Angeolopoulos kickad

Filmfestivalchefer med genuin passion för film tycks allt mer bli en utrotningshotad art, särskilt de som inte är benägna att vända sina estetiska kappor dit den politiska populismen blåser. Förra året fick Quintín kicken från festivalen i Bueños Aires av stadens borgmästare, clownen Berlusconi har flera gånger bytt ut folk i ledningen för Venedigfestivalen, och senast i raden är Theo Angelopoulos och Michel Demopoulos, som under 13 år arbetat med att föra upp Thessalonikis filmfestival till ett evenemang i världsklass. Sylvie Rollet vid Université de la Sorbonne Nouvelle-Paris III har dragit igång en internationell namninsamling till stöd för dem, och den har förvisso lockat många distingerade undertecknare (elitskribenter som Nicole Brenez, Kent Jones, Jonathan Rosenbaum, Bernard Eisenschitz och filmskaparen Victor Erice) men jag kommer att bli väldigt förvånad om det får någon effekt. I uppdragsgivarnas ögon är det ingen merit att det de gör håller hög kulturell klass.

"It's beginning to look like the more serious a film festival is, the less chance it has of surviving", muttrar Rosenbaum vid sin underskrift. Så sant.

Nytt nummer av Senses of Cinema

Hoppsan då, den utmärkta australiensiska nättidningen Senses of Cinema släppte visst ett nytt nummer häromdagen. Där analyserar Cubie King Punch-Drunk Love som auteurfilm, Geoff Gardner skriver om Feuillade och Franju på dvd, och Stephen Teo recenserar Jonathan Rosenbaums bok Essential Cinema: On the Necessity of Film Canons -- den där han, Rosenbaum alltså, i ett appendix räknade upp sina tusen favoritfilmer, en lista som kan utgöra ett utmärkt kvällsnöje för trainspotters. Med mycket mera, som vanligt.

Cannes 2005: Hou, Egoyan, Jarmusch m.fl.

Bland årets tävlande vid Cannesfestivalen finns trevliga namn som Atom Egoyan, Lars von Trier, Gus Van Sant, Michael Haneke, David Cronenberg, Hou Hsiao-Hsien, Jim Jarmusch och bröderna Dardenne. Utom tävlan och/eller i lägre klasser hittar man filmer av bl.a. Suzuki Seijun, Woody Allen och François Ozon. Hela listan finns här.

Jag tänker inte försöka förutspå någon vinnare, inte ännu i alla fall. Jag brukar ändå alltid tippa fel, och i år vet jag inte riktigt vad jag ska tro om att Emir Kusturica är juryordförande. Han är säkert trevlig, men jag har svårt för hans filmers förvisso säregna blandning av vardagsfantasy och tragedibuskis, och jag har inte en susning om vad han har för smak.

Tillägg 22/4: Shu Qi lär ha inte bara en utan tre huvudroller i Hous film, enligt en artikel i Taipei Times. Då utnämner jag nog den till favorit i alla fall.

Tillägg 24/4: Övriga jurymedlemmar är bl.a. Toni Morrison, Agnès Varda, Salma Hayek, John Woo och Fatih Akin.

Tillägg 4/5: Hastigt och lustigt har även Hong Sang-Soo fått med en film i tävlan. Hong är den regissör jag aldrig sett någon film av som jag brinner hetast av längtan efter att få se någon film av.

Kings and Queen (2004)

Det Arnaud Desplechins medryckande film liknar mest är en roman av Dickens eller Hugo: ett myller av rollfigurer kommer och går i en historia som hela tiden tycks vilja bli så stor att den tänjer ut kanterna på filmrutan. Mest handlar det (åtminstone i början) dels om Nora som inte riktigt vet hur hon ska kunna berätta för sin son att hans innerligt älskade morfar är dödssjuk; dels om den manodepressive, med betoning på mano-, violasten* Ismaël som på sin systers inrådan (tror han i alla fall! och mer säger jag inte!) icke utan visst motstånd tas in på psykiatrisk klinik. Finner sig gör han först när hans advokat -- som också har sina manier, med betoning på narko- -- påpekar att en sinnessjukförklaring kommer att göra underverk för att skriva ner deras skatteskulder. Ja, deras! Hur Ismaëls skulder blivit så intimt förknippade med advokatens redogörs aldrig för utan är en av många stimulerande godisbitar som publiken kan ta med sig hem och meditera över i lugn och ro långt efter filmens slut. Och det finns många fler sådana -- nya personer introduceras oavbrutet, och allihop är så intressanta att de håller för att fundera på i flera dagar. (Till exempel: mot slutet av filmen har vi lärt känna alla Ismaëls syskon utom två, och när de väl dyker upp visar det sig att de har egenheten att ständigt prata i korus, som Knatte, Fnatte och Tjatte ungefär. I en konventionellt berättad film skulle alla personer som inte aktivt för handlingen framåt vara helt ointressanta, för att inte distrahera, eller om möjligt plockas ur manuset helt och hållet. Här råder ett annat berättarideal.)

