avsiktlig på samma sätt.

Det slår mig att flera av mina favoritfilmer har det gemensamt att de förutom sina filmiska kvalitéer också upplåter utrymme åt att helt praktiskt visa hur en annan sorts konstnärligt utövande verkligen går till. Jag tänker på Jacques Rivettes Den sköna satmaran med de långa, långa tagningarna där man ser konstnären måla; Djiga Vertovs Mannen med filmkameran där klipparen klipper ihop en scen som vi genast får se (som metaälskare må man beklaga att Vertov inte går ett steg längre och visar när hon klipper ihop scenen där vi ser henne klippa en scen, men filmen gjordes ju innan Stan Brakhage ens var född); eller Bruno Monsaingeons video där Glenn Gould spelar Bachs Goldbergvariationer, kanske en av alla tiders bästa konstnärliga prestationer överhuvudtaget och väl förtjänt av den Dreyerskt stringenta kameraföringen. Kanske har Greenaway rätt (liksom kanske Hitchcock, om man tror på att han verkligen sagt det där om boskap) i sin iver att befria filmkonsten från historieberättandets tyranni: filmen är ett alldeles för underbart medium för att man inte ska använda den till att visa upp andra spektakel än skådespeleri.

(Sett på Cinemateket i Malmö. Hade jag förresten haft den här bloggen när de skickade ut sitt vårprogram skulle jag nog ha ondgjort mig i den redan då över att de envisas med att sprida myten att Tecknarens kontrakt är Greenaways "långfilmsdebut" -- ett påstående som blir extra upprörande när man betänker att man då förpassar hans både längsta och mest originella film, den alfabetisk-ornitologiska postapokalyps-science fiction-mockumentären [ja, ni hör själva, så originell att alla vanliga kategoriseringar bryter samman!] The Falls från historieskrivningen. Och det är förbannat synd på en så rolig film. Dessutom missar man en hel del av det som är intressant med Greenaway om man bara intresserar sig för hans långfilmer.)

Två artiklar om Kiarostamis genombrott

Man kan undra om det uppstått ett plötsligt kast i tidsandan som gör att två förnämliga tidskrifter precis samtidigt får för sig att publicera närläsningar av samma nästan tjugo år gamla film. Det handlar om Abbas Kiarostamis Var är min väns hus? som inte bara blev regissörens stora internationella genombrott utan också något av en vågbrytare för den iranska filmen generellt. Den sympatiska skildringen av en skolpojkes vardagsheroiska kamp i en fientlig vuxenvärld är verkligt universellt engagerande och det utmärkta barn- och amatörskådespeleriet gör filmen till en naturalistisk triumf, så jag har verkligen inget emot att filmen uppmärksammas, men undrar ändå lite över tajmingen. (Kanske har det något att göra med Brittiska Filminstitutets stora Kiarostamiretrospektiv på National Film Theatre.)

Var är min väns hus? är den sista av Kiarostamis filmer som både saknar (uppenbara) metainslag och ännu inte visar några tydliga tecken på den reducering i uttrycket som han nu har gått rätt långt med -- den typiska Kiarostamiscenen nuförtiden är en konversation där den ena parten aldrig syns i bild, och Five, som jag inte sett, saknar skådespelare helt -- men Robin Wood hittar i årets andra nummer av Film International en hel del poetiska uttryck strax under ytan: dörrar och fönster tycks öppnas och stängas i samklang med hur Ahmads sökande utvecklar sig, och scenen där han försöker övertyga sin mor om att han måste lämna ge Nematzadeh hans skrivbok kan bildmässigt uppfattas som en abstrakt batalj mellan färgerna blått (modern) och rött (Ahmad). Läsvärt, även om jag hakade upp mig på några detaljer i början av artikeln: jag håller med om att det kan vara fruktbart att skilja mellan "romanfilmer" och "poesifilmer", men finner Woods definition av de senare en smula tveksam.

I majnumret av Sight & Sound skriver Gilberto Perez om hela Koker-trilogin, där Var är min väns hus? är första delen, följd av Livet börjar igen och Under olivträden. Fokus ligger på de accelererande metainslagen, hur varje film delvis tycks handla om inspelningen av den föregående, och hur Kiarostami själv låter sig indirekt gestaltas, speglas och förskjutas på olika sätt allt eftersom trilogin fortskrider. I Under olivträden ser vi t.ex. en skådespelare som föreställer regissören till Livet börjar igen regissera en skådespelare som föreställer regissören till Var är min väns hus?, och Kiarostami tycks också gripa in i berättelserna framförallt i slutet på filmerna så att säga från sin regissörsstol -- den pressade blomman i slutbilden i Var är min väns hus? har förvisso en diegetisk förklaring men tolkas nog ändå bäst, anser både Wood och Perez, som ett slags välsignande hälsning från filmskaparen, och det lyckliga slutet (om det nu är det) i Under olivträden signaleras enbart med den optimistiska musiken på ljudspåret som naturligtvis inte hörs av rollfigurerna utan har lagts dit vid klippbordet.

Två trevliga artiklar som tillsammans understryker hur absurt det är att inget av dessa mästerverk finns utgivet på laglig dvd.