Kings and Queen når måhända aldrig de operamässiga känslohöjderna där t.ex. Magnolia befinner sig, men den ger ungefär samma sorts glädje: att få träffa en mängd intressanta (och trovärdiga, om än skruvade) människor och åka emotionell berg-och-dalbana med dem. Stilistiskt blandar filmen alla möjliga berättartekniker (från frenetisk handkamera till helt statisk; flashbacks, split screen, jump cuts, intervjuer; fantasiscener och brev från bortom graven).

Jag hade höga förväntningar på den här filmen efter att ha läst årsbästalistorna i Cahiers du cinéma, där den hamnade överst av alla franska filmer både i kritiker- och läsaromröstningen. Den visade sig vara helt olik vad jag trodde (det går helt enkelt inte att förutse att en film kan vara sådan här) men suveränt underhållande -- ska man tvunget komma med en invändning så får det väl bli den lite knarriga kommentaren att dess företräden inte huvudsakligen är så värst filmiska: kanske hade filmen lika gärna kunnat vara en roman. Men då hade den å andra sidan inte varit en fullt så originell roman som filmen är originell som film. Hitta logiken i det resonemanget, den som kan!

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival. Engelsktextad kopia. Gott om fransktalande i publiken -- kul att försöka tjuvlyssna.)

*) Inte ens Nationalencyklopedin vet vad en person som spelar viola egentligen heter.

Cahiers du cinéma fyller 600, firar med Kitano

Jag fick just hem det 600:e numret av Cahiers du cinéma. De har för vana att låta någon filmkändis (t.ex. Godard, Scorsese) agera gästredaktör när de fyller hundratal, så de frågade Kitano Takeshi om han hade lust. Det hade han, däremot inte tid, så han föreslog i stället en liten lek som nu blivit ett skojigt supplement till själva tidningen: en "ciné-manga" där en hel hög andra filmare fått sätta ihop var sin liten historia genom att välja ut några av Kitanos fotografier (ur en repertoar på 69 stycken) och sätta text till dem. Antog utmaningen gjorde t.ex. Catherine Breillat, Apichatpong Weerasethakul, Hong Sang-Soo, Arnaud Desplechin, Gus Van Sant och Kurosawa Kiyoshi. Resultatet har blivit väldigt varierat och demonstrerar tydligt att en konstnär med talang kan göra intressanta saker med vilket medium som helst.

I själva tidningen finns en stor Fassbinderspecial, artiklar om bl.a. Kings and Queen och Tarr Belas Damnation, och en omfattande genomgång av Apichatpong Weerasethakuls kortfilmer vilken jag tänker läsa med lupp och entusiasm (bäva månde mitt fransklexikon).

Lösnummer av Cahiers kan man köpa från Info Presse. Med porto till Sverige kostar det en hundring ungefär. Tillägg 22/4: Enligt en artikel i Libération tänker Cahiers snart göra alla sina gamla nummer (ja, alla!) tillgängliga på webben.

När jag bläddrade lite förstrött i tidningen upptäckte jag att Chris Marker har gett sin katt Guillaume-en-Egypte medregissörscredit på den kommande dvd-utgåvan av Le Tombeau d'Alexandre. Sympatiskt.

Bitter Dream (2004)

Skojig liten debutfilm av Mohsen Amir-Youssefi om livet på en iransk begravningsbyrå. Den gamle herr Esfandiari styr och ställer utan någon större varsamhet (eller frikostighet) över sin brokiga skara anställda: en ung slacker vars jobb är att bränna de dödas tillhörigheter, den opiumrökande dödgrävaren och änkan som tvättar de kvinnliga liken. Några särskilda utsvävningar ägnar han sig inte åt -- kvällarna tillbringar han oftast framför sin teve där han tittar uppskattande på utländska dokumentärer om mumier och annan yrkesrelaterad verksamhet. Åldern börjar dock ta ut sin rätt och efter ett litet yrselanfall, som föranleder byprästen att beordra honom att göra slackern till sin lärling, försjunker han i grubblerier om -- och rentav visioner av (ofta i sin teveapparat: en transasiatisk referens till de demoniska videobanden i Ringu-filmerna, månne?) -- sin egen hädanfärd och blir avsevärt bekymrad både för sitt eftermäle ("Klart att jag förlåter dig alla oförätter", säger dödgrävaren lugnande på direkt fråga, "...om du ger mig din cykel") och för hanteringen av sin kropp när det väl beger sig: något större förtroende för sin elev har han då inte.

Filmen är delvis utförd som fejkdokumentär men lämnar ofta realismen för mer poetiska utflykter, och det bästa enskilda ögonblicket kommer när vi ser Esfandiaris nacke då han sitter framför sin teve som visar -- samma nacke, à la Magritte! Strax efteråt blir det rena Pratchetthumorn när gubben gillrar en fälla och ger självaste dödsängeln Azrael en smäll på käften. Dock tycker jag inte Amir-Youssefi lyckas något vidare med de av titeln antydda mer allvarliga inslagen, särskilt inte när han försöker kombinera dem med ett slags ljudsurrealism (tystnader och förhöjda ljudeffekter, som i Bergmans drömscener ungefär). Filmen är bäst när den är kul.

(Sett på Spegeln (Malmö) i samband med Öresunds Filmfestival.)